.... med ett telefonsamtal från min mamma. "Elisabeth, nu går inte det här längre... jag har ringt på vårdcentralen och berättat... sa hon. Då... sommaren 2005, och vi bodde ännu kvar i älskade huset. "Vadå, vem har du pratat med där... och vad sa du?" svarade jag, samtidigt som jag gick in i det lilla sovrummet, stängde igen sovrumsdörren och ställde mig vid fönstret. "Ja, jag fick prata med distriktssköterskan... och jag berättade för henne om Sven-Erik, om hur det har varit nu... och att nånting måste vara fel.." sa hon. "Men mamma, vad då.. exakt vad sa du?" frågade jag igen, och i exakt den sekunden... med det telefonsamtalet visste jag, kände jag på mig att nu börjar det...! Resan börjar...
Hela våren hade varit ett ständigt bråkande, och tjatande..! Små saker som jag tidigare bara sett i små portioner, såsom minnesförlusten, misstänksamheten, kylan, aggressiviteten... det tycktes explodera nu... fullt ut! Men den stora kontaktlösheten och kylan som han hade haft i flera år... inte kunde jag då , den där sommaren 2005, veta att det var ett av de första symptomen på hans sjukdom.. Att han inte hade någon sjukdomsinsikt, att han inte själv förstod att något var fel... det var det andra stora symptomet!
Symptomen hade alla kommit smygande... men nu kanske han inte, medvetet eller omedvetet, orkade, eller kunde hålla masken längre! Det blev ett helvete....! För honom och för oss...
Att han helt plötsligt började tro att vi satt och pratade illa om honom, att jag hade varit otrogen och att tidigare vänner egentligen inte var annat än elaka människor.... att han (som knappt höjt rösten under våra då 20 år tillsammans) blev rasande över minsta lilla, kastade saker och skrek fula ord till oss allihopa.... att han helt glömde bort vad som hänt alldeles nyss, och trodde att jag ljög och hittade på när jag försökte påminna honom... att han inte kom ihåg namn och platser som han egentligen visste... att han var omdömeslös och struntade i hur folk reagerade, och bad vissa dra åt helvete... att han körde sönder flera saker på bilen... att han kastade sönder många saker som jag visste att han varit så så rädd om...... så intensivt och märkbart kom allt nu!
Ja, listan kan göras lång på hur eländigt det var.. och det var ungefär detta mamma hade berättat på vårdcentralen.. Så många gånger som jag ringt till henne och gråtit....så förstod hon till slut att något var allvarligt fel... men inte jag... jag förstod ingenting...!
Nu hade hon ringt... och 14 dagar senare kom en arbetsterapeut hem till oss för att göra ett MMT-test... Ett test, som med ett antal frågor skulle visa om SE:s minnesfunktion var nedsatt, och som man brukar använda när man utreder demens. (I efterhand har jag ju förstått att de måste ha haft ganska starka misstankar om vad detta rörde sig om redan då.. eftersom man gjorde denna undersökning så snabbt..!)
Det var en trevlig arbetsterapeut... pratade länge om väder och vind innan hon började med sina frågor... som för mig blev frågorna från helvetet!
Allt eftersom hon ställde frågorna... och Sven-Erik inte kunde svara... så kände jag...ja, det är svårt att beskriva exakt det jag kände i den stunden... panik, illamående och en känsla av en bomb som höll på att explodera... och samtidigt skulle jag låtsas vara lugn, för att ge Sven-Erik allt tänkbart stöd! Den stunden när bomben föll.. kommer jag att minnas så länge jag lever! Hur jag stod lutad mot diskbänken, den professionella och trevliga arbetsterapeuten, SE som skrattade och tyckte det var väldigt fåniga frågor, .... och jag som log och var stark, och bara ville dö av den exploderande bomben: testet gick mycket dåligt...!!
Så 14 dagar senare hade vi fått tid på vårdcentralen.. och resan hade bara börjat..! Resan mot vårt möte med Herr A... och du var 49 år...
Två timmar efter det hon åkt... hade Sven-Erik glömt bort alltihopa...
I nöd och lust.... Jag älskar dig, Sven-Erik... och jag grät på toan..
(Lyfter på locket och minns... men jag måste berätta det så sakligt jag kan... för jag vill egentligen inte gå dit, till de minnen som har varit... men jag förstår att jag måste, både för min och Carolinas skull...)
35 kommentarer:
Japp,det är bara att lämna in skitgubben för återvinning.
Blir alldeles stum...vet inte vad jag skall skriva för jag vill inte att det bli fel.
Blir även stum av kommentaren ovan!
Elisabeth, egentligen behöver jag inte skriva så mycket, du vet vad jag tycker och vet var jag står.
Så ledsamt allt ihopa.......
En stor varm kram till Dig och Din familj.
Kram
Jag säger samma som Christina, även om kommentaren ovan!
Ord känns överflödiga och det jag känner att jag vill ge dig, stöd och värme får jag försöka så gott jag bara kan genom att skriva till dig och låta dig veta att jag finns här.
Ventilera måste man och gå tillbaka och minnas måste man också ibland, även om det gör rysligt ont.
Skickar så många ljusa tankar och styrkekramar som jag bara kan.
Kram Lallis
Jag sitter här och gråter igen Elisbeth. Andra gången den här morgonen... För jag vet hur du kände då. Tror jag.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att gå tillbaka, det var kanske det jag gjorde med den där novellen... Lite på behörigt avstånd ändå.
Till anonym
Tänk att människor som du aldrig vågar stå för sina kommentarer! Det säger en hel del om dig. Ifall du mot förmodan vågar dig tillbaka för att läsa våra kommentarer kan jag upplysa dig om att anonymiteten är bedräglig, Elisabtet kan när som helst ta reda på exakt vid vilken dator du sitter och kläcker ur dig dina imbecilla kommentarer och se till att du för alltid blir portad från blogspot.
Alltså, anonym, hur känslokall kan man vara, kanske du skulle genomgå lite tester oxå... Det finns ju en del undersökningar att genomgå, psykoser, psykopat, sociopat, splittrad personlighet, schizofreni...
Sluta läs då!!!!!!!!!!!!!!!
Kära Elisabeth. Du skriver så ofta till mig att jag är stark och modig. Jag tror inte jag vet någon som är så modig som DU. Och var du får din styrka ifrån, ja det är nästan obegripligt. Du är fantastisk!! Och jag blir glad över att du lättar lite på locket och vågar minnas lite. Jag tror det är jätteviktigt! Ta det i små, små portioner.
Jag skickar styrkekramar i så stora mängder som bara bredbandet tillåter! Och du, kom ihåg att det är DIN blogg, den är till för dig och ingen annan. Knäppgökar finns det gott om.
Elisabeth: Alla har vi våra resor att göra men det som blir så oerhört svårt för dig i din resa och för SE i sin resa är ju just att ni gör varsin resa, du din och SE sin... Oftast brukar man oxå göra en resa gemensamt men i dessa resor så går det inte... Du blir ensam och utsatt i din resa...
Jag önskar att jag kunde hjälpa och lindra men det kan jag inte, det är nog ingen som kan... Därför kan jag bara finnas som peppare, stöttare som en axel att luta sig emot när allt känns tungt och hopplöst, i tanken kan torka tåren och krama om och hoppas och önska att det når fram och ger den effekt det var avsett att göra...
Stora kramar på dig Elisabeth, vännen och anonyma kommentarer det ställer du dig över!!!
Hej !
Hittade hit efter ett besök hos "Livet efter"... och jag vara bara tvungen att se vad det var för idiot som lämnat en så urbota korkad kommentar hos dig... såsom "anonym" gjort...
Jag kan bara hålla med de andra... hur sjutton kan man ens få för sig att skriva så ? Har man inget bättre att skriva så kan man lika gärna låta bli !
Jag tycker ditt inlägg var oerhört fin, så öppet och ärligt... och det känns som ett privilegium att få ta del av dina tankar.
Ha en bra dag !
Varma hälsningar, Tierra
(((Elisabeth)))
Dessa resor tillbaks är svåra.
Resorna tillbaks till sköna minnen är däremot härliga men ibland också vemodsfyllda.
Jag hittar inte de rätta orden just nu, men hoppas att du ändå känner att du har oss trogna läsare som tänker på dig, och beundrar dig för ditt mod och din styrka.
Jag hade nog inte sått ut med att ha kvar kommentaren överst, hade tagit bort den. Idiotiska uttalanden ska inte få något fäste.
Jag beundrar dig djupt för att du orkar och fortsätter, jag är inte säker på att jag skulle det.
Tack för att du och din blogg finns, ni får mig att tänka efter.
Du är så stark som står upp mitt i allt detta. Som orkar vara den du är både för Carolina, men även för oss i bloggvärlden. Jag hittar inga ord för vad jag känner när jag läser det här inlägget.
Däremot blir fullkomligt rasande då jag läser en anonym kommentar som den högst upp!!! Ska det vara ett skämt så är det illa. Är du ute efter att göra illa då är det ÄNNU värre. Styrkekramar till dig Elisabeth!!!!!!!!!!!!!!!!!
Känner igen en del av din beskrivning, sedan en arbetskompis till min man drabbades av A för några år sen. Inte så lätt att förstå hur mycket livet förändras för de närmaste, men att finnas till som utomstående som en ventil är inte svårt. Sänder er ofta varma tankar och hoppas livet blir så bra som möjligt för stunden. KRAM!
Skickar mina varmaste styrkekramar!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag beundrar din styrka.
Översta kommentaren är inte värd att kommenteras!
(((((Kramar)))))
49 år.. det är en låg ålder att få ett sådant besked.. förstår dig, men att detta kan hända en så ung människa mitt i livet är svårare att förstå.
Jag är så uppmärksam på min mamma, men hon är ju 79 år.. på henne har jag inte märkt något ännu,men visst finns tankarna på OM och NÄR..
Tack snälla du för du delar med dig av dina ord här.. är så nyttigt för oss som läser dina tankar runt det här om denna ohyggliga sjukdom.. Måste vara väldigt jobbigt för er som jag sagt många gånger..
Läser eller ser inte SE dina anteckningar här.. det finns ju foton på honom, vilket jag i och för sej inte hade satt ut på mina, men du gör som du vill.. bara du som bestämmer i din egen blogg:-)
Du vill säkert visa din älskade man (förståligt) och det där avgör bara du själv:-)
Kram o ha de..
Nu ska hjälpredans kläder på.. städ o tvätt hos min lilla mammi.
Då det finns människor som verkar finna ett nöje att slå på de som redan ligger - så är jag tvungen att lägga till en funktion där jag godkänner alla kommentarer..! Vilket jag tycker är synd att behöva göra, då jag tycker det är av yttersta vikt att människor måste öppet få säga vad de tycker och tänker..!
Jag har tidigare bett om respekt för att inte skicka anonyma elaka kommentarer, men då somliga inte har insikt och respekt för andra människors sorg..utan bara skriver kommentarer i syfte att slå... då anser jag den fria rätten helt förverkad.. åtminstone på min blogg!
Hädanefter kommer jag att granska alla kommentarer som lämnas här.. men för sakens skull kanske jag ändå väljer att lägga ut de elaka kommentarern... helt enkelt för att visa på den avundsjuka, och det hat som kommer från...
Jag har tidigare valt att ligga lågt i vissa anonyma kommentatorers elaka utläggningar, men det kommer jag inte att göra händanefter.. personangrepp och ärekränkningar kommer att spåras och polisanmälas...!
Elisabeth
Det där ögonblicket som liksom fryser till is, där ingen återvändo finns och efter det kommer ingenting någonsin vara som förr..
Du är fantastisk som vågar och kan dela med dig av detta.
Tack! Kersti
Ja, det är tungt att lyfta på locket ibland...men det måste göras nån gång, fast man kan ju ta det lite då och då...annars skulle man ju gå under och det är svårt ändå ibland..kram på dig!
Skickar en stor varm kram till dig, Elisabeth! Många varma tankar på den väg du måste vandra. Du är stark, men glöm inte bort att tillåta dig att vara liten och svag ibland. Inte inför Sven-Erik, men inför andra människor som du litar på och som kan stötta. Önskar att jag kunde göra så mycket mer än att bara skriva några rader här.
Kram!
Vilken hemsk kontrast. Först läste jag Ditt gripande inlägg som berörde mig och utan tvekan måste beröra alla som läser det!
Klickar sen vidare och ska skriva en rad till Dig....och det första jag ser är den urbota dumma kommentaren i det första inlägget!
Det första som slår mig är att varför Du inte tagit bort vad den anonyme skrivit men sen slår det med mig att den fyller en funktion. Hur då?
Jo den ger en sån kontrast och bevis på att det finns tyvärr helt oförstående människor här i världen. Men tur nog är de få och genom att skriva ett sånt inlägg så visar de för världen hur fel de har och hur oförstående de är!!!
Fint skrivet Bettan! Fortsätt skriv för en bättre bearbetning och stöd finns inte som att få ut tankarna som maler!
Kram från regnet i Sola stan!
christina: Visst är det tragiskt att vissa människor är så avundsjuka... för det är ju vad det handlar om egentligen! Det rör sig nog om människor som har betydligt lättare för att hata än att älska.. tror jag! Tack snälla alltid..för dig, din omtanke och dina röda skor..Kram..
lallis: Tack snälla du.. det värmer mycket! Att det finns någon därborta som förstår att det är svårt.. om du visste vad en sådan känsla bär..! Och nu blåser det rätt kallt...Kram..
ella: Men... jag säger som du brukar göra: "Inte vill jag att du ska sitta och gråta..", usch vilken dag det här ska bli för dig.. börja dagen med gråt! Jag vet att du förstår..och hur jag försöker berätta om en värld, vår värld som nu alltmer blir min värld! Det du skriver till den anonyme kommentatoren är riktigt.. och jag kommer också att gå vidare med det om så är! Vissa människor behöver kanske en uppläxning..!
Hoppas du ändå kan få en någorlunda bra dag.. trots den tråkiga starten..! Tack snälla Ella för din omtanke.. alltid! Kram..
maria: Hmmm... jag förstår precis vad du tänker...! Jag med.. Kram..
isabelle: Tack kära kära goa du..! Vilka vackra tankar och omtänksamma ord från dig..! Inte vet jag om jag är så stark och modig alla dagar.. och jämfört med dig..??? När jag läser om din styrka, och ditt mod...så förmedlar du dessa känslor lite till oss andra..! Precis som du beskriver så bra.. så ska jag försöka att göra - öppna och minnas i små portioner.. om jag fixar det! Kram..
maria: Vet du, din förmåga att stötta och peppa är unik..jag vet allvarligt talat inte hur jag skulle ha klarat det här utan ditt stöd!(-och naturligtvis alla andras stöd och omtanke..) Jag tror alla som besökt dig kan skriva under på det!! Tack vännen..! Precis som du skriver om våran resa nu så är det.. och det hemska är att det ännu så länge är vårt gemensamma liv, men inte vår gemensamma resa.. snart har vi inte ens kvar vårt gemensamma liv kvar..! Kram..
tierra: Tack.. för dina fina ord och din omtänksamhet! De värmer härinne.. Sen att det finns människor som är avundsjuka på andra människors sorg och olycka - ja, jag undrar vilket epitet man ska sätta på sådana människor? Ha det gott.. och tack än en gång.. Kram..
bollebygdsbo: Tack.. som alltid är dina kommentarer så goda och fyllda med pärlor.. du har så mycket gott inom dig - så tack för att jag får vara din vän..! Att "resa i sina minnen"...ja, i "livet innan" gjorde jag nog det ganska sällan.. livet var till för att levas just nu, tyckte jag! Varför titta bakåt - det som hade varit hade ju varit...! Men nu, i "livet efter" är mina minnen snart det enda jag har kvar! Kram..
johanna: Tack... min vän för dina fina ord! Du vet att det betyder mycket mycket för mig! "Inte säker att du skulle orka och fortsätta.. jo, DU är en av de som jag faktiskt tror skulle det! Din blogg betyder mycket för mig..Kram..
gisan: Tack.. min vän! Dina fina ord värmer som solens strålar.. dina! Verklig styrka är gemensam.. alltid! Utan vänner, och livlinor runt omkring oss då sjunker vi alla..! Och de som inga vänner, eller livlinor har, de blir avundsjuka och häver ur sig elakheter, precis som den anonyma kommentatoren gjorde.. stackarn! Ha det bra, vännen..Kram..
magalös: Ja, symptomen brukar vara rätt lika.. även om den individuella personligheten styr mycket också..! Precis som du säger.. bara att finnas till som en ventil.. är guld värt många gånger!! Ni är ju en stor ventil för mig nu.. så är det! Måtte jag också kunna vara det någon gång för någon annan.. Tack för dina varma tankar.. och hoppas din dagliga tillvaro också får vara lite ljusare emellanåt..Kram..
majsan: Tack snälla vän... för dina omtänksamma ord! Verklig styrka är som ett halsband med länkar.. vi hjälper varandra att hänga kvar! Nej, jag håller med.. vissa kommentarer av avundsjuka är bara att ignorera..Kram..
pialotta: Tack snälla vännen för dina goa rader - hoppas håret blev snyggt, förresten?
SE läser naturligtvis inte det här... bara vissa utdrag som jag läser eller visar bilder på ibland! Min historia är min att förtälja... om SE varit medveten om sin sjukdom, är jag inte alls så tvärsäker på att jag skulle ha skrivit någon blogg om vår resa..!
Ibland när jag har satt ut något foto på honom, som t ex när han vattnade blommorna, så visade jag honom bilden på bloggen... han skrattade och jag tror faktiskt att han kände sig lite stolt! Men som sagt, om han hade varit medveten om sin sjukdom.. då tror jag inte att det funnits någon blogg överhuvudtaget..! Kram..
Tårarna rinner, vet inte vad jag ska skriva nu. Sänder dig varma stora kramar. Din vän Anita
Den anonyma i början här kan inte vara riktigt klok.
Exakt vad min mor har gått igenom. Han hamnade till slut på sjukhuset för min mor orkade inte och vågade inte ha honom hemma för som du skriver han blev agresiv tog struptag på henne slog henne när hon sov o.s.v. Kram Till dig Lifetime
Blir så berörd av det du skriver o den kärlek som genomsyrar alla dina inlägg. Så klickar man för kommentarer o jag tappar hakan!!
Denna anonyme har med denna kommentar idiotförklarat sig själv!! Om denne anonyme inte kan läsa dina rader med den empati som vi andra normalbegåvade kan, ja då är denne anonyme helt intelligensbefriad...
Största o varmaste o goaste kramen till dig o de dina
kersti: Ja.. det är dessa ögonblick som man sedan bär med sig resten av sitt liv.. en is som aldrig smälter! Tack, kära vän.. för din omtanke, och värmen från dina ord bär.. Kram..
trollpackan: Ja, jag vet att du förstår.. för att bära en sorg, det är bland det tyngsta att bära..! Men ett glänta på dörren allteftersom man orkar.. tillhör ju en läkningsprocess.. Kram..
chaos: Tack snälla.. för dina varma ord..! När jag skrev mitt inlägg så kände jag hur liten och maktlös man är..! Du har gjort så mycket mycket bara genom att skriva dessa fina ord till mig..! Kram..
turtlegirl: Vad du är gullig..tack! Du skriver exakt som jag tänker, när det gäller dessa anonyma elaka kommentarer! Men för vissa är det nog så.. att deras förmåga till självinsikt inte ger något utrymme för annat än sin egen person.. egoism kallas det visst! Tack än en gång.. Kram..
anita: Nej, men vännen.. jag vill inte att du ska gråta..! Usch, nu känner jag mig ledsen å dina vägnar! Att du bryr dig om.. och finns därute, värmer och bär..Tack snälla du! Sen de som är avundsjuka.. och måste skriva elaka kommentarer - ja, det får stå för dem.. Kram..
lifetime: Då förstår du precis hur det var...! Så hemskt för din mamma och dig..! Tack och lov får SE antidepressiva mediciner nu, så jämfört med hur han var då... så är det ju stor stor skillnad idag... Kram..
dubbelörnen: Tack.. min goa vän! Ja, kärleken är det vackraste vi har.. och den ska hanteras varsamt och med respekt! Har man en gång fått den.. så är den din att förvalta på bästa sätt! Tyvärr har en del bara kärlek för sig själva och hat mot andra...!
Kunde jag.. så hade jag kramat om dig nu..bara för att du finns.. Kram..
Jag ska försöka få till några rader i min blogg nu om att göra som flera av oss gör - delar med oss av det som är svårt i våra liv.
Hoppas att jag kan skriva ned mina tankar också.
Jag tycker att det är bra att du har lagt till kommentarsgranskningen. men det är hemskt att du ska behöva det. Å det värsta är att du kommer se de hemska kommentarerna innan du tar bort dem. Men förhoppningsvis avskräcker det elaka idiotiska kommentarer som den högst upp här. Stora varma solvarma kramar...
En kommentar som kanske är futtig i sammanhanget. Men du skriver väldigt bra.
Och Alzeimers i den låga åldern? Det hör man inte talas om. Ännu en av alla dessa dolda/gömda sjukdommar?
Bra att du skriver. Fortsätt!
bollebygdsbo: Ja, vi ska använda bloggen för det som vi själva vill... och behöver! Det är väl liksom hela tanken med att ha en blogg.. man skriver för sin egen skull, och inte för andras! Kram..
gisan: Ja, egentligen tycker jag inte om det alls!! Sitta där som någon slags domare.. och besluta vilkas åsikter som ska få presenteras! Var är då det fria ordet? Men jag tänker tillåta alla kommentarer.. förutom anonyma kommentarer likt den här ovan..!! Kram..
anders sparring: INGA kommentarer är futtiga.. framför allt inte de som berör på ett positivt sätt! Att få uppskattning för det man skriver, och hur man skriver.. det värmer mycket! Så tack.. och jag tänker fortsätta berätta min historia! Kram..
Hej!
Kom in här när jag surfade runt via Gisen. Du har verkligen en blogg som berör.
Det måste vara så svårt att se sin älskade "försvinna" och bli så förändrad och kanske särskilt svårt för din dotter. Jag har själv en son i samma ålder och tanken på att hans pappa skulle hamna i samma situation är fjärran. Men man vet ju aldrig vad livet bär med sig åt en. Jag tycker att du är så stark, som har kraft att hantera allt så bra som du verkar göra och kanske är det för att du får så många sympatier och så mycket empati från dina läsare.
Får jag länka till dig? Jag kommer att läsa din blogg ofta.
Varma tankar till dig och din dotter
annela: Men tack... och vad roligt att du vill läsa här, och att jag berör! Ofta kan jag känna att det här är en riktig eländes-eländes blogg... men det är ju så mitt liv är lite just nu! Så det är bara att "gilla läget"...typ! Styrka hämtar man från många saker.. men min inställning är att man måste hålla ögonen öppna, välja hur man vill se, och ta emot saker och ting.. och sen göra så gott man kan! Men sitter man bara och väntar, på det som kanske aldrig kommer... då kan man få vänta länge! Det beror på oss själva.. med lite dipp och depp emellanåt! Ha det gott..och tack snälla för din omtanke.. Jag lägger till dig för ankar här också.. Kram..
Anonym: Man skämtar inte om vissa saker... hade det varit den drabbade SE själv som skrivit det, kunde det gått igenom som galghumor - men inte av nån annan!
Det gör ont att läsa ditt inlägg - jag visste inte att det kunde ge en sån aggressivitet. Har bara sett min gamla moster drabbas, och hon bara sjönk in i sig själv, alldeles tyst.
Jag skrev en sång om min moster och hennes mans otroliga kärlek till henne, de hade inga barn, så hans ensamhet blev dubbel. Synd att jag inte har den inspelad på mp3 så att jag kan skicka... Första strofen lyder: Tiden har stannat, fast åren går - i din egen värld... drömmar och tankar dit jag inte når... i din egen värld...
Jag tror du skulle gilla den. Inte för att det kan trösta - men ändå.
bloggblad: Tack rara du, för din omtanke och ditt stöd!! Tack snälla! Du har inte kvar texten.. jag skulle gärna vilja läsa den?! Kram..
Hej!
Du starka kvinna, har läst Din sida och många tårar har trillat på min kind.....
Beundrar Dig för att Du orkar...
Sänder Många tankar till Dig och din familj
Nu har jag letat mej hit, och läser...
Varm kram från Eva...igen
Skicka en kommentar