... sådana här dagar. Det är avgrund. Då känslan finns där redan när man vaknar... känslan av ett tomt ingenting. Men ändå helt fylld med det ofattbara. Ett avgrundspoff...
Jag visste inte att ont kunde göra så ont. Jag visste inte det....!!
Jag visste inte att saknad kunde gräva så djupt.
Jag visste inte att sorg kunde göra mig så blind för dagen ljus.
Nu vet jag...
Grät i soffan... grät i duschen... bet ihop... ut med Pontus P... svalde i parken... inte ens solljuset trängde igenom. Å jag säger bara... inte en endaste människa skulle behöva ta sig igenom en sådan här dag ensam.... inte nån!
Dum blev jag också.... gud, förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig... men det blev Carolina som fick "ta" alltihopa. Mitt i eftermiddagsdisken.... då kom det. Då rasade all självbehärskning mitt i en gurkskiva som inte landade rätt i soporna. Jag skrek åt gurkskivan... åt helvetessopkorgen... åt att inte Sven-Erik fanns här... att hela min skitvärld hade rasat.
Sen grät jag... hon kramade och tröstade. Avgrundsdag. Å sen alla förlåt till henne... med förklaringar till varför jag egentligen blivit arg, och varför jag gråtit.
"Men mamma... vi har ju sagt det... man måste få ha dåliga dagar också" sa hon.
Då hade både det arga och avgrundsdjupa lagt sig.... då hade usel-mamma-tänket tagit plats istället.
Varför skriver jag om det här.... inge kul alls att minnas. Men någonstans måste jag tala om för mig själv att det finns dagar då jag inte alls är någon världens starkaste ... att jag inte är någon supermamma... utan bara en liten lort som ändå försöker att vara just det... världens starkaste, och supermamma!!! Och för att jag ska kanske... en dag... ska kunna se... kunna läsa...att jag trots avgrundsdjupa dagar ändå tog mig igenom.
Så... nu "rycker jag mig i hampa" allt vad jag kan... igen. Imorgon ska jag försöka hitta på någe lite kul för mig.
Jag vill inte ha söndag. Inte Carolina heller...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Ja, det bästa den läkaren i inlägget innan gjorde var väl att säga det han gjorde på slutet av samtalet. För visst kan det vara nyttigt för dig att komma ut lite, samtidigt som man förstår att det måste vara jobbigt. Men att få något annat att tänka på är nog inte fel det heller.
Hoppas att dagarna efter söndag har varit bättre för dig. Som sagt, man måste tillåta sig att sörja, även om man känner ibland att man måste vara en supermamma. Du har en klok och duktig dotter som förstår det.
Ha det så gott.
Kram Elzie
Skickar några styrkekramar från cyberrymden.
KRAMAR x flera
Man får ha en svacka. Tillåt dig det också - rakt av och utan ursäkter. Sen är det ju synd att C. blir den som "straffas". Men hon förstår, hon tröstar och hon vet varför. Nu får du order om att hitta på något trevligt idag! Kram kram
Elisabeth,du får inte förminska dig själv och dina tankar, känslor m m. Du är ingen liten lort. Men en människa som hamnat i en mycket jobbigt situation. Med allt vad det innebär.
Det är ju som Carolina säger "Man får ha dåliga dagar". Det du upplever och har uplevt finns ju, och det finns hela tiden inom dig.
Ett tänk som: Å va jag är glad idag,S-E blev sjuk, men vad gör det". Det är ju en tanke som inte finns, ska inte finnas, och kommer aldrig att kunna finnas. Då går det heller inte att försöka skapa någon "tjolahoppsankänsla". För den finns inte. Det du istället ska (och jag vet att du gör det redan) fokusera på är "Jagskaklaraavdethär-känslan".
Jag vet att du kommer klara detta. Du är på god väg framåt och mycket, mycket av den känsla du hade i början har förändrats. Men borta är den inte.Sorgen att det blev som det blev, kommer du alltid att ha kvar.
Tänk dig ett rep som du klamrar dig fast vid och hasar dig uppför med mot en topp. Ibland känns det som om repet är för långt,du kommer aldrig komma fram till toppen, dina händer håller på att glida av repet,de känns såriga,du känner hur du sakta glider nedåt igen. Men det är bara en känsla.Du lyckas hålla dig fast, och fortsätter ditt klättrande uppför. Tills en dag då du står där uppe på toppen. Och säger: Jag klarade det! Men repet hänger kvar under dig som en påminnelse om hur din kamp uppför
varit.
Du är ingen liten lort - du är en fantastisk människa med känslor.
Jag tror på dig.
Kramar Nalle
Ah..jag förstår, det är den där dagen på söndag! Men kan ni inte försöka bara göra det till en dag att åka tillsammans till SE, behöver ju inte bli någon speciell dag. Jag har ju 2 st som gått igenom den där dagen många år nu så glöm inte det är köpmännens dag egentligen.
kram ci
Man måste få det ur sig! Man sväljer och sväljer, men till slut kommer det i alla fall...och det måste det få göra
kramar, vännen...
Ut med det! Skriv det här! Du kan få skriva att du är en usel mamma, men det är FEL!!! Du är en fantastisk mamma och Carolina har ju helt rätt i att ni måste få ha dåliga dagar också. Du förklarade ju varför du reagerade som du gjorde. Stora varma tröstekramar kommer här...
Fyanimej,,,riktigt pissigt är det vissa dagar,,,då inte ens solen tränger igenom,,,men det är tillåtet att må piss,,,det är tillåtet att vara en ledsen saknande människa som inte vet var hon ska ta vägen - det är inte förbjudet att må dåligt och att sakna,,,, härligt att ni kan prata om det och att ni förstår varandra, att man kan be om förlåt,,,det är en styrka i sig. Och bättre ljusare dagar kommer.
Kramizar.
Ibland måste man få vara liten och svag för en stund. Vad som helst kan utlösa detta. En gurkskiva... t ex.
KRAM på dig!
Det gör så ont att läsa det du skriver ibland Elisabeth, men jag är så glad för att du gör det. För jag vill ta del av och förstå sånt jag själv inte upplever, och förhoppningsvis slipper uppleva. Men jag vill förstå och lära, för även om det inte är jag, så kommer jag säkert att råka ut för att någon i min närhet drabbas av det samma som din man.
Många kramar
Johanna
Ni är... helt fantastiska, du och din dotter! Förebilder, i er kärlek, och er otroliga förmåga att... hantera det som inte går att hantera. Tack för att du delar med dig! Och styrkekramar, till både dig och dottern!
Skicka en kommentar