... och det är söndagsmorgon. Kaffe med macka, ett tänt ljus, och en Pontus P gör mig sällskap.
Lite djuptänk nu...Livet... både mitt eget och andras, är något som upptar mitt tänk rätt ofta nu. Livet... vad är det? Finns jag bara här...för att? Finns det något bakomliggande tänk till att människor finns? Har jag en uppgift att fylla? Har du en uppgift att fylla? Å den allra största frågan... den dagen som livet tas ifrån mig... är det bara slut då.... poff! Då är allt det vi var... allt det vi strävade efter att vara... all kärlek jag bar inom mig... all längtan du bar inom dig... varje uns av det som gjorde dig unik... då kommer det sista poffet... och så finns ingenting av allt detta kvar??? Av dig!
Nej, jag köper inte det!! Inte jag!
För mig är livet alldeles för intelligent för det! Inte så att det förutsätter att man måste tro på Gud, än om nu jag gör det... men att ändå tro att det liv jag lever här har en betydelse av något slag. För att inte tro på att det ändå finns en mening... det skulle vara detsamma som att dumförklara mitt eget lilla liv här på jorden!
Då skulle ju liksom ingenting spela någon roll... då vore ju livet i sig bara en transportsträcka från liv till död... då skulle det viktigaste av allt... kärlek... bara göra ont, och vara alldeles bortkastat! För vem vill älska något som man vet att man bara får en kort kort stund tillsammans med? Du och jag älskar varandra i 23 år... sen när du dör, och jag dör... då finns inte den kärleken kvar längre... då finns inte ens minnena av vår kärlek kvar.
Nej, jag köper INTE det! Livet måste ha bara vara intelligentare än så.... punkt slut!
Men kanske följer det med en liten form av ansvar i ett sådant tänk... att mitt liv, och mina handlingar får betydelse... för mig, för andra... men framför allt för kärleken!
"Störst av allt är kärleken..."
(Har legat vaken länge och snurrat på med det här tänket.. viktigt kände jag.)
10 kommentarer:
Ryser när jag läser ditt inlägg och det är ett tecken på att det är riktigt bra.
Jag tror också att livet har en mening och att vi har en uppgift och störst är kärleken.. jag ser det dessutom som om kärleken överlever döden för jag älskar åtminstone människor som inte längre finns här, min kärlek är inte förändrad men de kan inte ta emot den och jag kan inte träffa dem vilket smärtar. Men jag känner fortfarande kärlek för dem.
/Liv
God morgon, Elisabeth!
Jag är övertygad om att livet har en mening. Godhet, kärlek, vänskap, skönhet, musik, samvete, tacksamhet ... skulle inte finnas annars. Vi får göra det vi kan i vår egen situation för att sprida godhet och kärlek. Känna efter i magen vad som är rätt, vad som känns bra. Kände igår att jag ska lämna över min oro och känna en större trygghet än jag har gjort. Igår kom vårt lilla barnbarn till världen.
Tänker ofta på dig, Elisabeth!
Ha en skön söndag, där uppe i Umeå. Kram från Maggan i Laxå
Jag håller så mycket med dig, det kan ju inte bara ta slut.
Jag tror bergfast på att det finns ett liv bortom detta, vad gör jag annars här?
En dag som denna när det är minnesgudstjänt i kyrkan så tänker jag lite extra mycket på det. Vi i kören ska sjunga och det är en väldigt trivsam gudstjänt mitt i det sorgliga.
En dag som passar att gå i kyrkan för att minnas det som var.
Kram
Jag har alltid trott på att våra själar är eviga. Det skulle vara ett sånt "slöseri" annars! Kanske har jag ett inslag av buddism i mina åsikter, jag tror att vi finns till för att lära oss och för att bli bättre och klokare med tiden. Men, tja... vad vet jag! ;-) Det är ingen enkel fråga precis!
Någon anledning måste det ju finnas till att vi finns här på jorden. Att sen en del har ett hårt liv med jobbiga händelser och en del glider fram i gräddfil, det är något jag har funderat på mycket. Varför det är så alltså. Hoppas ni har en bra söndag.
Kram Elzie
Jag är övertygad om att livet har en mening. Sen kan jag inte riktigt förlika mig vid det när något sorgligt händer...för det känns så onödigt. Men man får alltid med sig en lärdom om man väljer att se det på det viset...
I mitt livs upp och nedgångar så har just de djupa dalarna gjort mina beslut framåt så mycket starkare /när jag kommit till den dagen då jag kunnat och orkat tänka framåt/ och jag har inte väntat på att göra vissa steg "sen" utan eftersom insikten om att livet är så kort och ingen tid bör slarvas bort så har jag tagit viktiga beslut "Nu". Beslut som jag nog som sagt hade väntat med om inte jag drattade ner i botten av sorg eller sjukdom....för mig har det verkligen känts som om livet är en skola och ibland är proven väldigt svåra, men sen blir det riktigt bra.
Hoppas att du förstår hur jag tänker.
*Kram*
Ja du ,för mig är det alldeles självklart att vi föds med en mening här i livet.Det finns änglar ,ja jag kallar dem för det, dom hjälper en att välja väg och leder oss i det svåra.Jag pratar ofta med mina "änglar" . Visst låter det tokigt.Det händer ibland konstiga saker som jag bara inte kan förklara. Men som jag sagt tidigare så är vi en länk i en kedja och ALLA har en plats och är betydelsefull även din kärlek trots sjukdom.Du har en stor sorg och det kommer du nog alltid att ha men du kommer när tiden är mogen att gå hand i hand med den och ändå kunna känna lusten att leva fullt ut.Livslusten o livet kommer att bli bra tro inget annat.
En jättekram gumman
ewa
Du skriver så alla hårstrån på kroppen reser sig. Jag tror, trots mina mörka perioder, att livet har en mening och att det inte bara blir ett *poff*. Det här är ett ämne jag kan fundera, diskutera och filosofera över länge... Kramar...
Ville bara ge Dig tröst med Lisa Ekdahls underbara text
Om jag snubblat efter vägen
Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag kännt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ut allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mig hit
Ja detta är ju just livets stora fråga,,, Finns det något mer? Det är en tanke som jag tror alla grubblar på förr eller senare i livet,,, man vill ju så oändligt gärna att det ska finnas något mer, och ibland är jag övertygad om det,,,och ibland inte - det skiftar mer mitt dagshumör tror jag.
Kramar
Skicka en kommentar