Jag öppnar dörren...

lite på glänt! Lite till, just nu, vågar jag öppna! Ut sipprar den saknad som jag bär, och som jag burit sedan den dagen min svärfar somnade in! Hit kanske jag kan komma med min sorg, och så småningom våga öppna dörren helt till allt som gör ont just nu! Men inte ännu! Bara lite!

Min sorg kan jag inte dela med min man längre! Det är en sorg, bara det! Sven-Erik, du älskade, jag vet att du saknar din pappa MYCKET! Men att ge uttryck för den sorgen och saknaden har du inte förmågan till idag! Så.. jag bär sorgen och saknaden å dina vägnar också! Jag bär minnet!

Pappa! Vad skulle jag ha varit utan dig och farfar! Alltid fanns du där för både mig och syrrorna! Jag var mycket tjurigare än du - men du lät mig alltid hållas! När jag bodde i garaget, och något gick på tok, var du den som alltid förmanade och förklarade! När jag tyckte det blev för mycket förmanande, så gick jag till farfar istället (Min bästa kompis!) När jag sen flyttade hemifrån blev våra långa telefonsamtal en styrka i att fortsätta växa! Men att komma hem till Holmträsk, vara med dig och mamma, stå på huvudet i garaget, fixa veden, vara ute och fiska - det var de stunderna som gjorde mig stark att fortsätta min resa ut i världen!

Nu är du inte här pappa! Du har rest från Holmträsk! Du har rest hem! (Till ditt himmelska hem, som du brukade säga.) Jag vet, att du vet - hur oändligt mycket jag saknar dig! Hälsa farfar så mycket från mig! Din Sven-Erik

Svärfar! Idag vet du hur viktig du var för mig! Jag hade sådan respekt för dig, och det har jag fortfarande! En respekt som grundade sig i de värderingar du hade, de insikter som du förmedlade och den kärlek du hade för familjen! Din glädje och humor till livets små förtretligheter var omtalad, ditt skratt smittade av sig när man som mest behövde det! Jag minns första gången jag träffade dig och Sylvia. Hu, vad rädd jag var! Träffa svärföräldrarna - är ju något som för de flesta brukar vara lite tufft! Men du var så...ja,klok: Med en rolig historia, och ditt glada skratt så bröt du de isar som aldrig blev! Du var en styrka för mig många gånger när jag hade det svårt! Nu är det svårt - och jag saknar ditt stöd, och våra samtal om livets mening, saknar din trygghet och omtanke om de dina! Men jag unnar dig så - att du har kommit hem! Elisabeth

Tack och förlåt. De ord som vi fick med oss i ditt bröllopstal till oss...

Tack för att vi fick vara en del av dig, och för att du ännu finns så nära..!

Förlåt för alla gånger det blev lite fel... allt är förlåtet nu!

VI SES IGEN....