(Bild en stig i skogen)
... vad det är jag är på väg att förlora. Det som har burit mig i 22 år...
Jag är på väg att förlora känslan, och vetskapen av att vara älskad...
Tryggheten över att han har älskat mig för den jag är, trots att jag är den jag är, den tryggheten är på väg att rämna nu. Han älskade mig - och aldrig aldrig har jag känt mig så älskad.
Han har alltid burit mig, sen den dagen jag mötte honom... utan honom... hur i helvete ska jag överleva det...jag vill inte det. Gud, jag vill verkligen inte det... för utan honom är jag ju ingenting. Gud Gud Gud... varför kunde jag inte få vara lycklig... varför kunde jag inte få fortsätta att vara trygg....
Nog svårt att skriva det här.... men något hände idag. Gick ensam på Coop för att handla lite, behövde komma ut, behövde vara för mig själv lite. Med Il Divo i öronen genade jag över cykelvägen genom den lilla skogsgläntan.... och precis där någonstans tog det bara tvärstopp! Jag bara slutade gå... Jag svalde och svalde, satte handen för munnen... men allting bara brast. Det gick bara inte att hejda all gråt... det gick bara inte.. Den smäll som jag fick i just det ögonblicket... den insikten; Jag är på väg att förlora .. förlora tryggheten i att vara älskad, förlora den kärlek som burit mig, mista allt... rädslan och ångesten...
Länge stod jag kvar... svalde ner ändå... för jag kunde ju inte stå på cykelvägen och bryta ihop fullständigt! Några cykliste åkte förbi... men jag bet ihop och vände bort huvudet... och så småningom hade jag svalt ner alltihopa igen... men aldrig har det varit så tungt att gå och köpa lite leverpastej och ja... vad det nu var mer..
En bit av min trygghet dog idag... där i skogsgläntan...
"men hon kom inte bort från det hon ville bort ifrån
för det bar hon med sig
förtvivlans ångest som ville spränga henne
hon kunde inte ge den luft"
(Karin Boye)
När jag väl kom hem så var tårarna torkade... och om någon hade märkt något så hade jag redan kommit på ett bra svar; att det blåste så mycket ute så tårarna började rinna..
Nu är allting lugnt, alla har gått och lagt sig... eftermiddagen blev en eftermidddag som alla andra... och jag kommer att orka det här! Men det är den tyngsta väg jag har att gå... och det är nog en bra bit kvar på den vägen, gissar jag!
(Så jag hoppas ni förstår att jag inte varit så synlig idag... luften har gått ur mig lite.. det fick bli bara familjen resten av dagen... ! Men det blir ljusare igen... tack ni som förstår och finns där!)
25 kommentarer:
Vi kommer till världen ensamma och vi lämnar också denna värld ensamma och däremellan så jagar vi nästan bara uteslutande efter det rätta i livet.
Sorger och nedstämdhet lägger sig med tiden som ett elakt minne i hjärnan.
De säger att man glömmer med tiden men det gör man definitivt inte,men däremot så lär man sig att hantera dessa svallande känslor på gott och ont.
En del hittar aldrig rätt om man så puttar dom åt rätt håll aldrig så många gånger medans andra bara säger (hej) och så var detta livet löst.
Det som ligger framför kan många gånger verka så avlägset medans man imorgon undrar var denna tid egentligen blev av och varför man kanske inte gjorde annorlunda.
Spelar ingen roll då vi gör våra egna val på gott och ont då var och en lever i sin egen tid oavsett vad rådgivare och lyckosökare påstår.
Oavsett vilket så lättar du med tiden,just ifrån detta tillfälle.
Ha det gott.
SideShow Surfer
Elisabeth, släpp ut din ångest, vad du än gör så ut med den annars växer den sig så stark och tar helt överhanden.
Var inte rädd för att visa att du också är människa, en människa som kan gråta, vara rädd, vara ledsen och vara liten.
Det är inte fult, absolut inte.
Du måste lätta på trycket nu.
Stackars stackars dej, åhh vad jag är ledsen för din skull, för att du har blivit drabbad, för Carolina och för SE.
När man startar ett förhållande så har man i åtanke att man skall åldras tillsammans men under resans gång så förändras det och för dig har det ändrats alltför tidigt.
Önskar att jag kunde vara hos dig och trösta....
En stor värmande och tröstande kram kan jag ge dig här.
Tänk inte på det där med att hälsa på i min blogg, jag vet varför, känn dig inte pressad av det.
Allt gott till dig,SE och Carolina.
Kramkram
Vilken fruktansvärd vetskap att få kastad i ansiktet! Jag önskar att jag kunde ta en korg med kaffe med tillbehör och åka över till dig. Jag vill inte att du ska vara ensam med den här vetskapen. Jag vet att du har SE och C hemma. Men du behöver någon utomstående som DU kan luta dig mot. Styrkekramar...
Insikten kommer nog att slå till fler gånger... tyvärr...
Men du kommer att överleva, jag vet, du kommer att överleva.
Inte samma Elisabeth, men en annan Elisabeth...
Varmaste kramarna vännen min
Gomorron!
Tror att jag kan förstå din plötsliga insikt. Inte helt men ändå.
Insikter har den förmågan att överrumpla en när man är som minst förberedd.
*kramar om*
Elisabeth, så mycket jag känner med och för dig nu.
Den förklaringen som du tänkt ut som svar om någon frågat - den har jag haft flera gånger också.
Ångest är fruktansvärd, just som du skriver - den river hål och ger sår som ömmar inuti.
Försök att ta mod till dig och få samtala med någon.
jag har inte haft det modet, men önskar att du har det.
Kramar från mig
Men så klart vännen att familjen går först och att man ibland behöver gömma sig själv i den...
Det är inte lätt, vännen... Det du nu fick erfara, det är ju sanning och om det är svårt att någon rycks ifrån en, plötsligt och utan förkunskap så är det en smärta och sorg som väller över en och när det blir på detta vis, som du står i, så blir det annorlunda men ändå lika...
Stora, stora kramar på dig vännen och jag klappar dig på axeln, vrider lite på dig så att du inte törnar in i grenar och snubblar över stenarna... Men det onda, det kan jag bara vara med dig i...
Självklart fattar jag.........
vilken ur jobbig insikt som slog till med full kraft.........förstår att det måste kännas för jävligt på alla sätt och vis.
Och ångest......den den känslan är nog bara förnamnet på det du kände där i skogen!
Hoppas dagen far fram varsamt med dig idag!
Kramen på dig!
Kära, söta lilla vän! Ja, när insikten kommer så blixtklart som du upplevde där på cykelstigen, ja då brister något. Som det gjorde för dig. Tårarna är till viss del läkande men du har ännu svårbemästrad stig att trampa vidare på. Tänk att ha varit så älskad och uppburen som du blivit av din SE under alla år! Många människor får aldrig uppleva det du fått. Men kärleken försvinner ju inte bara för att SE har fått svårighet att visa den. Du VET ju att den finns inom honom, som den alltid har gjort. Kanske kan du ta till dig och glädjas åt det, om inte just nu, men längre fram i tiden. Din kärlek till honom är så stark, så den kan just nu bära för er båda två - tillsammans. Du varma, underbara kvinna - jag tänker på dig och din SE - superkramen
Vad ska jag säga?
Jag förstår din smärta och din gråt. När man kommer till insikt släpper spänningar och man kan låta allt komma ut, som man stängt inne så länge. Det är både skräckfyllt och en lättnad. Det är som om man orkar ta nya tag lite till.
Jag har upplevt detta, men inte i en så svår och sorgesam situation som din.
Jag kramar din hand och tröstar så gott jag kan.
Kära Elisabeth, jag blir så ledsen för din skull när jag läser det här. Du är så klok, omtänksam och kärleksfull - och det är nog därför som allt blir så extra svårt. Du bryr dig, ohc älskar till minsta nervtråd, men det är inte sant, att du inte är något utan SE, för du är fullkomligt fantastiskt. Jag är så oerhört ledsen för att din trygghet successivt försvinner, och för att du behöver vara så medveten om det.
Jag önskar från djupet av mitt hjärta, att du kunde få vara lycklig.
Många kramar, Johanna.
*varme tanker*
Kramar om. Hårt!
//Lallis
Sänder dig varma kramar!!!!
din vän Anita
Elisabeth jag känner din vanmakt! Du älskar din man och han älskar dig fortfarande även om han inte minns era gemensamma upplevelser! Det måste vara fruktansvärt att se honom gå in mer och mer i sig själv. Att han blir främling för dig i vissa situationer. Du gläds för de delar som fortfarande fungerar när han kärleksfullt ger dig kaffe på sängen varje morgon, att detta ännu kan få bestå en tid. Jag hoppas med hela min själ att jag skulle kunna ge dig kraft att orka vidare. Att du bröt ihop där vid skogen måste ändå vara ett friskhetstecken. Hur mycket skall du orka bära Elisabeth. Du måste få ut det emellanåt för att orka. Jag önskar dig och Carolina och SE allt gott och hoppas du får en himmelsk kraft som hjälper dig igenom detta Elisabeth/Många styrkekramar från Tussegumman
Många varma och stärkande kramar till dig!
Tina Ahlin
Följer din kamp och känner din ångest! Gråt! Mycket stress och förtvivlan lämnar oss med våra tårar!
Min goa rara alltid vänliga Elisabeth, inte skall du be om förlåtelse....
Det finns ingen människa som är som du, så älskvärd och man kan inget annat än att tycka om dig.
Jag vet att du gör allt för alla men snälla du, glöm inte bort dig själv.
Du om någon är beundransvärd och jag ser verkligen upp till dig.
Tack vännen för du alltid är så rar och snäll, tack för att du besöker mig.
Om jag bara kunde blåsa bort det onda såsom man blåser på det lilla barnet när det har slagit sig.....
Här är min hand, hoppas att du känner den, en hand som stryker dig över pannan och viskar god natt, sov gott Elisabethvännen.
Insikten om att man är på väg att förlora känslan och vetskapen om att vara älskad är nog alltid svår att bära - varse det beror på skilsmässa, plötslig död, smärtsam sjukdom etc. Tårar övervinner inte smärtan men de kan bli en hjälp att lindra den - ut med dem bara!
Å någonstans långt inuti dig så vet du att inne i den snåriga, krångliga, tärande sjukdom som SE har så finns hans kärlek till dig kvar. Inte lika enkel att se, inte lika enkel att förstå men den finns där, det är jag övertygad om. Och du också eller hur?
Det är en lång och svår väg. Det kommer att kännas ensamt och mörkt. Och ibland måste du få låta det kännas så. Men det finns ljus och du kommer att hitta det. Och det finns de som hjälper dig när det är som mörkast och kallast. Du är inte ensam och du kommer alltid att vara älskad. Stor kram vännen
anonym SideShow Surfer: Tack för dina varma och kloka kommentarer! Råd och stöd är det som bär .. och människor som delar med sig av sin visdom.. sådana människor ska man knyta sig nära! Kram..
lallis: Jag kom inte in på din blogg ikväll.. förstår inte riktigt varför! Men jag kramar dig tillbaka i tanken - jag är glad att du lyssnar, och att du finns! Kram..
tina: Tack vackra vän! Du är vacker på många sätt.. vet jag! Du berör i både ord och toner..! Kram..
anonym: Tack min vän.. ett råd som jag sakta närmar mig! Vi tar en dag i taget.. och jag kan bara ödmjukt tacka för dina ord nu.. Kram..
TILL ALLA: Tack alla ni för er stora omtanke... det finns egentligen inga ord för att beskriva den ödmjuka tacksamhet jag känner för er.. och för att ni följer mig på resan nu...! Kram till er alla..
Kanske hade du mått bättre av att gå in i skogen och släppa ut det - ensam där ingen kunde se... Min erfarenhet är att jag alltid mår lite bättre efteråt om jag kan gråta ut känslan - tills gråten tar slut.
Jag gråter när jag läser det här. Gråter för att jag kan känna det du känner. För jag vet hur...
Jag finner inte orden. Förlåt.
Inte här och inte för ditt nästa inlägg heller för... jag förstår inte hur du och jag kan känna så lika för så olika saker.
Stora varma kramar till dig min vän...
bloggblad: Ja.. du har antagligen rätt! Men jag har inte kommit så långt att våga det ännu.. jag är rädd att om jag tillåter mig att göra det fullt ut - så kan jag aldrig sluta! Känslan är så.. kanske bara släppa en bit i taget..? Kram..
ella: Jag kände det när jag skrev det... och jag visste att du skulle förstå... för vi gör samma resa mot det oundvikliga.. Du går med fasa mot ditt mörker, och jag går med fasa mot SE:s mörker - vi går stigarna bredvid varandra! Jag brukar ofta tänka på två saker: Vad är det tänkt att jag ska lära mig av det här? Samt att antingen väljer jag själv, eller så väljer livet åt mig...! SE:s sjukdom är oundviklig och går bara åt ett håll..jag kan välja och gå ut härifrån, stänga igen dörren och aldrig mer komma tillbaka, jag kan välja att lägga mig ner och dö... eller jag kan välja att klara av det här... och jag har valt det sista! Då ska jag försöka att göra mitt bästa för att klara av det..! För om jag inte gör det så är jag tillbaka på ruta ett igen - då väljer inte jag längre, utan då kommer livet att välja åt mig! För SE:s sjukdom kan jag inte stoppa... han blir bara sämre och sämre..
Det är min inställning.. min tro som jag håller fast vid! Sen att det rent praktiskt inte alls fungerar så himla bra alla dagar - ja, det var en sådan dag inlägget handlade om...!
Ella, jag ska erkänna en sak: när jag kommer in till dig ibland och ska läsa.. så läser jag fort, och går ut igen! För precis som du skriver att vi känner så lika, så när jag kommer till dig så har du beskrivit något som går direkt in i själen på mig, gör ondare än ont, och... jag måste bara svälja och gå ut igen! Så så väl är vartenda ord du skriver mina ord.. och du är så mycket modigare än mig! Säg inte att du är modig och stark för att du måste.. för så är det inte! Du har valt att klara av det här (precis det jag skrev om att välja).. och om inte det visar på styrka och mod.. ja, då vet inte jag!
Nu blev det lite rörigt skriv.. men hjärnan hann inte med tangenteran! Hoppas du förstår ändå..! TACK snälla Ella, för att jag får dela ditt mod och din styrka! Kram..
Vi kanske är modiga båda två för vi har valt att klara detta. Eller så gör vi det bara för att alternativet är att lägga sig ned och dö och vi kanske inte riktigt har modet att göra det...
Jag förstår dig. Att du kommer in och går för att det är för nära det jag skriver. Det är så för mig med hos dig. På något sätt måste man ransonera sin ork eller styrka så att man orkar med det vikigaste. Som Maslows trappa nästan ,)
Men... även om jag inte alltid skriver eller hittar orden så finns du alltid i mina tankar, som en förebild.
Kram min vän och... Åh... ibland önskar jag att det fanns ett finare ord än tack och tusen tack för de tycks inte räcka till för det jag vill säga om dina ord.
Skicka en kommentar