... och jag sitter i sängen, med min kaffekopp och det tända ljuset. Carolina sover än...
Jag ser de vita flingorna som fortsätter att bilda vitt utanför mitt fönster... flingor som idag inte förmår lika mycket som igårkväll. För här i sängen... just nu... så är masken av... och då finns bara det förtvivlade såret... det stora vidöppna, och blödande såret.
Här finns bara jag och Pontus P....
Det snöar... och jag vet hur den här dagen kommer att se ut. Carolina stiger snart upp... lycklig över att det har kommit ännu mer snö. Vi fikar tillsammans och tar på oss våra masker....!
För det är så det måste vara nu... hur skulle vi annars överleva? Hur skulle vi annars klara av att finnas i denna sorg bara jag och hon? Varje dag. Ensamma. Hon utan sin pappa... jag utan min mest älskade.
Vi försöker... vi skrattar... vi kommer på saker att göra... vi kramas... och hon är störst.
Hon mötte hans sjukdom varje dag, under flera år... hon tog emot alla förändringar hos honom.. hon svalde ner sorgen över att se hur hennes pappa alltmer slutade vara just det... hennes pappa. Istället blev han någon som försvann allt längre bort...
Han finns inte längre.... inte den pappa som hon lindade runt lillfingret... inte den pappa som ställde upp på varje tårtbyggaridé som hon hade... inte den pappa som var hennes.
Men SE bor på Tomtebo.... där finns han. Men inte längre pappa... inte längre make... bara en glad liten älskad gubbe som är lycklig och glad.
Å det... det måste vara bland det tyngsta att bära för ett barn. Din pappa finns inte mer... men han finns ändå... hur bär man sådant? Det är därför jag skriver att hon är störst. Hon bär det... varje dag.
Jag önskar av hela hela hela hela mitt djupaste hjärta nu Gud... att du kunde skicka hit någon som kunde vara lite stöd för oss. Jag ger henne så mycket stöd jag nånsin bara kan... låter henne få vara ledsen när hon behöver... fixar till med mys och fika... skojar och peppar på... försöker vara den bästa mamman och tryggheten i världen för henne.
Men det borde finnas fler runt henne...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
om jag kunde göra något mer än att bara skriva att vi delar sorg och saknad och att jag precis som du tänker; det borde finnas fler runt barnet och runt oss...men du din dotter har dig och tillsammans är man stark och styrkan växer till och med då när man känner sig liten som en lort...och söndagar och helger överhuvudtaget är en tagg i hjärtat men vi tar oss genom dagarna och jag tror att vi har ett annat namn ibland...lejonhjärta och förmodligen är jag väldigt barnslig i den tanken, men det ligger något i den, jag tror att du ser det. Kram/fideli
Åh Elisabeth så jag önskar er mer glädje i livet! Att slippa vakna varje dag och behöva ta på en mask för att fungera. Det är så tungt. Jag vill lysa upp er tillvaro och ge er värme och kärlek. Kramar...
Elisabeth denna sorg som är som ett öppet blödande sår! Du får kämpa så du behöver allt stöd i världen. Finns det något jag kan göra känner mer och mer att du behöver ha någon som kan tala med och någon som kunde vara fysiskt hos dig när du känner så här. Det är ju detta du behöver hjälp i, goa människor som ställer upp och kan ge dig en hjälpande hand i denna stund. Många kramar till dig och Carolina
Jag sitter här vid tangentbordet och gör som du ibland skriver att du gör suddar och suddar. Det är så svårt att vara människa. Varför måste det vara så.. det finns liksom inga svar och inom oss ekar ensamheten. Jag önskar att jag kunde ge en fristad, en viloplats åt alla som behöver. Men jag är bara en vanlig människa och förmår så lite i det stora. Men jag förmår att följa dig, om än på distans. Att läsa, begrunda och vara ett litet men ändå hopp när mörkret tätnar. Och nu med snön har det blivit lite lite ljusare även om det är tungt att pulsa i snö.
En kommentar som inte var så ljus som jag skulle önska. Jag sitter hos er en liten stund.
Ja och så undrar jag hur det gick med sången? Har du orkat med det? Om inte, försök för det kan ge den där lila gnuttan energi som vi så väl behöver Många varma kramar i vinterkylan.
Och jag önskar er också det.
Nån som kan stötta, lyssna och bara vara med er. Jag har samma önskan som du (fast åt er och inte åt mig själv) och nu är vi i alla fall två som önskar att ni ska ha det så nu får vi se vad som händer...
Varm kram från Liv
Stor värmande kram härifrån. Masker har vi nog allihop... mer eller mindre. Jag har ett knep när jag tycker att vissa tillstånd är mer än jobbiga: Jag stänger av. Bryr mig bara om här och nu och vardagssaker, det har tagit många år att lära mig det, och det är tack vara avstängningsknappen som jag orkar när verkligheten blir tung.
Om det skulle fungera i ditt läge vet jag inte, men det är så jag klarar mig.
Snön är underbar för att den är just så änglavit när den faller från himlen. Den svaga, rena doften av järn som omger oss i ett snötäckt landskap. Skönheten i att alla ljud ute blir liksom dämpade och världen blir lite mer stilla omkring oss.
Det är en tid för restropektiv en tid för att samla sig och en tid att finna sig både som människa och sin plats.
Det är därför vintern är både kall, ombonad, vacker och t o m ganska ensam ibland. Men den är lika vacker ändå.
Det är viktigt att landa ibland och befinna sig på en platå för att sedan kunna utvecklas. För att gå framåt och ibland till och med för att gå bakåt för att skaffa sig den första tänkta utgångspunkten att skapa något nytt utifrån.
Ni kommer finna en väg jag vet det. Ni är så fokuserade på att finnas för varandra och när hjärtat behöver vila är det nog rätt skönt att kunna ta på sig "maskerna" för att bara vara på platån ett tag.
Många varma kramar till er båda,
<3 Harriet
sturriHemma igen och du kan tro att jag haft fint astt få träffa sonen, hans familj med Älskad Guldlock, hans vänner och kollegor t.o.m. exmannen med fru. Underbar mat och litet för mycket vin (men det var ju sååå gott) Skriver i bloggen när jag orkar.
Tänker på dig. Kram kram
Jag läser din blogg och förundras över att du är så stark, du orkar ge Carolin stöd i sin förtvivlan fast du själv är ett blödande sår.
Det enda jag kan göra för dig är att skicka dig massor av styrkekramar.
Men du är en jättebra mamma!!! Hoppas verkligen att du vet det! /Stor kram
Ibland räcker det med en sång.
En sång att gråta till, en sång att hämta styrka till.
Och många vänner har du genom bloggen som finns för dig.
Lyssna njut, gråt och hämta kraft.
http://se.youtube.com/watch?v=W6r1175w_lM
Skicka en kommentar