Hoppet...

... om ett gott nytt år, det bär vi nog alla. Vi önskar varandra ett "Gott Nytt År" varje nyårsafton, med hoppet om att när det nya året rings in så ska det komma med magiska goda förändringar, eller fortsätta så bra som det har gjort hittills.

Vi håller också fast vid det hoppet. Carolina och jag. Iallafall de magiska förändringarna....

Förra året, den här tiden, bodde SE ännu hemma. Då visste jag att det inte skulle bli något "gott nytt år". Då visste jag att han skulle lämna oss. Då visste jag att allting måste vara bättre än hur vi hade det då. Då visste jag inte hur svårt det nya året skulle bli....

Men vi håller krampaktigt fast ändå. Att "det ska bli ett bra år" nu. Vi har sagt det ofta de senaste dagarna. Till varandra...
Vi håller fast vid hoppet på att det vänder... eller åtminstone att nya eländen ska vara lite mindre eländiga.
Vi håller fast vid hoppet, att magin ska svinga sitt magiska trollspö över oss vid tolvslaget inatt...



... och att det ska svinga över oss alla. Att det nya året verkligen blir ett GOTT nytt år... för alla som behöver lite, eller mycket magi i sitt liv just nu.

Gott Nytt år... till er alla.

Sorg...

... bär vi, både Carolina och jag. Varevigaste dag.
Jag tänker inte hymla om det.
Vi har lidit många förluster under så kort tid.
Vi förlorar allt mer.. hela tiden...varje dag.


"Även om det finns ett antal vanliga reaktioner är det viktigt att komma ihåg att sorgereaktionerna är unika och skiljer sig åt från person till person. Man sörjer sin relation till det som gått förlorat, och eftersom alla relationer är unika så är all sorg unik. Det går därför inte att på förhand beskriva en normal sorgereaktion. Inget sätt är rätt. Reaktionerna varierar över tiden hos varje enskild person. Sorg är inte en tidsbestämd process som sker i stadier eller faser, utan kan bäst beskrivas som ett flöde som böljar fram och tillbaka.

Ofta förknippar vi sorg med dödsfall, men sorgereaktioner kan uppstå i samband en rad olika
förluster. Några exempel:
- Skilsmässa och separation
- Sjukdom eller kroppsskada
- Arbetslöshet eller pensionering
- Äktenskapliga problem eller familjekonflikter
- Fängelsevistelse eller annan institutionalisering
- Fysiska och sexuella kränkningar
- Förlust av tillit och trygghet
- Finansiella förändringar
- Husdjur som dör
- Byta bostad eller flytta
- Barnlöshet eller barn som flyttar hemifrån

I stort sett alla större förändringar kan utlösa sorgereaktioner. Vi definierar därför sorg som en
normal och naturlig känslomässig reaktion vid en förändring av ett välkänt livsmönster. Definitionen hjälper oss att inte tänka kring sorg i termer av svart eller vitt, död eller liv. Med ett vidgat begrepp går det att beakta alla människors sorg. Genom en sådan definition ges alla sörjande rätten att uttrycka sina känslor utan kulturell värdering. Ingen ska kunna ta ifrån någon hans eller hennes upplevelse av förlust."

Dessa rader hittade jag på www.sorg.se . De kändes viktigt att få läsa. Att det är helt ok....

Jag undrar...

... vad han gör just nu. Så tänker jag ofta. I hans nya vardag... så långt ifrån min vardag. Så långt ifrån, och jag kan ingenting se... och ingenting göra.

Kanske har han svårt att sova ikväll?
Kanske ligger han och är hungrig...
Kanske ligger han och snarkar gott... så där som han brukar göra.

Jag kan inte längre se det.
Jag kan inte längre ge honom det han behöver.
Jag kan inte längre vaka över honom.

Inte längre... jag vill inte det.

Så därför säger jag till mig själv, att han ligger och snarkar gott... så där som han brukar göra.

Igår...

... hände inte så mycket. Det gör inte det... Carolina och jag här hemma i en vrå.

Men vi blev bjudna på middag hos mamma och pappa. Det var skönt att komma ut en stund. Pontus P fick följa med...

Carolina fick ett depp på natten... ensamhet är svårt. Speciellt nu. Då måste bara en mamma vara den starkaste mamman som finns... då måste hon visa på hoppet som kommer därborta.

"Det kommer att bli bättre, gumman!"

Idag ska hon baka lite... har hon bestämt.

Två minnen...

... vill jag bära med mig från den här julen. Bara två. De vackraste. Övrigt skriver jag i den "gömda boken". Den bok där det svåraste skrivs ner, göms bort... och kanske, kanske verkligen kan glömmas bort. Som somligt svårt måste göras.... som somligt måste göras för att överleva.

Två minnen.... de vackraste.

SE var så fin... så julefin. Han hade klätt upp sig i svart skjorta med röd tomteslips. Han satt och sov i fåtöljen när vi kom. Väntade på jullunchen som de höll på att duka upp...
"God Jul, på dig, gubben.... här kommer vi och tänkte ha lite tomtemys med dig" sa jag.
"Jaha, ja..." svarade han lite yrvaket i fåtöljen. Han såg lite frågande ut...
"Men vi kan väl gå in på ditt rum....?" sa jag.
Vi gjorde det.
Han fick flera paket. Lycklig blev han över både choklad, vantar och skumtomtar. Provsmakade... och sen fick han klockan!! Klockan från mig och Carolina. En fin herrklocka som de delat ut gratis på OK till sina kunder. Jag fick en... och slog in den i ett litet paket till SE. Men vet ni.... till och med just nu.... när jag sitter och skriver.... så känner jag lyckogråten som vill poppa upp.... han blev så så så lycklig över denna klocka!
"Men då kan jag ha gamm-klockan på jobbet..." sa han. (Den fina klockan med belysning som han fick när han fyllde 50. Men det minns han ju inte nu....!)
"Ja, men precis.." var allt jag kunde säga. Å varför skulle jag säga något annat....?
Sen satt vi länge.... lite bus... ringde syster B och syster C, och mamma S... så han fick önska dem en God Jul... åt lite av julklappschoklad och skumtomtar.
När vi gick så satte han på sig nyklockan.... han ville ha båda på sig.
" Jo, men så jag vet var jag har den..." sa han. Å det fick han ju... hur mycket han ville! Vem har sagt att man bara kan ha EN klocka på sig?
När han sen satte sig vid det dukade lunchbordet, så hade han redan glömt bort att vi gick.... men jag vände mig om och såg honom sitta där, tugga för fullt.... och samtidigt vända upp armen och titta på sina två klockor! Ett av mina lyckligaste minnen.

Julmiddag med mamma och pappa. Min bror F med sambo, min son Jonas med flickvän... och så vi. Det var skönt att en gång slippa stå för allt... och få sätta sig vid dukat bord. Kaffe, Kalle Anka, middag, och julklappar. Allt gick bra.... trevligt och gott.

Det andra lyckligaste minnet handlar också om julklappar. Carolinas. När hon öppnade paketen här hemma från faster B. Ni vet... då igen... så känner jag klumpen i halsen. Å är det något jag hade önskat... så var det att SE skulle ha fått vara med då... precis just då. För hennes glädje... hennes..."åh.... men kolla.... va.... men mamma... åhhhh... till mig.... men åhhh..." och tusen andra uttryck som jag inte kommer ihåg nu, men som gav uttryck för den glädje som hon så väl behövde få känna just då.... jag kommer att spara den bilden... hennes lyckligaste ögon så länge jag lever.

Tack käreste gode Gud för de ögonblicken.... de två vackraste minnena. Det var de vackraste julklappar jag kunnat få. Tack OK... och tack faster B. Mycket.

..........

Likaväl som det finns sådant som är mindre gott i världen, så finns det också det som är mer gott! Till alla er som gett mig av sin omtanke på olika sätt.... vackrare julgåva kan livet aldrig ge en. Jag skriver ofta att ni betyder mycket..... att ni bär... och det är vad jag skulle vilja skriva att livet handlar om... mer gott. Det goda som jag mött hos er...
Måtte jag... måtte jag.... måtte jag.... bara någon gång i livet kunna göra detsamma för er!
Tack...

Vill bara...

... önska er alla, från mitt djupaste hjärta, en riktigt God Jul
och ett riktigt Gott Nytt år.
Jag önskar att ni får det vackraste tillsammans med era nära och kära.

Var rädda om er... och varandra.

..........

Nu har vi julfikat, jag och Carolina. Ska strax gå och duscha, och sedan
ta första julaftonspinken med herr Pontus P.
Sen ska vi åka och ha lite jul med SE.
Det är en overklig dag...

..........

Var rädda om er... och varandra.

Dagen före...

... julafton. Sitter i sängen och skriver. Bredvid mig står en urdrucken kaffekopp, ett tänt ljus, och en liten Pontus P ligger och snarkar högljutt på min säng.

Jag hade tänkt skriva om familj. Min familj. Om jular som jag fått. Alla de vackra...

Men jag ångrar mig.... känner att det inte går att gå dit. Inte nu.

Idag... och i morgon, ska jag vara starkast. Då måste jag vara här.

För här finns ett tänk, och en insikt som skyddar mig. Idag vet jag vad jag har, och som jag kan glädja mig åt... idag ser jag sådant som jag ännu inte har förlorat... och idag finns hoppet om att det ska bli ljusare igen.

Idag....

Idag ska jag köpa julklapp till Carolina.

Idag ska jag köpa bingolotter o godis för uppesittarkväll.

Idag ska jag köpa tomtegröt.

Idag ska jag bada Pontus P.

Jag håller krampaktigt fast vid... idag.

Imorgon har jag inget löfte om...

Och familj.... ja, det måste väl vara ett av de vackraste orden?

Vi bakade...

chokladtryfflar igår. Carolina och jag. Lillebror F:s flickvän kom också, och var med på ett hörn. En trevlig stund.

Annars var det inte så mycket som hände.... man spelar julmusik och försöker tomta på det bästa man kan. Å vi gör det bra...

Längtan och saknad låtsas vi bort nu. Jag gruvar för Kalle Anka på julafton.... då de sjunger "Bella Notte".

Snön vräker ner i natten..

.. o träden är vita. Det blir ljusare igen...

Just-nu-känsla...

... är det mycket här. För det mesta åt fel håll.

Varför skrev jag inte igår kväll, tänker jag nu. Då när allting kändes så bra. Då när jag låg under täcket, och just-nu-känslan var åt rätt håll. Då fanns det nästan lite lyckokänsla med i tänket: "Jo, men det går nog det här.... det blir bra.... det blir en fin jul... vi fixade det bra idag också".
Så kände jag då.
Idag finns inte känslan här. Inte just nu.
Men jag jobbar på det...

Vi var på stan och bytte tröjan till Carolina. Hade tänkt gå och strosa också... men vi gav upp efter en liten stund. Vi orkade inte trängas med allt folk.
Skulle köpa små marsipangrisar... det blev inget av det heller. De små marsipantomtar vi hittade kostade 15 kronor styck. 15 kronor!! För en liten pyttamarsipanfigur!?
Vi gick på ICA och köpte frallor istället... och gick hem och fikade.

Sen blev eftermiddagen fylld med besök. Roligt.
Först kom min bror F med familj och min systerdotter L med pojkvän. De hade med sig glasstårta och presenter. Å julblomma. Vi fikade och hade en mysig, rolig stund vid köksbordet.

Sen kom Jonas med flickvän och åt middag. Vid samma köksbord. Å lika roligt.

Så det blev en bra dag. Så där som livet var i en annan tid... och framförallt... inte ensamma.
Kanske var det därför just-nu-känslan var så lycklig igår kväll....

Jag vill inte...

... skriva om dagen igår. Det får skrivas på andra ställen...

Men jag ska iallafall skriva att Carolina bjöd på en fantastisk födelsedag. Fika på säng... presenten... städade... handlade... och bjöd på den finaste födelsedagsmiddagen i köket! Med pommes frites och korv, vackert dukat och massor av ljus.

Jonas och Sandra var förbi senare på kvällen och grattade....

Idag ska vi gå ner på stan och byta en tröja som hon fick i julklapp av bästa klasskompisen...

Vi ska köpa små marsipangrisar...

..........

Tack ödmjukt till er. För alla grattishälsningar. Det värmde mycket.

Min födelsedag...

... är det idag. Inte för att jag tycker att det är så mycket att skriva om.... egentligen. Men det här året var det viktigt att skriva om den. Mycket viktigt.
För i år är det första gången sedan jag mötte honom som jag måste fira den utan honom... och för att i år har jag fått de två vackraste födelsedagspresenter som man kan önska sig. Av de två som står mitt hjärta närmast... Carolina och SE. Den ena presenten fick jag igår.... den andra fick jag nu på morgonen.

Av Carolina fick jag ett vackert silverarmband. Med kaffe, macka, sång... och tända ljus. Då får en mamma gråta...

Av SE fick jag något som jag ska bära till mitt sista andetag. Ett minne av en handling.... sådant som bara kan ges av någon som har älskat. Älskar.
Vi satt i varsin fåtölj... SE nöjd över att ha fått "gofika"... jag nöjd bara att sitta där bredvid honom. Carolina hade gått på toa. Han sträckte ut sig i fåtöljen och gäspade...
Så sträcker han ut handen, klappar mig på huvudet, och säger:
"Min lillkäringa".
Då får man också gråta.... sen.

..........

Vi var på adventsfika på Tomtebo igår. Där SE har sitt hem nu....
Han satt i en fåtölj ute i dagrummet och halvsov när vi kom... tittade upp... men reagerade inte särskilt mycket... utan tänkte nog fortsätta att slöa där i fåtöljen.
Men sen var det som om vi alltid hade varit där... bott där.... tillsammans... han var på ett strålande humör... och ville skämta och skratta åt det mesta.
Han försökte hela tiden busa med Carolina... lite smågnabb och bus.... precis exakt så där som i livet för länge länge sen...
"Skulle du vilja ha en sån där".... sa han flera gånger till Carolina, när hon satt på golvet med hunden Stjärna. (Anställd av kommunen för att vara på boendet...)
Först senare så slog det mig att precis så brukade SE fråga Carolina ofta när hon var liten. "Skulle du vilja ha en sån där..." vad det nu kunde vara.

Carolina och jag var överens om en sak.... nu började julen. Med pappa, julglögg, kaffe, pepparkakor, bullar, godis, julmusik.... och med den vackraste känslan av VI. Vi tre. Mitt i allt detta trevliga, med andra boende och anhöriga så fanns den där.... ja, nästan magiska... osynliga... men starkaste och oförstörbara tråden... VI.

Vi satt tillsammans med de andra och pratade och skrattade... Carolina satt på golvet tiden med hunden... och när vi drack kaffe så fick VI ett eget litet bord.

Men allting trevligt har ju ett slut... och vi såg att SE började bli både trött och rastlös. Å när vi sa: "Ja, vi åker iväg en sväng... och så kommer vi tillbaka sen.." så svarade han, nog lite irriterad: "Jaja".
Han var trött... vår lille gubbe. Vår lilla pappagubbe. Men han hade gett oss, både mig och Carolina det han alltid brukade ge oss.... sin kärlek. Så vi förstod att han inte orkade så mycket mer just nu....

Det ord som jag och Carolina hade med oss hela kvällen sen, trötta och lyckliga, var ordet: HEL!
"Mamma, man känner sig som... som hel på nåt sätt" var Carolinas sätt att uttrycka det. Jag kunde bara hålla med....

Tack Gud. För den här dagen... för SE.... för VI.
Tack också för att SE fick komma till Tomtebo. Jag ser att han är lycklig där...

Det är mycket..

... en första gång för allt nu. Sådant som man önskar aldrig skulle bli en första gång. Men som man måste dra ett djupt andetag över.

"Fam. SE Ingelsson" har det stått i många år på de julkort vi fått. I år gör det inte det....

Jag insåg det idag...


(Idag (torsdag)är jag och Carolina bjuda till SE på Tomtebo för adventsfika.... )

Varför...

... drabbades han? Varför fick han det här på sin lott i livet? Varför fick han en sjukdom som tog ifrån honom allt vad livet en gång gett honom? Varför?
Skulle det vara ett straff? Till honom... eller till oss? Skulle det bara vara en ödets nyck som bestämt att sjukdomen skulle landa precis i honom?

Jag tror inte det.... att det skulle finnas något som heter rättvisa och orättvisa när det kommer till det vi möter i livet... lätt som svårt. Jag tror inte att livet är så ointelligent, eller elakt... att det svåra som drabbar oss sker bara för att.... eller för att vi har varit, precis som småbarn varit olydiga och blir straffade, elaka eller dumma.

Jag tror inte det.... jag tror att allting sker för att vi har något att lära oss. Jag vill välja att se det så... annars skulle det svåra bli precis så meningslöst och ointelligent som jag vägrar att tro att livet är! Att vi ska, hur ont somligt än gör, komma ut där på andra sidan... med en annan syn på livet. Men att det är vi själva som avgör hur vi ska dra lärdom av det....

Jag tror så... alltid. Och just nu, i mina bästa stunder. I mina sämsta och sorgligaste stunder då tänker jag precis tvärtom... då fattar jag verkligen ingenting! Då tycker jag att livet är både orättvist och hårt... elakt och grymt... ensamt och förtvivlat.

Varför just han? Hur många miljoner gånger har jag inte ställt mig den frågan? Även i mina bästa stunder så har jag svårt att förstå det. Det kommer att ta tid att acceptera att den frågan aldrig kommer att få något riktigt svar nu... men att jag kan nöja mig med det idag... och förhoppningsvis... något jag ber om... att jag ska komma ut där på andra sidan... och se hans öde som en gåva som lärde mig något värdefullt!! Det ber jag verkligen om...

Tills dess, och i mina bästa stunder... så ska jag hålla fast vid tänket att jag har något att lära mig... jag vet bara inte riktigt vad.

Bullbak...

.... hade jag bestämt igår. För att göra något. Det blev ingenting. För att.... ja, listan blev så lång på allt det som jag inte hade hemma, och så mycket annat som också måste handlas hem, så jag beslöt att bullbaket fick vara. Bara så.

Så hörde jag på radion. De pratade om julklappsinköp och trängas på stan. Som vågen, så kom längtan... så himla fånigt egentligen... nu, när jag tänker efter. Längtan efter att, precis som jag alltid gjort... som jag älskat... köpa julklappar... fika... trängas... hitta på paket... och sen gå hem och slå in dem. I år ingenting. Inte en julklapp har jag köpt. Inte en.

Det blev bara gråt i soffan av alltihopa. En stund.
Pontus P kom upphoppande i knäet... lade sig på magen... ville bli kliad. Precis som om han ville trösta mig med jag skulle få klia honom.... då grät jag för det! (Verkligen lite patetiskt, känns det som nu...men det behövde antagligen komma ut!)

Handla mat.

Var till mamma och pappa och fikade. Pappa hämtade mig. De hörde väl att jag inte var någon "kul typ" idag... än om jag nu försökte vara som vanligt. Men det var skönt att komma bort en stund... tack mamma och pappa.

Middag. Carolina och jag. Soppa.

Men sen igen då.... och det blev ännu mer patetiskt. "Glamour"... såpan, som jag och Carolina följer tillsammans. En såpa som egentligen är så så så dålig, men som under den här resan, eller sedan vi flyttade hit, har blivit "vår" grej. Nu satt både jag och Carolina och grät.... för att de i såpa-eländet skulle ta "ett sista farväl" av någon! Ja, men....!!
Så mitt i alltihopa så började vi skratta... hur fåniga var vi egentligen... sitta och gråta för att skådespelarna grät och sörjde...!!?
Vi grät och skrattade oss igenom två avsnitt.....!

När kvällen kom var den patetiska dagen över... tack och lov. Men jag var slut på... Carolina också, tror jag.

Idag hoppas jag att "patetet" håller sig borta....

Ständig beredskap...

... kom jag på nu. Jag har märkt det länge.... att jag ligger i ständig beredskap. För nytt elände. För det har varit så många eländen under så lång tid, så många förändringar som måst överlevas, och jag har levt i denna ständiga beredskap så länge länge nu. Rädslan för det ligger alltid på lur...

Men jag jobbar med det. För om jag inte gör det... hur ska jag då se när det börjar vända?
Om det nu gör det...

Ord..

... kommer när dom själva vill. Inte när jag vill.
Somligt tänk får stanna kvar då...

Men jag ska skriva att Carolina blev så glad över att psykologiprovet gick så bra (VG), så hon ställde sig och bakade kladdkaka i går kväll. Vi festade...

Mitt mål är att få ett G... för nuet.

Hablo, habla....

... hablais. Är det som ljuder i öronen på mig som ett eko nu. Hela tiden. Vi hade läxplugg mest hela dagen igår... spanska och psykologi.
Så nu kan jag "habbla" spanskaglosor hur mycket som helst... men jag har inte en aning om vad de betyder. Eller hur de stavas...
Psykologin är äntligen klar. Nu hoppas jag att Freud och Ericsson får vila vidare ett tag...

Tillsammans.... det är nog det vackraste ordet nu.

"Titta framåt"...

... vad less jag blir när jag hör det!

Ja, men vad menar de egentligen? De som säger så... Ser de inte, att fast vi kanske inte har ork och styrka att titta så där väldigt långt fram, så är det ju faktiskt det vi gör... varje dag. Vi inte bara ser framför oss... vi lever framåt. Varje dag så lever vi framåt!

Inte går det med glädje, och tjo och tjim, alla dagar och stunder. Inte går det med expressfart till det lyckliga ensamma livet därborta. Inte går det med så stora hopp och drömmar om framtiden än. Men det GÅR! Varje varje evigaste minut av det liv vi lever nu!


Jag kan förstå att det ofta sägs " i all välmening". Ibland läser jag om hälsocoacher och förståsigpåare som kommer med sina välmenta råd, och livsfilosofier... att "man ska leva nu, välja glädje... och titta framåt!"
Visst kan jag hålla med om att det finns ett vettigt tänk bakom ett sådant resonemang. Visst kan jag hålla med om att livet är till för att levas. Visst kan jag hålla med om att vår inställning till livet bör vara att vilja se det positiva vi har fått, se det positiva i det vi får nu, och söka det positiva i framtiden därborta. Jag håller med om det i varje bokstav.... men... jag tror att för att kunna göra det fullt ut... så ska man vara just där i det positiva livet... man ska knappt ha en enda sorg och/eller förtvivlan som har landat innanför ens dörr!

Det är mycket mycket stor skillnad mellan en sorg och förtvivlan som har landat innanför ens dörr, och en sorg och förtvivlan som faktiskt har parkerar sig där!

Här har ingen parkerat. Men vi måste få "titta framåt" i vår egen takt....

..........

Som igår... jag väckte Carolina strax före sju, och vi satt med tända ljus, lussebullar och pepparkakor, och tittade på Lucia på tv. En mysig stund... här och nu.

Ljusa flingor faller...

... och mörkret tar plats bakom och bortom.

En varm och vacker advent

önskar jag er...med många

ljusa flingor.

Vi pratar om...

... det nu på morgonen. Hur det känns.

Julmyset som hela tiden försöker fylla igen hålet. Den enda största saknaden.

"Hela familjen i jul..." sa de i reklamen på tv.

Julen 2004 var sista julen. I huset... älskade huset. Då, innan vi visste. Vi pratar lite om det också...

"Nu skulle pappa ha varit hemma och skottat snö.." sa Carolina. När hon tittade ut genom fönstret, och såg all snö som kommit inatt.

I morgon ska vi kliva upp tidigt och se Lucia på tv. Med fika och ljus.

Vi ska själva nu.

Vad hemskt...

... det känns! Jag har tusen saker att skriva om, och ändå vill inte orden landa. Det vill inte skrivas. Det vill inte orkas. Det vill bara bli en hög med ofullständiga utkast. Men jag vill ju. För det är viktigt för mig.

Måste hitta mig ett "skärpetänk" någonstans!

Tomtemor...

.... skulle jag ju skriva om idag. Hon som skickade paket. Hon som jag inte ens hade skickat någon önskelista till. Hon som har en storebror som bor på Tomtebo.

Jag hade önskat länge... så där tyst för mig själv när jag stått och tittat i garderoben... "vad jag skulle vilja ha någe nytt att ha på mig i jul... någe snyggt... nåt så jag slipper ha den här klänningen i år igen!"

Verkligen önskade... för det är den enda klänning jag har... en svart, figursydd sak... den har fått hänga med de senaste tre jularna... flera kalas... och en begravning.

Nog är det fåfängt... jag vet det... det finns annat som är viktigare nu... mycket viktigare... men ändå!

Det hade varit så roligt med något nytt.... speciellt i år. Speciellt i år.

"Ja, men det får gå i år också..." tänkte jag. Inte mer med det.

Då dimper det ner ett paket från denna tomtemor. Inte ett knyst, mer än "ja, jag skickar lite "smågrejer" (!), och är det inget som passar, så får du ge det till nästa granne" sa hon. Men smågrejer? Inte ens mössen kunde ha snott ihop något så snyggt till Askungen... fast jag tror att både jag och Askungen blev lika glada..

I paketet låg en grå fin tunika, med tillhörande leggings. Från tomtemor. Julkläder.

Jag blev verkligen så glad... och jag skulle slippa ha enda klänningen. Något nytt. Något fint. Något till mig. Något med nagellack och juletvål till...

Jag kände då... och jag skriver nu:

"Hur ska jag nånsin...."

..........

Jag är glad att det blev ett skriv iallafall. För det var viktigt.

Men det är svårt somliga dagar, att hitta den där känslan av glädje... den som förgyllde just då... i stunden av all tacksamhet i världen... och lycka.

Idag är en sådan där somlig dag... då... ja, då allting bara är. Desperat är. För vad annat kan man kalla det, när man säger till honom däruppe: "Gud, nu får du trolla med knäna... jag behöver verkligen hjälp av dig nu....!" Gråter på toan, gråter så jag inte får på mig strumpbyxorna, gråter mitt i halva lussebullan och kaffet, gråter på Pontus P promenaden.... och där emellan så försöker jag prata med Gud, och fixa vardagssysslorna. (Man kanske inte ska skriva så mycket om gråt... men jag struntar i det. Idag är det så.!)

En önskelista har jag skrivit... med 4 önskningar. Å som går ditt upp...

1. Få känna julefrid.

2. Att slippa oro för så mycket.

3. Att du iallafall hör mina första två önskningar.

4. Köpa fina julklappar till Carolina.

Men ikväll ska jag adventsfika med anhöriggruppen. Det känns bra.

Söndag igår...

... och som en vanlig söndag. Vanlig i vårt nya liv.
Men Jonas med flickvän tog med sig Carolina på Gammlia. Hon blev bjuden på suovas.
Sen kom de hit och fikade. Det är roligt med andra än vi.
Pluggade sen psykologi med Carolina hela kvällen. "Traumatiska kriser", stod på tapeten. Inte lätt att skriva om sådant nu.
Yrseln borta... tack och lov.
Idag måndag.

Kort blogg nu...

... för jag mår inte så bra. Fick yrsel igår eftermiddag... riktigt snurrigt blev det. Kanske har jag druckit för dåligt? Kanske är det någe annat som fattas i kroppen? Jag vet inte.... det känns lite bättre nu... men inte bra... har druckit massor av vatten... vi får se.

Men jag ville skriva om igår. Det som var lite mindre bra, och det som räddade dagen... eller det som gav oss känslan av... ja, jag vet inte vad det var för känsla riktigt... men det var ett köp av en pistol (!) som gav oss den varma lyckokänsla som vi behövde... och som vi skrattade och pratade om när vi gick hem från Gammlia.

Men dagen började ledsamt. Som två överlevande på en räddningsplanka så satt vi tillsammans i min säng och grät och kramades. Så var det bara... längtan efter pappa var stor för henne just då. Längtan... och att hon skulle ge vad som helst för att han, hennes pappa, skulle komma in och säga: "Hörni jänten... har ni nå kaffe och bjuda på!" (Hon upprepade det flera flera gånger... "mamma, jag skulle ge vad som helst...") Jag skulle också ge vad som helst...
Vi satt tillsammans under mitt täcke och kramades. Hon fick gråta. Hon behövde det.
Vi bestämde att vi skulle åka och hälsa på pappa någon dag, och att vi skulle ta med oss choklad, som vi vet att han älskar.
Vi bestämde att vi fick vara ledsna. Precis när vi ville.
Vi bestämde att vi är duktiga... varje evigaste dag. Vi är bäst, vi är starkast, vi är modigast! För vi tar oss framåt.
Vi bestämde att inte lyssna på dom som inte förstår. Inte se de som ändå inte finns. Vara så himla glada över de som finns.
Vi vill att han ska veta, och vara stolt över, hur bra vi ändå fixar det...

Lillebror F kom förbi och fikade en stund. Det behövde vi... mest just då. Tack snälla...

Sen gick vi på Gammlia julmarknad. Det hade vi inte gjort på flera år....
Å det var väl som det brukar vara på dessa marknader.... med många marknadsförsäljare, utklädda tomtar, glögg och pepparkakor överallt. Å mycket folk!!
Visst var det mysigt och ganska stämningsfullt, men all denna trängsel med folk som knuffades hit och dit, en miljon barnvagnar, rök och matos från all mat som bjöds ut.... så kändes det till slut lite väl kommersiellt och "ojuligt", och vi bestämde att vi skulle köpa lite mjukt tunnbröd och gå hem och fika.

..........

Då gick vi förbi ett litet stånd, och där satt en försäljare med stort hjärta och glatt humör. Den försäljare som räddade stunden... och dagen för oss! På bordet låg många olika pistoler och gevär gjorda i trä. Han hade nog gjort dem själv...
"Vad kostar den här pistolen?" frågade jag.
"Ja, den kostar 40 kronor.... men vi kan säga 25.... för man måste komma överens med kunden" svarade han glatt.
"Ja, men det var ett bra pris... då tar jag den", sa jag.
"Ja, chefen är inte här.... å han säger att jag ska vara hård... men nu gör jag som jag bestämmer.... å han är inte här nu..." sa han, fortfarande lika glad.
Så jag sträckte över pengarna, fick min lilla pistol... och kvar satt den gladaste försäljare jag mött... en kille med Downs syndrom.... och jag hoppas att han fick sälja många, många fler!

Å inte för att jag tycker om vapen.... men den här ska få en speciell plats hos oss.
För det var en försäljare som gav oss den värme vi behövde.... och kanske var det rent av en liten tomte som satt där. För hem gick vi med känslan av det julen egentligen handlar om: glädje, närhet, och varma hjärtan.

Både jag och Carolina kommer att bära detta minne länge....

.........

Kort blogg..... ja, det blev ju en sanning med stor modifikation nu! Men det var viktiga skriv...

Gammlia julmarknad idag,..

När himlen är med...

... och tiden har stannat. Så var stunden på adventsgudstjänsten igår...

Ett par... en hon, och en han... inte så gamla... sitter nära nära varandra på en kyrkbänk. Bara dom två, fast kyrkan har många andra besökare också. Men kanske är det en alldeles speciell bänk som just det här paret sitter på... kanske har himlen gett dem en egen liten plats att vila i.... just då.
Han håller henne i handen... och hon viskar ofta till honom... måste vara något roligt, då man ser hur han ler. När den första julpsalmen ska sjungas så hör jag henne säga: "Nej gubben, du behöver inte sjunga med.... "
Sen sitter de så där... nära nära varandra, under hela adventsgudstjänsten... ibland ser jag henne stryka honom över ryggen eller kinden. Ibland ser jag hur han tittar sig runt i kyrkan, liksom för att se om han känner igen någon. "Konstigt, jag brukar ju alltid känna igen folk... men här känner jag ingen" , hör jag honom säga.

Men himlen var med dem, och tiden hade stannat.... prästen sjöng underbart vackert, och julevangeliet hörde stunden till.

Himlen var med dem... och orden hon hade viskat till honom, flera gånger, var: "Snart är det fika, gubben!"


Gud, gör det här till den bästa julen någonsin. Bad hon där i kyrkan...

Med tomteskum...

så delade vi en hemlighet. Ja, det kändes nästan så... Han och jag... satt där på hans rum och delade på en påse jultomtegodis... och han tyckte att jag var "bra bra att ha" när han fick de två sista tomtarna.

Vi väntade på att få åka iväg till Adventsgudstjänsten.

Resten av dagen får komma sen... för just nu är minnet vackrast med tomteskum. Å jag är trött..

Snyggingen..

Adventsfika...

... med SE (och andra på boendet) i Ålidhemskyrkan idag.

Igår trevligt med köttbullemacka och film.

Hej mitt vinterland...

Varje andetag...

... måste andas. Varje tanke är fokuserad på att ta sig till nästa andetag. Varje steg vill inte gå, men tvingas genom varje tanke. Det är mycket varje nu...

Å det blir lite som det blir med skrivet... det blir oftast bara till utkast som sparas.

Jag vill skriva om julmys och hemmapyssel. Jag vill skriva om glädje och julförberedelser. Jag vill skriva om hur bra allting går. Men det går ju inte riktigt bra alla dagar...

Igår var det en sådan där varje-dag. Så där så att man måste dippa på soffan och sova bort några timmar. Så där så att man bara måste kämpa med allt man har...

Å på någe sätt... så hittar man ju luften någonstans. Hittar det där andetaget som får en att både hitta på lite julmys och skratta åt snön som vräker ner. Då kan man andas ut lite.... man fixade det idag också! Ganska bra, till och med!

Torkade apelsinskivor i ugn... sprang och tittade i fönstret hela kvällen, jag och Carolina... skrattade och sjöng "white christmas" så fort vi tittade ut på snön som vräkte ner....

Så det blev en bra eftermiddag och kväll. Ändå.

..........

Två saker. Lite b-surrtänk... och gnällbältestänk.

Jag undrar ofta om någon egentligen förstår. Så där när det är som värst. Ser någon hur jag använder varje liten fiber i kroppen för att fixa det här. Ser någon hur jag letar, och försöker ta tag i varje litet halmstrå i vår vardag nu, och göra den till någe bra, och roligt. Jag tänker ofta nu... "det är upp till bevis nu, Elisabeth. Du har sagt att du klarar det här... och då är det bara att göra det också." Så jag letar, och tar tag i halmstrån, allt vad jag bara kan...
Min bror sa igår:
"Jag ville bara säga att jag tycker att du gör det bra, sys."
"Jag? Varför då?" frågade jag.
"Ja, men du försöker vara så glad och positiv hela tiden... fast jag vet hur tungt du har det."
"Tack.. vad glad jag blir... ja, att någon ser att jag försöker" svarade jag. Det betydde mycket att höra det.

Jag har något att lära mig av min ensamhet. Inte kul... men kanske nödvändigt. Kanske är det så att jag måste ha lite ensamhet nu... fast än jag aldrig, och neverever kan köpa att det kan vara någe bra med för mycket av den varan heller! Men kanske kan jag använda ensamheten lite som ett verktyg... lära mig att utnyttja den. Istället för att bara förbanna att den finns.... inse att jag inte kan göra något åt den. Men det är svårt...

..........

Tre saker... bra saker.

Igår ringde B. SE:s syster. Hon har ringt ofta den senaste tiden. Hon har någonstans blivit en livlina på vägen nu....

Ikväll kommer SE:s systerdotter Sofie hit. Vi ska äta köttbullemacka och julmysa lite...

Snön vräker fortfarande ner...

Tomten kom...

... tidigt i år. Klockan fem så stod han och plingade på min dörr. När vi öppnade så stod han där, och sträckte fram en stor, färdigkokt julskinka, och sa: "God Jul"! Lite harklande och försiktigt...

Pappa. Det var lilla tuffa pappa som kom och tomtade. Bara så där... å vad glad jag blev. Carolina också.

Han fick en stor kram. När han åkt blev det nästan gråtvarning här...
"Mamma, gu´va snäll morfar var... " sa Carolina.

..........

Carolina bakade saffranskaka. Mycket god.
Jag fortsatte hjälpa henne med psykologin. Inte roligt.

Annars en dag som vanligt...

1:a advent...

... den första utan honom. Det har varit många första gånger nu, utan honom. Varje dag faktiskt... och fler ska de bli. Trist när man tänker så...

Men trots det, så blev det en fin dag för oss... än om regnet gjorde sitt bästa för att förstöra stämningen. Tillsammans med lillebror F, och hans sambo C, så åkte vi ner på stan för att se på "Håknäs-tomten", grankransförsäljare, paltförsäljare... och många andra typer av försäljare. Det blev lite vemodigt, och tungt emellanåt då mycket av det som bjöds på var sådant som bjudits på lika länge som Carolina är gammal.... och minnen seglade upp.

"Åh, mamma... karusellen... jag som brukade tjata på pappa att han skulle åka med mig i den..."
"Kolla mamma... Håknästomten är här i år igen.... minns du när pappa köpte en julklapp för killar till mig ett år... då jag fick en plasthammare i paketet.."
Det var många sådana tänk... många minnen som bara poppade upp lite som det ville ur minnets skafferi.
("Åhhh..." säger vi då... både hon och jag... lite långdragigt och vemodigt. Å så tänker vi bort det... fort. Det gör vi ofta när speciella minnen med SE bara poppar upp så där, vilket de gör lite nu och då, hela tiden. Men de är alla viktiga minnen... våra viktigaste... och de måste få luftas när de poppar upp! Speciellt, och viktigast... hennes minnen.)

Men inte så att vi var ledsna... inte så att vi gick omkring och deppade i ett regnande adventsmys... nej, för det var trevligt och mysigt också. Roligt. Vi köpte varm korv, och tittade lite på allt möjligt... både i affärerna, och utanför. Rätt vad det var så försvann Carolina tillsammans med F... lite hemligt, o han behövde hjälp... så jag och C gick och strosade för oss själva. Å vi dividerade länge om vi verkligen skulle köpa några blöta bullpåsar av scouterna, eller klass 4 på... vilken skola det nu var. Det blev Konsum istället.... men inte bara bullar.

C kom med förslaget att vi skulle åka upp till mamma och pappa och adventsfika... så vi köpte glögg, vörtlimpa, lite julskinka, lussebullar och... grönmögelost! (Inte min idé... "men det är supergott på pepparkakor" försäkrade C.)
Så när vi kom dit... och fikat stod på bordet... då tände pappa det 1:a adventsljuset.
"Tack för att ni var hit och förgyllde våran dag... tack snälla ni" sa mamma. Å jag förstod ju att det hade blivit tufft för dom... om ingen hade dykt upp.

Å det blev en förgylld stund för oss allihopa, tror jag... skratt och prat, pappa som satte på lite julmusik... glögg och kaffe, julsmörgås med skinka på... och så förstås... mögelosten! Men den fick pappa och C festa på... vi andra avstod mer än gärna.

Så... en dag som såg lite trist ut från början... blev också en dag med mycket roligt, vemodig längtan... och den varmaste förgyllda stunden hos mamma och pappa.
Tack C och F... tack Gud.... tack livet.

Sen vet jag inte riktigt om jag ska tacka för kvällspasset! Det som innehöll läxhjälp till Carolina i psykologi. Men... vilket öde.... Freud och hans terorier... om detet, jaget och överjaget. Kunna sånt.... och inte så lite heller! Varför då? Till klockan ett inatt kunde jag det... hon också. Idag kan jag det inte... men jag hoppas att hon kan det! Jag tror det...

Gud...

... nu rycker vi upp oss! Det vart lite tungt så här på morgonkvisten... men jag vaknade med minnet av två mardrömmar som fortfarande hängde kvar, och med täcket på golvet. Jag vaknade också av att jag frös...

Det blev inget gå på stan för mig igår. Men det gick bra det också... huvudsaken var ju att Carolina hade en toppendag med sin kompis, och att de varit och lyxat med pizza. Absolut viktigast! Sen hade hon ju shoppat.... stort! En mössa till mamma... och en mössa till sig. "Jo, men du mamma, det var "ta två betala för en"och då tänkte jag på din fulmössa... och visst är den här mycket snyggare?" Det bor mycket kärlek i en mössa...

Men nu vaknade Carolina... och vi ska fika lite. Sen ska vi tillsammans med min bror F och hans tjej C gå ner på stan och titta på julskyltningen. Det ser vi fram emot.

Tänder ett ljus för er....

Dumjag...

(SE:s ljusstake... den som vi inte tar fram i år..)


.... var här och hälsade på alldeles nyss! Hon satt här i sängen med sitt fika, sitt tända ljus, och lyssnade till Bing Crosby som sjöng "White Christmas" så himla vackert. Men dumjag hon lyssnade inte särskilt bra... hon hade förlorat sig i fjolårets skriv på den här bloggen. Hon satt och plågade sig... och jag märkte att hon nästan dog, när hon läste:

" Amor vincit omnia...
... eller tack för pussen, älskling!
Idag köpte vi en chokladask på Coop.... bara till Sven-Erik.
När vi kom hem sa jag:" Du gubben, ta ner den här på ditt rum... så har du lite "mysgötta" för dig själv!"
"Men nu är du så... ja, du skulle kunna få en puss", svarade han glatt, och i samma sekund tog han omkring mig och gav mig en puss... mitt på munnen!!

Då frös jag tiden.... i det magiska ögonblicket lät jag minnet fotografera oss.
Vi två... min glädje, över hans glädje, att ha fått en egen chokladkartong.... min lycka över att ha fått uppleva något som inte jag har fått uppleva på många år... en puss!
Sen gick jag in på toan och lät tårarna rinna.... för den vemodiga längtan efter den man jag en gång haft.
Men jag grät också över att.... ja, jag skriver glädjetårar, för att se min älskade älskade man bli så otroligt glad över att få en chokladkartong alldeles för sig själv.. så att jag får en puss! Kan lycka bli vackrare än så? Kan man göra annat än gråta av glädje då?????

Så kärleken övervinner allt.... även i den svåraste av tider..!

Jag ska alltid älska dig...."

(Skrivet i december 2007)

Då skickade jag hem dumjag! Snabbt gick det också! För inte vill jag ha henne omkring mig idag.... idag, när jag ska ut med min brors flickvän på stan. Idag när jag ska fortsätta julstäda lite... idag när jag ska leva det nya livet på Gustav Garvares gata. Nej.... bort med henne! Å jag ska verkligen ta ett snack med henne nästa gång hon kommer.... "gå inte dit, läs inte där, åtminstone inte förrän du vet att du inte går och dör av några längtans bokstäver!"

Nu ska jag fika med Carolina.... hon som ska ut med en klasskompis på stan idag. Å i eftermiddag ska de lyxa med pizza...!

Så... det går.... det här blir en bra dag. Så länge dumjag håller sig borta!

Ingen vit liten gran...

blev det. Vi hittade ingen. Men det går precis lika bra med en grön liten sak...

Det är svårt med skrivet. Så jag skriver inte mer just nu...

...å nu tänker jag

... så här: Gud hör verkligen bön.

Vare sig man tror på Gud, eller inte... så nog finns det tillfällen i ens liv då man måste tillstå att något, eller någon såg och hörde ens förtvivlade rop! Jag väljer att tro på Gud....

För igår förmiddag var det förtvivlade ropet... ja, jag vet inte hur jag ska berätta om skriket som kom där i tvättstugan! Gråten vid mageln... den riktigt förtvivlade onda ensamma... knövlade ihop mangelduken... "Gud, nu orkar jag verkligen inge mer... nu får du faktiskt hjälpa mig... jag fixar verkligen inte mer nu... inte mer". Jag pratade högt... förtvivlat hulkigt högt... o nu så här efteråt kan jag ju tycka.... men herrejösses, vem står och låter om sig så där i en tvättstuga? Men det var verkligen bara den mest förtvivlade stund...! (Å det känns jobbigt att tänka på det nu...!)

Först ett bråk med Carolina.... uselmammatänket låg fortfarande över mig.
Sen pratade jag med SE... vilket ju egentligen var underbart, men också så grymt att längta.
Sen ringde f-kassan och bråkade... inte över att jag gick sjukskriven... utan över min ersättning.

Å det var det där sista... f-kassans samtal som blev bara för mycket....


Men så... bara som om någon hört, fast jag varit alldeles ensam där i tvättstugan, så hände det ena efter det andra... livlineaktiga. Precis som om någon bestämt sig för att "här kommer det livlinor nu, Elisabet... så att du kommer upp igen!" Besök av en Eva, besök av kusin Sofie igår, och idag besök av bloggvännen Ewa (trollmor) som tog mig med ut på äventyr och fika. Sen paket från när och fjärran, bl a från Carolinas faster Britt och ett par bloggvänner....

Ja, men.... håll med mig! Så här mycket underbara gåvor på bara en och en halv dag....!! Någon måste bara ha hört....!

Nu är det en mycket mycket trött Elisabeth som sitter här.... med sorg i livet över mycket... men också med en liten grön gran som jag kunde köpa på Rusta idag... lyssnar på vacker julmusik med Frank Sinatra... och som känner att:

Tack alla vackra människor i världen.... tack för att jag fick hjälp att lämna tvättstugeförtvivlan... tack Gud. Tack snälla snälla....

Jag kämpar...

... i varje vaken sekund.
I varje andetag och ögonblick.
Min längtan. Min sorg.
I varje andetag och ögonblick.

Gud, hade jag inte kunnat ge vad som helst just nu
"Nog vet du att det här löser sig, gumman!"

Jag gråter nu för jag är ingen ryss heller... bara
stark för det mesta, men inte alltid.

Inge bra skriv är det här... men det får stå kvar.

"Nog vet du att det här löser sig, gumman!"

Att vara en...

... usel liten mamma. De dagarna, eller stunderna finns där också. Då man känner sig som en liten pyttaliten lort på jordens yta.... och som världens sämsta mamma.

En sådan stund känns det som nu... bara för att tusen saker tydligen hade bestämt sig för att komma precis nu! Vi försov oss, hon var irriterad och på dåligt humör inför matteprov och samhällsdebatt idag, jag blev på dåligt humör och irriterad på henne för det... och vi blev osams. Nästan skrikvarning över snabbfikat i köket blev det...

Men det gick ju över... tack och lov ganska fort.

Nu sitter uselmamman här... fast vi sa förlåt, fast vi kramades i hallen, fast jag "som den bästa mamman i världen" gav henne sista peppet inför matteprov och samhällsdebatt.... vi sa förlåt igen, så känns det ändå nu... uselmamma.

..........

Skulle skriva om de trevliga timmarna jag hade igår tillsammans med mamma och pappa. Fika hos dem, hjälpa mamma köpa BH, få fina julstjärnor av dem... men jag orkar inte skriva om det nu. Av flera anledningar.... bl a uselmammakänslan just nu.

Men nu är det jul...

... igen, åtminstone hos Ingelssons, på Gustav Garvares gata i Umeå. Jo, men så blev det bestämt idag... så här en vecka före 1:a advent.

Carolina hade ett förslag... om jag hjälpte henne med ett skolprojekt, så skulle hon "fixa en överraskning".
Så medan jag satt instängd i mitt sovrum tillsammans med datorn, så hörde jag dammsugaren dra igång... lite spikande.... lite "äsch" och "nej, Pontus... ligg där", och jag funderade verkligen vad hon höll på med.
Men efter... ja, efter ett par timmar kanske, så var överraskningen klar. Hon hade gjort jul! Med lite storstädning, röda julgardiner o adventsljusstakar i fönstret, lite tomtar och röda dukar, så hade hon bestämt att nu fick det vara jul!

Men kan man göra annat då, när man står där, ser det vackra... och ser hennes ögon som lyser av förväntan på vad jag ska säga... kan man göra annat då än att bara ta omkring henne och säga: "Men underbara lillhjärta... du är bara för helt otrolig... så himla fint du har gjort det... nu kan vi julmysa bäst vi vill.... tack snälla snälla gumman!"
Å sen julmysfikade vi i köket med kaffe och torra pepparkakor. Tände röda äppleljuset och bara satt där... och tindrade på.

Så... än om morgonen varit grå och tung... så blev dagen sen som en julsaga. En julsaga som en mamma kanske inte hade räknat med riktigt än... men ändå. Helt underbar...

..........

Min bror F, med sambo och barn, kom också hit och fikade idag. Himla roligt det också... men det var före den stora överraskningen, så de fick nöja sig med odammsugat, vita gardiner och omys. Men de slapp pepparkakorna... de hade fikabröd med sig!

.........

Det var roligt att skriva det här inlägget... skriva om någe roligt. Skriva om överraskningar... besök och fika... och viktigt mys. Det är viktigt att skriva om det också... faktiskt nästan viktigare... att en dag minnas det som min mamma brukar prata om "det blir aldrig så mörkt att det inte finns ett ljus någonstans".
Idag, och ikväll finns här ett ljus.... och jag är glad.

Söndagmorgon...

... och jag sitter i sängen, med min kaffekopp och det tända ljuset. Carolina sover än...
Jag ser de vita flingorna som fortsätter att bilda vitt utanför mitt fönster... flingor som idag inte förmår lika mycket som igårkväll. För här i sängen... just nu... så är masken av... och då finns bara det förtvivlade såret... det stora vidöppna, och blödande såret.
Här finns bara jag och Pontus P....

Det snöar... och jag vet hur den här dagen kommer att se ut. Carolina stiger snart upp... lycklig över att det har kommit ännu mer snö. Vi fikar tillsammans och tar på oss våra masker....!
För det är så det måste vara nu... hur skulle vi annars överleva? Hur skulle vi annars klara av att finnas i denna sorg bara jag och hon? Varje dag. Ensamma. Hon utan sin pappa... jag utan min mest älskade.

Vi försöker... vi skrattar... vi kommer på saker att göra... vi kramas... och hon är störst.
Hon mötte hans sjukdom varje dag, under flera år... hon tog emot alla förändringar hos honom.. hon svalde ner sorgen över att se hur hennes pappa alltmer slutade vara just det... hennes pappa. Istället blev han någon som försvann allt längre bort...
Han finns inte längre.... inte den pappa som hon lindade runt lillfingret... inte den pappa som ställde upp på varje tårtbyggaridé som hon hade... inte den pappa som var hennes.
Men SE bor på Tomtebo.... där finns han. Men inte längre pappa... inte längre make... bara en glad liten älskad gubbe som är lycklig och glad.
Å det... det måste vara bland det tyngsta att bära för ett barn. Din pappa finns inte mer... men han finns ändå... hur bär man sådant? Det är därför jag skriver att hon är störst. Hon bär det... varje dag.

Jag önskar av hela hela hela hela mitt djupaste hjärta nu Gud... att du kunde skicka hit någon som kunde vara lite stöd för oss. Jag ger henne så mycket stöd jag nånsin bara kan... låter henne få vara ledsen när hon behöver... fixar till med mys och fika... skojar och peppar på... försöker vara den bästa mamman och tryggheten i världen för henne.

Men det borde finnas fler runt henne...

"Man kan inte...

... vara ledsen när det snöar..." sa Carolina ikväll, när vi tog kvällspinken med Pontus P.

Jag håller med henne.... för det är precis som om varje liten snöflinga, varje liten "lapphandske" som singlar ner, kommer med små hälsningar från himlen... vita och magiska .

En snöflinga kommer sällan ensam... de följer varandra, sida vid sida, och bildar ljus. De landar i vilket mörker som helst... och det är därför jag vet... att det är svårt att vara ledsen just då.

En hälsning... jag tar det så... det blir ljusare igen.

Det blev iallafall en ljus, vit och alldeles knäppt, rolig och underbar hundpromenad! Å Pontus P lekte "gömma nos" mest hela tiden...

..........

Jonas och nya flickvännen S var hit och fikade. Roligt.

En vanlig dag... jag och Carolina.

Till dig som läser...

från mig:

"Du vet väl om att du är värdefull

att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

för ingen annan är som du"

Tack för att just du finns...

Två dagar...

... som jag inte har skrivit något. För att? Jag vet inte... men det är väl så att man tappar lite styrfart emellanåt. Tappar ork, och lust för att skriva... och med en olustkänsla till vad somliga gör med orden de läser hos mig. Jag skriver för mig, eller rättare sagt för oss...

Det har varit en tuff vecka... mycket bra, och mycket dåligt. Jag skriver bara om det braa nu...

..........

Onsdag var mamma och pappa här på besök. DET var stort... och roligt! Mamma blir ju alltmer en liten fågelunge, så de dagar hon orkar komma på besök så rullar jag ut alla röda mattor jag har... även fast jag inte har några. Men hon skickar upp pappa först, för att se om vi är hemma... för hon orkar inte gå i trapporna, om hon måste vända om ifall vi inte är det.
Jag bjöd på kaffe och smörgås...

Onsdagkväll var jag på anhörigträff. För anhöriga till de som har fått denna sjukdom... demens. Å det borde ju alltigenom bara vara en sorglig församling... och det är det väl också, på ett sätt. Men på ett annat sätt så är det en församling där det både skrattas och kramas.
Mitt i fikat så tänkte jag... det här borde många många ha fått lyssna till! När var och en fick berätta sin historia... sin resa... sitt nya liv... om spillrorna av det som måste orkas ändå. När man satt där och hörde dessa människor, drog efter andan när de berättade någonting riktigt svårt, svalde när de berättade om sorg och förtvivlan... och framförallt när man kände vilken otrolig styrka och kraft dessa människor ändå förmedlade.... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan då, men ödmjuk är väl det ord som jag hittar, och som passar... ödmjuk för hur skört livet ändå är... ödmjuk för deras öppenhet och värme... och stor ödmjukhet för ordet tillsammans.. och vad det ordet kan uträtta.
För trots att jag också fick berätta min historia så kändes den nu lite mindre hemsk, lite mindre eländig, lite mindre ensam....

Det var en gåva att få ta del av deras berättelser... och jag kan välja hur jag vill använda den gåvan. Så är det för alla... och det var lite det jag kände där mitt i fikat...

..........

Tordag ringde min sons ex-flickvän E, och ville bjuda på fika på NK. Vad glad jag blev! Så himla roligt att bara få göra någe annat... träffa någon... bli bjuden på fika... gå och titta på julsaker... och prata om precis allt annat än sorg och elände. Jag tror att jag har skrivit det förut... att hon kan konsten att surra om nästan precis vad som helst, och att hon har ett hjärta av guld... precis det jag behöver nu.
Så roligt... nästan livräddande... och fick jag önska någe... så vore det väl att det fanns många många många många många fler sådana E i min tillvaro nu. Tack E.


..........

Fredag har inte hunnit så långt ännu. Har bara pluggat spanskaglosor och fikat än....

Ny dag...

... jag orkar inte skriva om gårdagen nu. Det var bara tungt. Kanske sen...
Nu ska jag strax fika med Carolina... som har sovmorgon. Hon hade en tuff dag igår, min lillgumma. Å hon går ju först nu...

Men från Kersti kom de här vackra orden, skrivna av Barbro Lindgren..
Jag vill dela dem med er...

"Djupt inne sorgens mörker
glimtar en annan sorts glädje fram
en allvarligare glädje
i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian!
Den blommar nu!"

Hopp andas den. Visst gör den?

Två möten...

... har jag nu. Två möten som båda börjar på S.

Det är tufft. Men vi måste överleva....

Jag vill inte...

Bara ekot bär... "Gumman, vi fixar det här!"

Jag önskar det vore så.... vi.

Alla söker vi efter lyckan...

... eller ljuset. Eller det där braa därborta som vi har hoppet om. Det optimala. Det är bara det att vi har olika utgångsläge. Först och främst för att vi är individuella varelser, med olika behov och med olika drömmar och önskningar till vad som är lycka och ljus för just oss. Men också för att vi i olika skeenden av vårt liv befinner oss på olika trappsteg, både i jämförelse med där vi vanligtvis brukar befinna oss, och i jämförelse med vart andra befinner sig i livet.

Tänkte bara lite så...

Det blev ingen...

... adventsljusstake. De hade inte några... bara en massa tomtar, och röda dukar. Vi får gå dit en annan dag..
Men mysfika blev det. Glass med smulade peppakakor. Carolina och jag.

Jag har suttit en bra stund...

... med kaffekoppen nu. Tänt ljus. Suttit och försökt hitta orden... de som ska förklara. De som måste få komma ut. De som måste få skrivas om... för att det helt krasst inte finns någon som sitter här. Men det är svårt. Svårast.

Jag skriver nåt, och raderar bort det lika fort... för det blir inget bra.

Men det gör ont i en mamma när hennes dotter säger:
"Mamma, vad allting skulle ha gått lättare om vi inte hade varit så ensamma". Sa hon ikväll.

Jag hör förtvivlan. Jag hör att hon saknar.

Jag skulle kunna skriva så så så mycket mer... men jag gör inte det. Men en sak skriver jag... och det är ett löfte till Gud... att aldrig aldrig aldrig så ska jag vända bort huvudet om jag vet att någon nära är ensam, och har det svårt... och inte ska jag göra det mot någon annan heller, för den delen. Då Gud, då får du slå mig med en brödkavel i huvudet....

Vad ska jag...

... fylla livet med nu? Vad har livet, därborta i framtiden, för planer för mig? Livet med SE är... å det känns svårt att skriva... och inte känna... men livet med SE... är slut. Slut. Det har jag vetat länge. Men jag håller ändå fast, och förlorar mig lätt i det som var.... för det är det enda jag har kvar. Det är en trygghet ännu så länge... vi.

Sitter och fika i sängen. Pontus P och jag. Lördag. Vad ska jag fylla den här dagen med? Jo, men så är det ju... livet är ju ingenting som bara ligger därborta i framtiden, och väntar på att jag ska komma dit. OM jag nu ska komma dit.
Det är ju transportsträckan dit som är livet.... varje dag.

Jag tror att vi ska gå iväg till Röda Korsets secondhand-butik, och se om vi kan hitta en ny liten adventsljusstake. Vi måste skaffa en ny.... för den vi har... den vackra i näver... den som SE gjorde för över 20 år sen... den får ligga kvar i den inlindade plastpåsen från Coop. Vi fixar INTE att ta fram den i år...
Sen ska vi gå hem och fika glass med smulade pepparkakor. Ha lite mys.

..........

Hon som kom hem från kursprovet i historia igår... hon såg ganska nöjd ut.
"Jag skrev och skrev... och svarade på varenda fråga..." sa hon.
Så vi firade med lite fika... hon fick berätta om provet... och nu håller vi tummarna!

På kvällen hade vi fest. För fest är det när man fått hjortron av svärmor, kan koka hjortronsylt, äta den varm med glass till, och smula digistivekex över!
Såg på tv tillsammans. En bra kväll.

Det är mycket mys nu.... det måste få vara så.

"Men jag kommer inte...

... att dö iallafall"!
När den känslan kommer, ibland bara lite tvärt sådär, då man nästan kan känna hur det spirar inom en... trots eländes gråtristväder ute.... och elände inne... då man helt enkelt bara känner glädje över just här... just nu... i en kaffekopp och en macka.

Då skulle jag vilja stanna här...

Tack Gud... också.

Mardrömmar...

inatt igen....flera stycken. Jag sover så himla dåligt ändå... varför kan inte mardrömmarna hålla sig borta? Vaknar och vågar knappt kliva upp ur sängen och tända lampan. Nästan varevigaste natt har det varit så nu... och ibland låtsas jag, lite barnsligt kanske, att jag har makten att kunna bestämma att... inatt... då ska jag drömma om någe roligt... om lyckliga saker med mig och SE. Det funkar förstås inte... och jag har börjat gruva för nätterna.

Men hela livet är ju som upp- och nedvänd konst nu. Att befinna sig i ett helt nytt liv, men med samma vardagliga rutiner som alltid har funnits, det är som att lära sig gå igen. Nästan.
För det är fortfarande mitt liv... samma jag... samma Elisabeth. Men ändå så förändrad... och så utan.
Och det är en himmelsvid skillnade mellan att diska MED en Sven-Erik i sitt liv... och att diska UTAN en Sven-Erik i sitt liv....

Kanske är det därför jag drömmer så illa...

..........

Igår var det storplugg här hemma. Carolina har stort kursprov i Historia nu på morgonen... och vi, för en mamma måste ju agera viktigaste bollplanket vid sådana här tillfällen, vi satt till sent igår kväll och bollade frågor och svar om både medeltid och renässans. Å fast jag helt säkert, där vid köksbordet, visste vem Maciavelli var... så fråga mig inte nu!

Jag håller tummarna för henne idag...

Vårdplanering för

... SE igen. ( Det går lättare att skriva orden..."vårdplanering för SE..." än att sen läsa dem!)

Pappa skjutsade dit mig. Jag kom lite tidigare.... och jag hörde i korridoren hur det skrattades från dagrummet. När jag kom in så satt SE tillsammans med de andra och tittade på TV. Nedsjunken i en fåtölj så satt han och skrattade åt någonting roligt som visades. Alla skrattade.

Han varken såg eller hörde att jag kom... så jag stod en bra stund bakom fåtöljen och lyssnade på hur han skrattade
Det kändes skönt att höra hans skratt...

När jag sedan gick fram, så såg han inte speciellt förvånad ut över att se mig.
"Hej, å vad gör du för roligt då?"sa jag. Glatt.
"Ja, det skulle du gärna vilja veta... här är det fart.." svarade han. Skrattande... å de andra skrattade också.
"Jo, jag hör det.... vad ser ni för någonting då?" frågade jag. Lika glatt.
"Hörru du, det är mycket det..." svarade han. Å det var också roligt... tyckte alla.
Sanningen var väl att han inte riktigt visste vad han tittade på... bara att det var någonting som fick honom att skratta. Å det var ju huvudsaken det...!

Sen gick vi in på hans rum... där jag fick stå och krama om honom en lång stund. (Det är då man kan blunda och låtsas lite.... att allting är som förut... han och jag.)
Vi satt och pratade... eller som vanligt var det mest jag som pratade, och han höll med. Han låtsades (vet jag ju) förstå och veta precis vad, och vem jag pratade om.

Vi tittade på en del foton som jag satt upp på hans vägg...
På ett kort sitter jag och SE tillsammans med en liten bebis Carolina...
"Ja, det är jag.... å "dotra" (Carolina) det" sa han, när jag frågade. Att jag satt med där, det såg han inte alls.
Då låtsades jag bli lite förnärmad... nöp honom lätt i kinden... och sa:
"Men du är väl en skruttgubbe.... hon som sitter bredvid dig där då... frun... alltså jag... är jag så himla osynlig så jag syns inte alls, eller?"
Det tyckte han var jätteroligt.... !

Så satt vi så en bra stund och tittade på fotona på väggen.... "ja, det är jag och syrrorna" sa han om fotot där han står med sina systrar. "Ja, det är ju gubben... och mamma" sa han om fotot på sina föräldrar.
Det blev en varm, rolig, och lite egen stund för oss.... och det kändes bra att veta att han fortfarande har lite koll på de som finns på fotona. Minus frun då förstås....!

Sen blev det vårdplanering... (SE var ju inte med)

Nu orkar jag inte skriva så mycket om det. Men det var, liksom förra gången, ett bra möte. Att få vara med på dessa möten är viktigt som anhörig... för man känner att man fortfarande får vara en del, får vara med och bestämma, får vara med och vårda... i det nya liv som SE lever nu!
(Kanske skriver jag mer om den sen....!)

Det var svårt att gå hem sen.... han satt återigen nersjunken i fåtöljen och tittade på tv. Reagerade knappt när jag pussade honom på pannan, och sa att jag skulle komma tillbaka lite senare.
Rent logiskt så vet jag att det ska ju kännas bra att han inte bryr sig om att jag går.... men känslomässigt.... vill jag inte veta att han är borta. Att jag inte längre finns hos honom... jag vill inte veta det. Inte känna det.

Idag är det tungt att komma ihåg det.

When you wish upon a star...

Bråk med Gud...

... hade jag i förmiddags. Ett riktigt ett.
Då fanns inte en endaste liten tanke på tacksamhet och glädje... då fanns bara en liten ynklig Elisabeth som kände sig övergiven och... ja, jag vet inte vad. Rädd för framtiden... rädd för nya eländen... trött på de eländen jag har... och så förtvivlat ensam, gissar jag.
Det var inte vackert alls.... men jag hade ingen annan att skälla till!
"Men Gud.... RÄCKER DET INTE NU?" började jag.
Fortsatte med... "är du blind.... ser du inte.... är det så här jag ska ha det... och så det värsta av allt.... du kanske inte hör nåt alls.... du kanske inte ens finns...?" Å så grät jag...

Mina frågor.... jo, jag har frågat Gud om många saker under mitt liv... men aldrig aldrig har jag ifrågasatt Hans existens!!
Men idag blev det så ändå... bara för ett nytt elände som kom i brevlådan. Jag bara tappade orken för alltihopa...

Det VAR svårt. Jag tror aldrig, under hela den här tiden, att jag har fått leta så djupt inom mig för att hitta det där fröet.... fröet för att hitta styrkan till att fråga mig själv, så där som jag brukar: Hur löser jag det här då?

Men någonstans där så måste det ju ha funnits... för nu har jag löst det. Från ett elände... till ett mindre, och mer överlevnadsbart, elände.

..........

Det blev en bra eftermiddag iallafalll... så där som vanligt. Å när vi tog kvällspinken med herr Pontus P så gick vi och drog dåliga skämt, typ " till Steve - här får du en tv"... eller " till sören - ett paket utan snören" för varandra. Och skrattade hejdlöst åt smaklöst! Men roligt var det!! Vi behöver skratta.

Nu är det kväll... och jag måste försöka sova lite inatt.
Imorgon ska jag på vårdplanering för Sven-Erik igen. På Tomtebo. Det känns lite tufft...

Snart slut...

... på den här dagen. Å det gick ju.... för att vi bestämt det.
Som en tyst överenskommelse att allt prat om pappor idag var förbjudet.
Inte ens ett litet knyst åt det hållet.

Vi fikade länge i min säng... hon längst ner, jag längst upp... och en sovande Pontus P mitt i. Pratade om hur fint vi skulle göra idag... vad hon skulle göra, och vad jag skulle göra.
Vi hade tänt ljus... mackor med kaffe och the... och tusen smulor i sängen.
Julen... den som vi peppar varandra inför hela tiden nu... den som ska bli den bästa någonsin, säger vi... den pratade vi länge om. Hon gick och hämtade sin önskelista.... på 7 kilometer! (Nej, nu skojar jag... men den blir nästan så lång när varje liten sminkgrej ska, och måste detaljbeskrivas för en icke sminkkunnig mamma/tomte!)
Det var viktigt för henne... att få läsa upp den för mig. Då var det viktigt för mig också.
Det var en viktig och mysig stund...

Men det blev lite tufft när jag tog morgonpromenaden med Pontus P.
Först ringde jag min pappa och gratulerade honom på fars dag... sa att vi inte skulle komma dit idag... att vi hoppade över den här dagen... men att vi skulle uppvakta honom lite sen istället. Han förstod ju...
Sen ringde jag till Tomtebo... där SE bor nu. Pratade med personalen. Sa att vi inte skulle komma dit och fira honom idag. Det var svårt att säga. Sa att vi skulle komma en annan dag istället.
De förstod också...
Men sen var det svårt att gå ett tag...

Nu har vi städat och fint. Å skämmigt nog så måste jag erkänna.... Carolina är mycket mycket bättre än mig på att städa! Jo, så är det. För hon har flyt i städet.... det går fort, och blir bra... när jag ska göra något i städväg så ska jag vara så noga och petig så jag blir aldrig färdig!
Så när hon hade gjort det hon skulle... ja, då hade jag bara hunnit halvvägs.
"Mamma, vill du att jag ska hjälpa dig.... annars blir vi nog inte färdiga på det här året?" sa hon. Skrattande.
"Nehej, du... jag får väl stå här inatt i värsta fall... lugn du, jag hinner" svarade jag. Jag hann.

Hon brås på sin pappa... han var också mycket duktigare än mig på att städa!

..........

Tack Gud för hjälpen... den behövdes. Det känns bra nu...

Fars dag...

... idag. Fars dag.
Förra året var han här... hemma hos oss. Hemma hos oss... jag vill inte ens skriva det.
Då fick du tårta, gubben... då var det en bra dag... då var du här... du dammsugade lite... och skämtade och skrattade med Carolina... och vi kunde ännu låtsas lite att... (nej, jag ska inte tänka på det nu... inte minnas....inte inte inte känna... inte idag.... INTE!)
Då var det så... nu är det så här.

Vi har bestämt att inte åka ut till Sven-Erik idag. Eller rättare sagt... hon fick bestämma. Ingen av oss fixar det idag... vi åker dit en annan dag istället. Idag kommer hon, precis som jag, att ta ett av sina djupaste andetag. Idag måste vi låtsas för allt vad vi är värda.... att det är en bra dag ändå. Att det går. Det går....

Vi ska städa istället. Hon och jag. "Göra riktigt höstfint..." som Carolina sa.

Det blir tufft idag. Mest för Carolina. Allra allra mest för henne...

..........

I går var det lördag. Dagen före det var det fredag. Svåra dagar.
För hur mycket jag än försöker att vara den starkaste och bästa mamman i världen, så är svårt bara förnamnet när ekonomin inte riktigt tillåter... när man ska vara det alldeles ensam... och när frun saknar sin gubbe.... så är det.
Jag hittar på att göra... igår så fixade jag "önskefika". Dukade i köket.... med ljus och servetter... trots att det var mitt i dan... o tre kataloger där vi med varsin penna fick sätta kryss på det vi önskade oss i julklapp.
Det blev en mysig och rolig stund.... å Carolina kryssade hejvilt!


Nu kommer hon... vi ska fika tillsammans nu... och sen städa. Å jag ska göra det till en rolig städa-dag! Det går...

Ohana...

... betyder familj. Familj betyder att ingen lämnas utanför, eller glöms bort. Det lärde jag mig ikväll... från Disneys film "Lilo och Stitch".

Det är allt jag skriver ikväll.

Verkligen ensamt...

... är det. Bara så.

Diska ensam. Duscha. Gå ut.

Gud, jag försöker... ser du det? Jag försöker verkligen att känna all tacksamhet som finns i världen.... hur bra jag ändå har det.... jag har Carolina.... kläder på kroppen... mat för dagen... jag har det. Men ändå.... det är ensamt Gud. Ensamt att vara ledsen.

Gud.... det vill bara guppa i halsen hela tiden. Å jag sväljer å sväljer...

Just nu skulle jag bara kunna ta bussen och åka iväg och hämta hem Sven-Erik. Jamen, nu ÄR det sorgligt värre.... Gud snälla. Jag blir så skitarg på mig själv.... men du vet Gud, det är inte lätt det här. Kan du komma med någe lite bra? Någon lite bra? För det är svårt att fixa sånt här ensam...

Men jag SKA dra ihop mig nu. NU ska jag göra det. För sen ska jag gå på ner på försäkringskassan... och ikväll har jag bestämt att jag och Carolina ska ha fredagsmys... med någe gott att äta.

Det ska bli en bra kväll. Tack ändå Gud.

Rulla in sig i en tidning...

... kan man också göra. Det kan man när man kanske vill skämta till det, eller när man inte riktigt kan uttrycka sig som man tänkt.
SE sa det imorse... när jag frågade vad han gjorde. Jo, han hade "rullat in sig i en tidning"... och jag kunde inte mer än le för mig själv, och svara... "ja, det kanske man också kan göra". Balanserade mellan att förstå att han kanske skämtade... men att jag också förstod att det var allvarligt menat.

Det är så... ibland så vet jag inte riktigt vad han menar... eller vad han får allting ifrån.
Som det han sa sedan:
"Ja, inatt har jag spelat bort 600 000 tusen!" Å då var han helt allvarlig...
"Men... hurdå... vad har du spelat på då?" frågade jag. Som att frågan var berättigad att ställa, fast jag tänkte inom mig.... vart fick han det därifrån nu då?
"Ja, det skulle du gärna vilja veta va... men det var bara att plocka upp storbörsen..." svarade han. Fullständigt allvarlig.
"Jaha... så nu är du alldeles black då?" frågade jag.
"Jajamen... men här finns det resurser.." svarade han.
Då tappade jag alldeles tråden i hans tänk.... insåg att jag skulle byta ämne... men undrade fortfarande vart hans 600 000-kronors tänk kommit ifrån.

Förklaringen kom senare. Då jag fick veta att det idag stått i våran lokaltidning att någon hade spelat bort 600 000 kronor på internet. Å han hade ju "rullat in sig i en tidning" precis när jag ringde...
Så antagligen satt han och läste tidningen precis då... hade denna artikel framför sig... och så blev det hans egen historia istället!

Att rulla in sig i en tidning... kan ju faktiskt betyda att man sitter och läser i en tidning. Det är bara en fråga om ord...

Men visst var det lite gulligt också... på någe sätt!
..........

Igår kom Carolinas kusin Sofie hit på middag och film. Hon läser ju på universitetet nu... har stortenta på måndag... och det var nog bra för henne att komma bort från plugg... och bra att vi fick besök.
(Men det stör mig att jag blir så trött sen... som om luften går ur mig alldeles! Kuratorn har sagt att det är så.... man har inte så mycket energi över... oftast så går den åt till att bara vara, och försöka hantera tillvaron nu, att "leva mitt i sorgen", och skapa en ny vardag... och ja, det kan jag väl känna också... men ändå? Det stör mig! Roligt ska ju vara bara roligt!! )

Idag har jag varit på en promenad upp till mamma och pappa. De bjöd på fika och surr. Min lillebror K var också där... och rätt vad det var hade han plockat fram gitarren och sjöng både "Fattig bonddräng" och "What a wonderful world" för den lilla publiken oss. Himlens trevligt och roligt var det också... men liksom igår så var jag totalt slut på när jag kom hem... så jag dippade en stund på soffan... i flera mardrömsfria minuter! Jag behövde det.

Nu är kvällen här... Carolina håller på att träna på något dansschema... jag sitter i soffan och skriver. Trött.
Jag har varit upp på vindan och hämtat våra jul- och adventssaker.... och det första vi såg när vi öppnade den ena kartongen, det var "stora och lilla tomten"... Carolina och SE:s tomtar. Två små tjocka (fula) tomtar gjorda på flörtkulor, med röda ylletröjor, luva och halsduk.
"Mamma... min och pappas... vi skiter i det här ikväll"... sa hon bara. Vi stängde igen kartongen.
Det kommer att bli tufft det här...