... blåser. De blåser inte bara nu. De blåser alltid. Både för dig och för mig...
Varje dag så blåser de in med ett nytt väder... en ny förutsättning... en ny måndag... en ny tid. Livet i sig är en ständigt pågående blåsande vind...
I livet förut, så tyckte jag om dessa förändringens vindar. Både när de kom med buller och bång, och när de bara fladdrade förbi mitt fönster som en ljummen bris. Ibland blåste det in nya människor, nya idéer, nya världar att bosätta sig i .... ibland var det bara en ny kaffebryggare som markerade att vinden dragit förbi. Men varje vind kom med nytt... livet pågick.
I livet nu, så har jag blivit lite rädd. Därför att det har blåst lite för hårt här ett tag... det har varit orkanstyrka på dessa förändringens vindar under en ganska lång tid nu. Dessutom har de hela tiden blåst åt fel håll... och i stormens öga försvann det mesta som jag ägde.
Jag vet inte om stomen har bedarrat ännu. Jag vet inte om det blåser upp till ny orkan imorgon? Kanske befinner jag mig fortfarande mitt i stormens öga? Kanske har det inte blåst färdigt... kanske har det inte förlorats färdigt?
Men hur jag än känner... de kommer vare sig jag vill eller inte. Förändringens vindar. Sen kan jag bara hoppas till Gud att den värsta orkanen är över nu!
..........
Så... efter jul börjar ett nytt liv. Med myrsteg. Då ska jag med f-kassans hjälp och stöd "hitta på någonting." Det var så vi sa... på avstämningsmötet vi hade nu senast... då när (den fortfarande dumme) läkaren var med... handläggaren från f-kassan, och jag.
"Inte något jobb i egentlig mening... men något så att du får komma ut lite... kanske 2-3 timmar i veckan till att börja med" sa handläggaren. "Sen får vi se vart det leder... kanske kan det bli fler timmar, kanske passar det inte alls, och du vill prova på något annat... kanske kan det bli frågan om att du så småningom kan komma tillbaka på... t ex 25 procent... men vi får se i januari... vi får se hur du mår då... det är det viktigaste" sa hon också. (Kontentan av det hon sa iallafall...!)
Hon var lika professionell och bra som läkaren var oprofessionell och dålig!
För... ja, vad kan man annat säga om en läkare som hela tiden klagade över att jag inte ville äta en massa piller hittan och dittan, sprang iväg för privata samtal, pratade om sin egen onda fot.... osv osv. Allvarligt talat... jag tror att han var påverkad av något!!
Men handläggaren var mycket mycket bra! Jag fick berätta om hur vårt liv sett ut de senaste 3 åren... berätta precis om alla sömnlösa nätter... magkatarren... oron... deppet... pressen... vården av honom...varje förändring som måst sväljas ner... ja, allt! Och det var jobbigt att berätta!!! Svårt att gå tillbaka... svårt att berätta om sig själv... men jag lyckades hålla tårarna borta. Jag ville inte gråta.
Hon frågade hur jag såg på framtiden.... jag sa som det var. Hur jag i livet förut inte alls varit någon hemma-människa, att arbeta alltid varit socialt viktigt för mig, men att jag nu... ja, nu kändes varje förändring... varje nytt steg.... nu kändes det svårt och tufft. Men att jag hoppas att någonstans där framme så ska livet börja om igen.... fast att jag måste få ta det lite i min takt nu.
Då sa faktiskt läkaren någe vettigt (f ö det enda vettiga han sa): " Hon har ju levt under konstant press de senaste tre åren... och kanske längre ändå. Det är bara de sista månaderna hon har kunnat tänka på sin egen rehabilitering... då hon inte längre har det totala vårdansvaret för maken. Men han finns ju fortfarande kvar... hon är fortfarande hans maka... ansvaret kommer hon att ha så länge han lever... och det är också en press att balansera det". (Kontentan av det han sa.)
Så efter jul.... ska vi ha en ny träff. Då får vi se hur det blir. Jag ser ändå ändå fram emot den... med lite tillförsikt....kanske, kanske kan det bli lite bra det här.
Ett oskrivet blad... förändringens vindar.... kommer att blåsa igen. Jag önskar av hela mitt djupaste djupa hjärta att de börjar blåsa lite åt rätt håll nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
håller tummarna för dig och mina varmaste tankar blåser jag åt ditt håll, för jag vet hur det är att ständigt leva under och i en konstant press.../fideli
Hoppas verkligen du kan hitta något som du känner för och som du orkar med! Även om man vill mycket ibland så är det inte säkert att orken finns där.
Tack för din omtanke!
Många kramar Bodil
Det kommer nog att blåsa många vindar än i våra liv. Men sega som vi är, så står vi emot att bli fällda.
Din beskrivning från besöket med FK + doktor låter trots allt givande. Det blir spännande att se hur dom kommer att lösa det hela. Det måste kännas skönt för dig att veta att du kommer att få hjälpen.
Sköt om dig och krama om Carro.
Och vi är många här ute i cyberrymden som verkligen önskar dig all lycka i framtiden och håller alla tummar vi har för att vindarna nu har vänt.
Visst är det förändringar hela tiden,,, och vi förändras och formas av våra liv.
Kramar
Jag hoppas att du kommer att orka vara med de där timmarna i veckan efter jul och att du dessutom kommer att se fram emot dem!
Skönt med en bra handläggare. Man glömmer lätt vilket viktigt arbete de som arbetar på f-kassan har...
Kram!
Kramar i massor till dej,kicki
Ååå så fint att du fått en klok handläggare, jag neystorivet hur svårt det är att sitta där och berätta. Att mötena med fk kan kännas som en mara, och hur skönt det är när den personen förstår och vill att det ska bli bra.
Jag har hört och läst att det är väldigt skönt att jobba med växter när man är påväg tillbaka. På handelsträdgård till exempel.
Hjärtekramar
Men det låter lite spännande...nåt att se fram emot
kram, vännen...
Klart vindarna börjar blåsa åt rätt håll!....Nu gäller det för dig att hitta vad du vill göra så att de inte styr dig åt fel håll.......
Du ska se att det kommer att bli bra. Eller åtminstone bra mycket bättre än din tillvaro är nu. Vi är ju trots allt så vi människor att vi trivs bäst i grupp (med några få undantag). Att då få komma ut och göra något utanför hemmet, tror jag kan skapa lite lugn i dig. Att vara behövd på ett annat sätt än nu. Du är behövd nu också, av Carolina och i viss mån även av S-E trots att han har sina "vårdare", du är fortfarande hans fru. Men att vara behövd utanför hemmet att göra något i en gemenskap, det för en framåt. Hoppas du hittar rätt. Och känns det inte rätt med en gång så har du ju chans att byta.
Du ska trivas. Att doktorn kunde säga så ändå, som han sa, tyder nog ändå på att han har empati, fast det hos honom sitter en bit in:)
Många och långa kramar Nalle
Skicka en kommentar