... min älskade dotter! 16 år gammal, och du har under de senaste 2 åren tvingats gå igenom så mycket! Detta i en tid som för de flesta tonåringar är nog fyllda med turbulens och sökande efter den egna identiteten... då inträffar något som i ett enda slag raserar hela din barndom och den framtid som väntar dig - och dit bara jag kan följa med dig nu. Inte din pappa...!
Carolina, jag älskar dig... och jag önskar till Gud att jag hade kunnat förhindra allt det som händer just nu, och det som kommer att ske framöver! Du blev tvungen att lämna ditt hem, dina kompisar och allra allra allra värst av allt: du måste se, och acceptera hur din pappa förändras allt mer...
Carolina, tro inte för en sekund att jag inte förstår hur mycket du sväljer! Hur ont det gör när pappa är dum och elak mot dig... för det är han nu. Hur svårt det är för dig att förstå, att det är på grund av sin sjukdom som han kallar dig vid fula namn och far ut emot dig... tro inte för en sekund att jag inte förstår.. för det gör jag, gumman! Det gör mig så ont, så ont...
Älskade min gumma, inte var det detta som jag hade velat ge dig! Nog visste jag att livet skulle bjuda även dig på sorger och besvikelser, men det här... ? Carolina, jag har inget svar på varför somligt sker... jag vet bara att du är värd så så mycket mer än jag kan ge dig just nu - för din styrka och din modighet - och för allt du försöker att vara för mig nu.. och att någon kan vara avundsjuk och elak mot dig nu... det är deras sorg att bära! Glöm aldrig det, Carolina.. du har fullt upp att bära, och svälja din egen sorg...
Carolina, jag älskar dig... jag älskar dig, och tillsammans tar vi oss igenom...
18 kommentarer:
Orden vill inte komma, så jag ger er min kram istället
Kram
Jag instämmer med Majsan. Jag har inga ord, och det är nog inte vi som ska kommentera heller utan Carolina...
Fast jag tror nog att Carolina vet vilken fantastisk mor hon har och jag tror också att hon senare i livet kommer ha fått med sig så mycket mer än de flesta andra, även om livet inte är en dans på rosor just nu.
Mina varmaste kramar till er båda.
Det är tur att du finns hos Carolina. Mina ord är så fattiga, så det enda jag kan säja är STOR änglakram till er från mig.
Kram kram änglakram fr mig!
Ögonen fylls av tårar... kunde ha varit jag som skrev dessa rader ett antal år sedan...
Vi alla vill bara så väl med våra barn... men när de måste bli vuxna alltför fort, axla så mycket sorger, tackla så mycket vuxenhet då känns det som knivar i ens egna hjärta...
Vår son fick också mogna snabbt, lära sig förstå vuxenhetens känslor, axla sorg o smärta o veta mer än de flesta andra i hans ålder av känslor som man knappt mäktar med...
Förstår din smärta alltför väl o Carro du har all min empati. Jag förstår dig mer än väl... Egentligen så vill ingen förälder att ens barn ska behöva uppleva detta el vandra på en sådan knökig o svår väg vid denna ålder...
Men vännen jag hoppas du o Carro finner stöd o hittar er väg ut o växer med uppgiften. Lovar ändå att Carro kommer ur detta som en än bättre människa med mer empati o omtanke o kärlek än de flesta andra i hennes ålder.... så är det i alla fall med min son..
Varmaste kramar till er båda
Inga ord bara min styrkekram till Er.
Så synd att du inte kan besöka min blogg....saknar dig vännen.
Kram
Allt det du skriver och berättar berör så otroligt...orden finns med dom stannar som en klump i bröstet.
Styrkekramar till dig och din dotter//Annica
Min första tanke när jag kom till din sida nu var denna: "Vilken söt tjej på bilden"
Carolina ser ut att ha styrka också. Ni kommer att klara detta tillsammans, eftersom du visar din kärlek och styrka.
Så svårt att se den man älskar,
S-E, förändras till någon ni inte känner. Svårt och sorgligt.
En annan sak, jag har skickat E-mail till dig. Vill du svara?
Kramar från Bollebygdsbo
Ja,fy vilken skärseld ni går igenom.......förstår att dottern tycker det är skitjobbigt.
Vad jag förstått så har hon ju varit "pappas" flicka och sedan slutar det så här. Det är bara för sorgligt!
Natti och sovgott!
Kram!
Det gör verkligen ont i mig att veta vad ni behöver gå i genom.... och jag kan inte ens föreställa mig en tusendel av det. Jag blir så frustrerad över att veta att jag inte kan göra något konkret för att göra det bättre heller.
Många kramar
Jag känner i mitt hjärta att du är en underbar människa och jag är säker på att du gett din dotter den trygghet hon idag behöver. Du skriver otrologt vackert och berör. *kram*
Det är så som flera skriver. Det finns inga ord som räcker till. Men ni ska veta att ni är fantastiska både du och din dotter. Stor kram Kersti
Det gör mig ont att veta att ni båda lider så. Jag skriver det igen: Jag önskar SÅ att det fanns något att göra. Du, Elisabeth, gör verkligen allt DU för din vackra dotter. Det känner hon. Allt som händer är ju inget som ni kan rå på. Vilket inte betyder att det gör mindre ont för det. Kramar till er båda!!!
Jag blir berörd och tårögd. Vad ni får kämpa!!! Tur att du finns som är en så fin mamma.
Jag instämmer i kören ovan, ord är fattigt här... men ändå är ord oxå ord.
Jag tror att C är en stark tjej och hon fixar det här, hon klarar, med dig, att hantera förändringar och sorg över både dessa förändringar och det som skall...
Kanske behöver C, även om du finner det svårt för egen del ännu, avlastning, få vara själv lite, inte vakta på vad som skall komma denna timme, denna dag... Har ni undersökt möjligheterna till det? Att C skulle kunna få komma ifrån lite och vila i detta...
Ja, jag vet ord... Men det är inte trösteord för det finns inga, det finns däremot tröstekramar... Men jag är praktisk och därför försöker jag finna på råd som kan vara användbara för er...
Stora tröstekramar till dig och ge C ett par oxå!!!
Du är en fantastisk mamma som verkligen bryr dig om din dotter! Hon har måhända fått bära större bördor än andra tonåringar men jag förvissar mig om att hon också har fått något annat i gengäld! Ni har fått en starkare relation hon har en mamma som vill att hon skall må bra så att det värker i hjärtat. Detta känner hon. Vad hon går igenom nu är en del av ett sorgearbete att se sin pappa förändras det är smärtsamt för er båda. Men att hela tiden få tala om detta att inte tappa varandra på vägen gör er starka. Ni kommer att klara det här det är jag övertygad om. Jag tänker på en lovsång som är väldigt tröstande som går så här:
Genom stillhet och förtröstan skall vi vara starka säger Herren säger Herren vår Gud! Jag önskar dig och Carolina allt gott Styrkekramar och änglaströssel från Tussegumman
Tack för dom underbara orden på min sida! Kramar i massor från Tussegumman
TILL ALLA:
Som ni alla förstår,så är jag så ödmjukt tacksam för alla era tankar och varma ord.. betydelsen av den omtanken bär oss nu...
Jag skriver en kommentar till er alla tillsammans, bara därför att jag tycker att det är sorgligt att skriva samma sak flera gånger: "..men det är som det är osv osv..!
För det är så här det är nu..och det kommer inte att bli lättare! Min sorg över det liv Carolina tvingas gå igenom nu - säg den mamma som inte vill det bästa för sina barn!!Det är det jag skriver om... och en dag kanske vi behöver återvända hit.. och då är ju detta inlägg något som speglade min oro och frustration över hennes elände just nu! Det kan hon behöva läsa en dag...
Sen ska ni alla veta... att för varje ord av omtanke och värme som ni lämnar hos mig, så så...ja, nu blev jag så här stum igen.. och jag hittar inte orden för att ni ska förstå hur viktigt ert stöd verkligen är...
Men nu lämnar jag det här inlägget - för annars börjar jag bara gråta igen... och vi måste alla se framåt!!
Det kommer nya dagar...(och alldeles säkert också nya tråkiga inlägg...!!
TACK.. från mitt hjärta..
Det är så outhärdligt grymt, det här livet. Jag förstår dig så väl - känner mig ofta maktlös inför sånt som hänt och händer. Och att ens barn måste stå ut med mer än de borde....
Stor kram.
bloggblad: Ja, vem hade sagt att livet skulle vara enkelt! Finns det inte något som heter "De maktlösas styrka".. vad är det? Det svaret önskar jag verkligen många gånger att jag hade - speciellt när det gäller barnen... Ha det gott..Kram..
Skicka en kommentar