.... från barndomens utflykter och äventyr - till en mans resa mot ingenmansland. Han sitter där på motorhuven, ler mot kameran... och är lyckligt ovetande om den mörka, fasansfulla resan som livet har bestämt för honom. Där, och då... finns bara pappa och mamma, lillasyster... och han själv som motorhuvens okrönte kung!
En pojke på 10 år, fylld med drömmar om fiskelycka och fjälläventyr - en lycklig bild att bevara i minnet! Ett minne som när han är 49 år helt har förbleknat... han löser sin biljett mot mörkret med alla de minnen han bär, och pojken som en gång var finns inte mer!
Borta är fiskelycka och fjälläventyr...
Borta är stugan av timmer...
Borta är minnet av någon älskad...
Borta är du..
Idag demensboende...inte än.
En plats i kön... söks för förvaring.
Ett möte om framtiden.. den svarta.
Idag hej...imorgon tyst.
Din värld är borta... jag är här.
Min värld är borta... du är där!
Min lille okrönte kung på motorhuven.... snart kan jag inte följa dig längre...
29 kommentarer:
Mitt i din tragik har du en fantastisk gåva: Ordets gåva. Den hjälper dig inte i nuet. Men förhoppningsvis kan den hjälpa dig i längden. Så länge hjälper den mig otroligt.
Stora kramar...
Så vacker beskrivning, endast den man älskar kan man beskriva så.
Jag läser och bokstäverna blir suddiga av mina tårar.
Det är bara så orättvist!
Har inte fler ord för jag är så rädd att det blir fel och jag vill absolut inte skada Er.
Ni finns i mina tankar varje dag.
En stor kram till Dig och Din kära familj.
Jag är så ledsen Elisabeth! Det är så määrkligt, vi går i genom så skilda saker men ändå på så många sätt så lika. Jag kan nästan känna din sorg efter det här mötet, ni har tagit ett steg till, vet vad som ska komma... vill inte dit men ni bestämmer inte... Precis som jag. Varje dag går obönhörligen framåt mot något som man helst bara vill springa ifrån.
Jag har inga ord till tröst och det jag skriver gör saken bara värre. Jag borde nog ta bort det men samtidigt så...
Å... jag vet inte, kanske vill jag bara tala om att jag på sätt och vis förstå men jag, precis som alla andra, kan aldrig till fullo veta och känna det du går igenom. Jag kan bara finnas här och dela det du berättar och ana vad som finns bakom orden och mellan raderna.
Du behöver inte godkänna detta inlägg, föråt om jag skriver saker som gör dig ledsen.
Kram
Elisabeth jag känner verkligen hur du har det du har en fantastisk gåva att utrycka dig och sätta ord på dina känslor. Du går igenom något otroligt jobbigt nu att se sin älskade brytas ner. Den smäran du bär att det oundvikligen går åt ett håll. Att bevara nuet och fånga dagen samtidigt ni inte kan dela minnen längre! Jag önskar dig allt gott Elisabeth och hade tagit ner månen om det hade behövs! Skickar min skyddsängel till dig så att hon får sitta på din sängkant och ge dig energi så att du mäktar med allt. Kram dig och till din fina familj
Elisabeth! Jag förstår att det steg som nu tagits måste kännas som om det äter upp dig inifrån, jag förstår det vännen min... Det får kännas, du får vara arg, ledsen, upprörd, alla känslor som kommer i din väg... Samtidigt vet jag att du vet att det blir tvunget, för dig, för Carolina, för SE.
Jag hoppas och tror på att du vet att det jag säger/skriver är av all välmening som går att uppbringa, även om jag ofta väljer att säga det där som oxå kan kännas så hårt, det man vet ska komma men som man inte vill. Det är aldrig min mening att vara hård, det tror jag att du vet...
Men du kan inte ana hur, både ledsen och lugn jag blev av detta inlägg, du vet, känner med dig att nu kommer du visserligen inte kunna följa honom så nära på hans resa... Men Elisabeth, du kommer fortsätta med honom, du kommer det, fast på en ny resa, en annan resa och du kommer att följa honom på de sätt du kan så långt du kan och ingen kan begära mera... Inte ens du själv kan begära mer av dig och nu gråter jag....
Stora kramar*håller om hårt och tröstar*!!!
Har följt din blogg ett tag men inte kommenterat. Tänkte bara skicka varma tankar och kramar och styrka från mig. Maria
Så outsägligt sorgligt, raderna grumlas av mina tårar.
Det faktum att du orkar sätta ord på det måste betyda att du redan har kommit en bit på accepterandets rand, vilket betyder en stor kamp. Du är en kämpe!
Jag hoppas att ni för möjlighet att känna stunder av lycka när allt som ni nu går igenom har landat. Du är viktigast i världen på denna resa. Du är minnet och får berätta en "En pojkes resa..!". Du besitter en kunskap som kommer lägga grunden för en värdig tillvaro. Jag hoppas ni landar på en trygg plats där ni får all hjälp och stöd som behövs i en så här speciell situation.
Elisabeth.
Vackra, men sorgliga rader de du skriver.
Poesins gåva har du fått.
Dina ord läser jag med stor behållning. Tack.
Du vet att tankarna finns hos dig, även de dagar då jag inte skriver något hos dig.
Elisabeth, du har bland många, en vacker gåva som är din talang att uttrycka dig i ord. Själv skrev jag dagbok i över ett år efter min man hade gått bort och det hjälper verkligen att skriva av sig sin oro, ångest och sorg.
Tänker mycket på dig! Kramar!
åh,vännen vad det gör ont att läsa.....men ändå så fint skrivet!
Saknar rätt ord.............ta hand om er!
kramen på dig!
Det finns väl en enda tröst - och det är att SE förmodligen inte är så medveten om det som pågår. Fast, ingen vet ju säkert vad som pågår i hans hjärna. Det är så otroligt grymt - alldeles för ung... När min mamma gick in i demensdimman, tyckte jag det var ganska vilsamt för henne att slippa vara med och se hur det blev. Men det är skillnad när man levt ett långt liv...
Kanske kan du få mer ork att leva med det här om du inte har det dygnet runt? Förmodligen bättre för er allihop att du orkar.
Kära Elisabeth! Jag känner så varmt med dig utan att egentligen veta hur du känner. Men du skriver så bra och vackert.
Du får alla mina varmaste sympatier.
Du skriver så fint mitt i allt tragiska som har hänt i er familj. Men du sätter ord på det på ett sätt att man får så många känslor i sig när man läser.
Du har helt klart ordets/talets gåva, Elisabeth, du härliga kvinna!
Kram Lallis
Ledsen, men det finns inget alternativ för dig! Du ska också leva, och du har säkert många år framför dig.
Du skulle inte orka ta hand om honom resten av ditt liv, även om det ger dig dåligt samvete att du inte kan det ,för det är jag säker på att det gör.
Det du kan trösta dig med är att andra människor förstår...vi förstår...han kommer inte att lida av att bo på ett demensboende!
Han lider inte och du och din dotter får ett annat liv1
Kram på dig!
... söta rara du .. bamsekram!
Det var fint skrivet om ett tungt ämne!
Vicke
Hej söta lilla Elisabeth....Så fint du skriver. Jag har läst in mig lite på din blogg och jag hoppas att du inte är aldeles under isen nu....Förstår ju att det måste vara oerhört svårt att se sanningen i vitögat, men det är nog nödvändigt. Vila dig nu ordentligt och tillbringa tid med dottern och maken i helgen så hörs vi....Miljoner kramar till dig.
Vilken gudabegåvad förmåga atill ord du har... Jag blev så tagen o så berörd... Har inte kunna släppa dig fr mina tankar idag...
Kan sätta mig in i hur det känns att förlora den man älskar... fast inte... Finnas kvar, men inte i en framtid, bara i minnen...
Blir så tagen av din ord o beundrar din otroliga gåva med ord...
Vännen om jag bara kunde ge dig den största omtankeskramen
Det är så tungt så tungt, du skriver så vackert om det svåra. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Steg att ta och beslut att fatta så tungt och så svårt. Men minns att vi finns och skickar så många varma tankar vi bara kan. Kersti
Smyger försiktigt med de röda skorna....
vill inte väcka Er ifall Ni sover.
Känner du vingslagen från ängeln vid min sida?
Viskar god natt
och kramar om.....
Sov gott och dröm vackert.....
Min farmor fick alzeimers, och det var just det som jag tyckte var smärtsammast. Att hon tvingades lämna sina minnen ifrån sig, och blev sittande där, en gammal människa utan förflutet. Det är inte schysst på något sätt. Inte fair play.
Dock, din man finns kvar genom era barn. Och hans minnen finns kvar genom dig. Det är så bra att du skriver.
Jag har inga kloka och tröstande ord att komma med. Livet är verkligen inte rättvist! Och en del tvingas gå igenom så mycker mer än vad som egentligen är mänskligt :( Men du ska veta att du ofta finns i mina tankar. !
Många varma kramar!
Att förlora någon som finns men inte finns är så smärtsamt. Jag förstår dig och hur maktlös man kan känna sig ibland. Du är så stark och modig.
TILL ALLA: Tack för all omtanke och alla värmande ord...! Att besvara alla era fina kommentarer, som berörde mig djupt, har jag inte ork och energi för just nu..! Jag har mycket att fundera på nu, det är en ny väg som så småningom måste tas...en ny väg som jag redan nu måste börja fundera över.. och samtidigt måste styrkan finnas där för dagarna just nu! Fylld av förundran och tacksamhet över er omtanke om mig, så vill jag att ni ALLA ska veta: Var och en av er är för mig en livlina just nu...!
TACK FÖR ATT NI FINNS...så länge jag lever ska ni ha min respekt, min omtanke, min tacksamhet... för att ni fanns här när det var som svårast!! TACK!
Det gör verkligen ont i mig att läsa om din olycka. Det är så att jag sitter och hytter med nävarna, det är så orättvist!
johanna: Du är för himla go..! Men som jag skrev till någon annan: Den ultimata rättvisan vore ju att ingen blev sjuk eller drabbades av elände.. orättvist är det ju för vem som än drabbas..! Har inte hunnit kommentera så mycket inne hos dig.. men det blir!! Vet du, Johanna.. du betyder så mycket för mig - dina ord på din blogg och dina ord här hos mig, får mig att se vilken vacker människa du är... och att du delar med dig av din skönhet och värme!! Ha den bästa dagen.. Kram..
Jag har läst dina inlägg ett par gånger nu. Du skriver så vackert och lågmält om något så stort och sorgligt. Han är så ung! Skickar varma tankar till dig och de dina!
Så otroligt vackert och poetiskt du skriver om det svåra.
Jag har gråtit floder medan jag läst runt i din blogg, men jag har också skrattat och känt din värme och livsvisdom genom orden.
Mina allra varmaste tankar och en stor styrkekram som tack för att du är den du är och för att du vågar dela detta med oss.
En oändligt dyrbar gåva ger du oss.
Skicka en kommentar