Sandlåde-bettan....

.... finns hon? Jodå! Hon finns! Den lite skamliga insikten drabbade mig med full styrka idag! En samexisterande version av mig som i vissa situationer bara poppar upp ur mitt inre, praktiserar sina sandlåde-kunskaper, och verkar inte alls ha lärt sig någonting på 46 år! Puh!

När man är barn knyts ofta de första kontakterna i just, sandlådan! Det är där vi börjar vår praktik inför vad som ska komma senare, i vuxenvärlden! När vi gör fel - så finns det oftast någon som tröstar.... och bara för att man är barn, eller just därför att man är barn så är många av sandlåde-livets små konflikter oftast helt acceptabla! Och så ska det ju vara! Men.... när sandlåde-tänket hänger med till vuxenvärlden, vad gör man då? Man kan ju inte gärna springa till mamma och pappa, och be dem trösta en medelålders dotter som har fått en hink i skallen för att hon sa; jag gör mycket finare sandslott än du!!

1. Slå Per i huvudet för han var dum! ( Är du dum mot mig så är jag dum tillbaka!)
2. Kasta sand på Lisa för hon blir så rolig när hon gråter! ( Jag vill inte att du ska vara sötare än jag!)
3. Förstöra Pers sandslott som han byggde igår! ( Nu fick du tillbaka....!)
4. Bara leka med Per - Lisa har så fula stövlar...! ( För att vi sitter i samma sandlåda, behöver vi väl inte leka tillsammans?)

Så här kan man hålla på hur länge som helst....! Det finns en hel värld av olika beteenden som skapas i sandlådan, och som vi oftast bara skrattar åt! Då! Men kanske är det något man borde ge ett lite större tänk till! Jag tror ingen förälder vill att deras små telningar ska växa upp till maktfullkomliga egoister - bara för att de var herre på täppan i sandlådan!

Tillbaka till min sandlåde-insikt! För mig är det iallafall försent! Det som hände i min sandlåda har redan hänt! Inte vet jag om Elisabeth var någon herre på täppan, men inte hade hon riktigt ren sand i påsen heller alla gånger! Det vet jag! Om inte annat så bevisades det mycket klart och tydligt idag! Var ju bara tvungen att tala om att min syn på saker och ting faktiskt var det enda rätta! Då stred Sandlåde-bettan för sin rätt att övertyga övriga familjen om att hon var herre på täppan, minsann!
Så nu, i skenet av min sandlåde-insikt, känner jag mig som 6 år och väntar på att mamma och pappa ska komma och stryka mig över huvudet och säga: Men lilla gumman, det gjorde ingenting! Imorgon kan du och dina kamrater bygga ett nytt sandslott!!