.... och en händelse som tog mig med på mitt livs värsta resa... en sträcka i det stora kaoset!
Jag fick en ångestattack... på tåget till Stockholm i våras. Nästan dödligt rädd att ens berätta om den.. så måste jag ändå, för min egen skull. Det var en upplevelse som skakade om mig, och gjorde mig räddare än jag någonsin varit i hela mitt liv - och jag trodde på fullt allvar att "nu dör jag"!
I tågkupén var det trångt, vi hade sittbiljetter... och det var varmt, surrigt, människor stod i gångarna... och Carolina satt i sin stol och sov med I-poden i öronen. Då... som om någon tvärt tryckt av luftintaget... så fick jag ingen luft!! Den tog liksom bara slut... och jag kände paniken växa från en liten knappnål i magen - till en atombomb i hela kroppen...! Hjärtat började slå hårt och rusade iväg, knackade på bröstkorgen i vildaste förtvivlan och ville... ut ut ut!
"Gud, vad ska jag göra, jag kan inte andas... kalla på konduktören... jag måste ha luft.. de får stanna tåget... jag måste ut... "! Jag var övertygad om att nu skulle jag dö, där på tåget, och Carolina skulle få vakna på morgonsidan och finna sin döda mamma... "Gud, vad ska jag göra..?"
Så där höll det på - jag vet inte hur länge! Men allteftersom tiden, och tåget gick, så kom det mer och mer luft, hjärtat lugnade ner sig... och jag insåg att jag inte skulle dö - åtminstone inte av tappad luft! Till slut, några timmar innan vi kom fram till Stockholm så hade det mesta försvunnit.. men ersatts av en oro och rädsla... kontroll hela tiden - andas lugnt, tänk positivt.. nu är ni snart framme... allt för rädslan över att luftintaget skulle slå igen en gång till innan vi var framme...!
När vi kom fram till Stockholm, vaknade Carolina med en högst levande mamma bredvid sig, men som hade haft den absolut värsta upplevelsen i sitt liv - en ångestattack!
(Det är svårt att skriva ner det här... men samtidigt måste jag våga också... så att jag en dag kan erkänna för mig själv hur svårt det var under den här tiden... och den här attacken var en reaktion på all stress som mildrades lite i samband med att jag och Carolina åkte iväg några dagar...!)
Tisdag idag... (och livet måste ju ändå rulla på...)
Morgonmys med Carolina som vanligt! (Steg upp drogad... hade jag sovit 2 minuter inatt, kändes det som! ) Nu är det ju " de tända ljusens årstid", så jag hade tänt ljus och gjort fika när hon kom upp! Hon skulle på stan idag efter skolan, och fika med Sandra... roligt för henne!
Gick och lade mig igen...! Sov några timmar... välbehövligare än någonsin! SE satt och läste tidningen både när jag gick och lade mig, och sen när jag klev upp! (Men så är det ju nu... han kan läsa tidningen många gånger om dan...!)
Någon ringde! En mycket klok kvinna - och vi pratade länge... När vi hade lagt på satt jag länge kvar i sängen, och funderade och grät... det är svårt på den nya vägen! Och det gör ont...!
Tvättar...ja, tvättkorgen den bryr sig inte om bra eller dåliga dagar - den är full oavsett vilket! Men jag vet inte riktigt... för allting känns gå i ett helt annat tempo helt plötsligt! Lite saktare - lite mer "avslaget" på nåt sätt.. kan inte riktigt förklara det. Men det är en ganska angenäm känsla ändå...!
Ringde Svärmor... som vanligt när hon hade lagt sig för att vila! Hon skrattade gott när jag sa att jag hade en specialradar till henne... " antingen ringer jag när du ligger och vilar, eller när du sitter och äter".... och idag var det vila! Förstår inte det där...! Men hon mådde bra... huvudsaken det!
Sven-Erik och jag tog en fika-handla promenad. Först gick vi förbi mamma och pappa som bjöd på kaffe... sen fortsatte vi bort till Coop och handlade! Sven-Erik säger: " titta bilen på..ö-föran..e-föran--vägen där"! "Ja, det finns snygga bilar på E4:an..." svarade jag. (Orden försvinner och blir alltmer svåra att uttala, men vissa stunder, och med "enklare" ord, så går det ju bättre..!) Vi handlade bara lite idag ...
Svärmor ringde - och pratade med Sven-Erik...
Carolina kom hem... och hade köpt ett så så fint ljus till mig! Tack snälla lill-gumman! Det kan vi tända till helgen...!
Middag - idéfattiga jag bjöd på varmkorv med mos, och kokta småmorötter! Det är ju mat det också...typ!
Sven-Erik gick och vilade, och jag dippade på soffan... vilket var så ljuvligt!
Carolina och jag såg "Idol 2007" tillsammans... (Vi har följt alla Idol-omgångar.. och det har alltid varit en speciell "vi-tjej-stund" för oss... !) SE var irriterad över "skiten på Tv" och gick ner på sitt rum...
Sven-Erik gick och lade sig tidigt... och jag och Carolina avslutade kvällen tillsammans...
Pontus P och jag bloggade lite och släckte Tv:n...
Roligt idag: Överleva...
Mindre roligt idag: Att våga det..
Tips: Behöver nog några själv just nu...
Till alla mina livlinor: Alla mina ord om den betydelse ni har, och med vilken styrka er omtanke bär... det finns inga ord för det nu! Ni är alla så fantastiskt ödmjuka, snälla och vackra livlinor...Tack för att ni finns...alla!
17 kommentarer:
Ångest och panikattacker är fruktansvärda men ett bevis på att det inte står rätt till.
Det är en hemsk upplevelse som bara den som blivit drabbad kan förstå.
Det är så fint att du har förmågan att se de fina stunderna och inte låta det mörka ta överhand.
Elisabeth, jag önskar dig och din kära familj en skön dag.
Var rädd om dig för det finns bara en av dig och du går inte i repris.
Kram vännen min
Men snälla vännen!!! Ångestattacker är verkligen inget konstigt dör en människa i din situation att få... Jag känner igen det du beskriver det var så det blev för mig efter beskedet av det tarvliga läkaren ute på stan... Skillnaden var att när ångesten blev FÖR stor för mig så slocknade allt bara... Jag hamnade i ett svart hål och tro mig min vän dit vill du INTE...
Så mycket som händer på så kort tid, det kan inte bli annat än kaos.
Gå på du med små steg, det kommer att bli ett eller annat snedsteg på vägen men du kommer att ta dig framåt oavsett...
Vännen min, du vet hur du kan nå mig! Jag tänker på dig och sänder många kramar genom cybern, genom din skärm och famnar rakt om dig med styrka och ork samt en gnutta mod!!!
Ångestattacker är något fruktansvärt!!! De borde förbjudas!!! Jag förstår att du fick den då när stressen minskade något. Känner igen mig i det. Att känslorna passar på att ta plats när det finns möjlighet. Att det går i lite annan "takt" för dig tror jag är bra, även om den nya stigen är svår att navigera på. Jag önskar att jag hade några bra tips. Dippa mycket! Försök ta lika väl hand om dig som du skulle göra om det var någon annan som var i din situation.
Jag förstår om orken att skriva inte alltid finns. Men behöver orden ut så står min mail öppen för dig. Skriv hur mycket eller lite du vill. Bara det känns rätt för dig! Stora, varma kramar...
Ångestattacker är otäcka, speciellt som hjärtat hamrar på som ville det sprängas. Du kan nu tala om det och har fått lite avstånd till händelsen. Skönt att höra att du kan ta ett litet steg i rätt riktning varje dag. Får du bara sömn i din kropp tror jag du kommer igen lite bättre. Du är även i mina tankar ofta-ofta. Allt gott för dagen önskar jag dig. Kram kära Elisabeth
Du är med mig i mina tankar. Skickar en stor varm kram.
Läser hos dig varje dag... Förlåt för att jag inte alltid lämnar ett avtryck innan jag går. Jag är jättedålig på att hitta orden just nu. Du finns i mina tankar.
*Kramar om*
Du beskriver verkligen känslan av en ångestattack såå bra....Jag har också varit där. Trodde uppriktigt att jag skulle dö, precis som du. Jag åkte tom. ambulans till sjukhus. Det tog mig tio år att bli fri från det. Men nu har det varit borta i över ett år. Det är verkligenm fruktansvärt och jag hoppas du får hjälp så du slipper fler......Kram till dig.
Inte är det konstigt att du får ångest och panikattacker med tanke på den press du lever under.
Jag vet inte vilka ord jag ska ta till, är inte så verbalt duktig som du.
Du beskriver din situation så skickligt att det nästan gör ont att läsa. Jag känner att du, den dag du gått igenom allt detta svåra, har ett bra underlag för en bok om hur det är att leva med en anhörig som drabbas av denna fruktansvärda sjukdom.
Jag tänker på dig och SE varje dag, läser din blogg, men orkar inte alltid kommentera.
Kram Ingrid
Du var stark där på tåget. Flera timmar. Många hade klivit av. Men jag antar att du har vant dig..vid att vara stark.
Såg också idol 2007 i går. Jag säger: Nej tack! För mycket flamsklipp och för få klipp på såna som verkligen kan sjunga.
Tycker jag.
Fy för ångest attacker det är fruktansvärt.Precis som du säger så känns det som man ska dö....att slutet är nära!
Inte konstigt att du får såna efter all press du är under.
Och det är inget "skamligt" eller "fult" utan kroppens sätt att reagera.
beundransvärt att du lyckades hantera den så bra som du verkar ha gjort,där mitt på tåget!
Hoppas du har en hyfsad dag idag!
Kramen på dig!
Ni finns i mina tankar, Elisabeth!
Panikattack är det värsta man kan råka ut för! Samma hände mig på bussen jag fick plötsligt ingen luft och kände mig yr. Sedan var det en mörkt tid för mig... detta är kroppens sätt att säga ifrån! Jag förstår att du blev rädd för det känns som ens liv skall ta slut! Elisabeth du hanterade de bra tycker jag men dra dig för att få hjälp för det om du behöver! Ha det gott och ta hand om dig!Kram Tussegumman
Låter som en verkligt tuff upplevelse. Så lång tid och ändå lyckas klara det, kanske tur dottern var med ändå. Fast inte är det konstigt att du får panikångest, att inte räcka till och kunna hjälpa den man älskar kan ge panikkänslor hos vem som helst. / Sylvia (pantersylvia)
Det låter väldigt otäckt och jag kan inte riktit föreställa mig hur det känns. Måste vara fruktansvärt i alla fall att få en sådan attack!
Mysiga ni är, du och Carolina:)
Kram Lallis
Panikångest är fruktansvärt.
Jag hoppas att du verkligen har tillgång till professionell hjälp.
Det behöver du ha.
Jag var så korkad att jag inte tog emot den hjälpen när jag blev erbjuden.
Det har jag ångrat många gåner.
Tröste- och styrkekramar till dig
Jag har inte haft ångest någon gång - i alla fall inte nåt att tala om, men av din beskrivning förstår jag mer hur det kan kännas. Det är klart att du också måste ha dina mörka stunder när du inte orkar konstigt vore det väl annars. Du är ju inte mer än människa, fast en ovanligt stark sådan. Min mamma brukade säga att "man klarar det man måste" - men någon ventil måste man ha. Jag tänker ofta på dig och din tös.
kram
Jag lånar den här bilden. Den känns rätt för mig idag. Kramar...
Skicka en kommentar