... och somligt finns ännu bevarat, som ett minne från en tid som var....
Idag har jag och SE suttit och tittat på gamla foton från Västerbottens Museum, där man har lagt in tusentals olika bilder från Västerbotten....
Så hittar vi en bild som Sven-Erik genast känner igen... Det står "Valter Strömkvist, Hälla" på bilden...
Genast säger han: "Jo, men en Valter.. han var tokig med barna.."
"Va, vad var det för en elak gubbe?" frågade jag.
"Nä, inte tokig så.. utan "tröllig" (skojig och busig), å sen hade han alltid en göttpåse å bjöd på!"
"Jaha, vilken gullig farbror..." svarade jag.
Detta lilla samtal blev viktigt för mig att skriva ner. Om det är sant är oviktigt...!
Vad som är betydligt sorgligare, och som visar sjukdomen i hela dess helvetesförlopp... det är ju de fakum att Sven-Erik minns en sådan här detalj från sin barn- och ungdom, men han minns inte att Carolina gick hos dagmamma varje dag från det hon var tre år tills hon var tio... och han var den som hämtade henne nästan varje dag under dessa år! Idag är hon sexton..
Naturligtvis märker jag ju hela tiden... samma minnen från barndomen, ibland en tråd därifrån som nu...... det är några ögonblick i hans skafferi av minnen som stannat kvar - och som han gärna berättar om.... när tråden finns där! Ibland finns den inte.. hur man än frågar..! Dessa ögonblick av hans minnen: farfar och bärplockningen, när han bet sin syster Britt som inte fick följa med och titta på flottningen, motorcykelresan norrut och besöket till Jockmocks-jocke, farfar och skolbussen, skolmaten i Hälla, tog körkortet... ja, de utvalda minnena... de har jag hört många många många gånger nu... och för varje gång låtsas jag att det är första gången jag hör dem...!
Vårt bröllop... Carolinas födelse... förlovningen... Tingshusgatan... det är borta! Och det är en sorglig insikt att jag nu måste bära våra vackraste minnen ensam...
10 kommentarer:
Det är hårt att se en nära "förtvina" framför ögonen på en!
Minnen om sånt som man inte själv är nån del i som finns kvar................
Men den där Herr A han slår skoningslöst,det som hände för 5 minuter sedan är borta medans "gammalt" kan komma till ytan!
Ha en skön kväll!
Kram!
Sorgligt. Och ni är ju fortfarande unga (i det avssendet... :) annars vet du ju hur jag räknar...)
Min farbror som var bortåt 75 när hans fru fick A, han struntade i sjukdomen på nåt sätt. Fortsatte att prata med henne som om hon mindes, som om hon förstod. Hon satt snällt och nickade och log åt allting. Det var både rörande och skrämmande att se. Han "tolkade" vad hon sa och tänkte, fast alla såg att hon inte hängde med alls. Och han var inte heller riktigt "med" på slutet... men skötte om henne ändå. Och konverserade henne.
Det är så lätt att tro (här pratar jag för mig själv) att det är lättare med riktigt gamla - men ju äldre jag blir desto fler såna "gammel"-åldrar passerar jag, utan att känna mig gammal. Förr var ju tanter på 56 urgamla... det tycker jag inte nu. Och reagerar när yngre säger "ja, men i din generation" som om jag skulle tillhöra Den Äldre Generationen.
Kanske lider vi lika mycket i vilken ålder saker än inträffar? Lika svårt när den älskade blir sjuk vare sig h_n är 40, 50 eller 80.
Men... näe, jag tror ändå att det är tuffare med en sån minnessjukdom när man är yngre. Om det nu skulle gå att jämföra det ena eländet med det andra. Ryggsäcken är nog lika tunga för den som ska bära den.
Är jag rörig? Det var bara en reflektion - inte räknat som tröst. För det finns nog ingen.
Jag är helt tom på ord, men vill lämna en kram till dig!
Kramar till dig du goa
Blir så rörd när jag läser detta... Det är väl det jag skrev till dig om... Det som eg måste vara allra svårast som anhörig... Att se den person man älskar finnas där nära fysiskt, men det är bara ett skal... De flesta minnen får du bära ensam o vissa minnen kan du dela med din dotter... Men att se den man valt att dela sitt liv med fövandlas till ett skal som eg är så bekant... men som samtidigt försvinner mer o mer o igenkännandet försvinner sakta men säkert...
En otrolig gropig, brant, mörk väg att gå för dig Elisabeth o inget man ens kan föreställa att behöva vandra i din o SE ålder...
Varmaste ömmaste kramarna
Så ensamt det måste kännas i er tvåsamhet. Att "förlora" sin make så tidigt, å ändå ha honom kvar. Kan inte sätta mig in i det alls. Men tänker på dig, det gör jag. Styrkekramar...
Förlust, saknad, sorg.
Att förlora någon kär, bit för bit, det sliter och river i hjärtat. Kris.
Ljud, dofter, smak, bilder, föremål och känsel kan locka fram minnen som man inte trodde fanns kvar. Det är ett detektivjobb att bygga broar till dessa minnes-öar.
Även om jag försöker så ka jag inte sätta mig in i hur ni har det.
En fd. arbetskamarat till mighar gått/går igrnom samma fruktansvärda som du/ni nu gör.
Du, och alla som måste gå igenom liknande, måste ju ha änglars tålamod för att det ska fungera.
Ni är så fantastiska.
Tankar och kramar till dig.
Kära vän så tungt det är. Prata med Carolina, dela med dig av allt det vackra så att hon också får del av minnena. I alla fall en del av dem. Jag förstår att hon inte kan dela allt, somligt måste du bära själv. Det kommer sol efter regn det vet du även om regnet varar länge. Och även en regndroppe kan skimmra. Kram kersti
Elisabeth jag förstår din smärta att bära de viktiga minnerna ensam! Det är så fruktansvärt tragiskt. Hela denna sjukdom är tragisk man hoppas hela tiden på att vissa minnen som betyder mycket ändå skall komma tillbaka och så gör det inte det! Det är otroligt smärtsamt. Tyvärr är det närminnet som påverkas först. Det smärtar att tala om något som man tycker är viktigt och så är det borta nästa minut! Det är du och Carolina som får skapa minnen nu. Göra som ni gör att åka ut och ta en fika då och då för att skärma bort er från verkligheten er verklighet mer och mer för att överleva! Det kommer en gräns när ni kommer först för att kunna hjälpa SE på bästa sätt! Ha det så gott min vän och ta hand om er! Styrkekramar från Tussegumman
Mina tankar är hos er
Skicka en kommentar