... som jag inte har skrivit något. För att? Jag vet inte... men det är väl så att man tappar lite styrfart emellanåt. Tappar ork, och lust för att skriva... och med en olustkänsla till vad somliga gör med orden de läser hos mig. Jag skriver för mig, eller rättare sagt för oss...
Det har varit en tuff vecka... mycket bra, och mycket dåligt. Jag skriver bara om det braa nu...
..........
Onsdag var mamma och pappa här på besök. DET var stort... och roligt! Mamma blir ju alltmer en liten fågelunge, så de dagar hon orkar komma på besök så rullar jag ut alla röda mattor jag har... även fast jag inte har några. Men hon skickar upp pappa först, för att se om vi är hemma... för hon orkar inte gå i trapporna, om hon måste vända om ifall vi inte är det.
Jag bjöd på kaffe och smörgås...
Onsdagkväll var jag på anhörigträff. För anhöriga till de som har fått denna sjukdom... demens. Å det borde ju alltigenom bara vara en sorglig församling... och det är det väl också, på ett sätt. Men på ett annat sätt så är det en församling där det både skrattas och kramas.
Mitt i fikat så tänkte jag... det här borde många många ha fått lyssna till! När var och en fick berätta sin historia... sin resa... sitt nya liv... om spillrorna av det som måste orkas ändå. När man satt där och hörde dessa människor, drog efter andan när de berättade någonting riktigt svårt, svalde när de berättade om sorg och förtvivlan... och framförallt när man kände vilken otrolig styrka och kraft dessa människor ändå förmedlade.... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan då, men ödmjuk är väl det ord som jag hittar, och som passar... ödmjuk för hur skört livet ändå är... ödmjuk för deras öppenhet och värme... och stor ödmjukhet för ordet tillsammans.. och vad det ordet kan uträtta.
För trots att jag också fick berätta min historia så kändes den nu lite mindre hemsk, lite mindre eländig, lite mindre ensam....
Det var en gåva att få ta del av deras berättelser... och jag kan välja hur jag vill använda den gåvan. Så är det för alla... och det var lite det jag kände där mitt i fikat...
..........
Tordag ringde min sons ex-flickvän E, och ville bjuda på fika på NK. Vad glad jag blev! Så himla roligt att bara få göra någe annat... träffa någon... bli bjuden på fika... gå och titta på julsaker... och prata om precis allt annat än sorg och elände. Jag tror att jag har skrivit det förut... att hon kan konsten att surra om nästan precis vad som helst, och att hon har ett hjärta av guld... precis det jag behöver nu.
Så roligt... nästan livräddande... och fick jag önska någe... så vore det väl att det fanns många många många många många fler sådana E i min tillvaro nu. Tack E.
..........
Fredag har inte hunnit så långt ännu. Har bara pluggat spanskaglosor och fikat än....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Så glad jag blir över att du varit på anhörigträff. Av egen erfarenhet, i två helt olika sammanhang, så vet jag att inget är så stärkande som att få vara tillsammans med dem som går eller gått igenom samma sak. Där förstår alla utan några större förklaringar, där kan man skratta och gråta om vartannat utan att någon tycker det är konstigt och där förstår man att man är helt normal i sina reaktioner. Man kan ha helt olika uppfattningar och erfarenheter men ändå är man så lika. Det stärker!
Fortsätt du att fokusera på de små guldkornen, då tror jag det kommer flera. Största kramen!!!
Det låter ledsamt om någon gör någonting negativt av orden du skriver Elisabeth...sånt förstår inte jag, varför man gör!
Anhörigträffen där, DEN kändes positiv! Inte översvallande, men ändå med det där exakt rätta lilla kornet av det du behöver just nu...att känna dej mindre ensam för en liten stund.
Och E, hon verkar vara en ljuvlig själ! Hoppas att ni kan träffas och må gott ihop ofta, ofta.
KRAMEN från Eva
Det var en trevlig flicka E. Så härligt att ni kunde umgås så lättsamt.
Jag förstår att anhörigträffen var ansträngande med alla mer eller mindre sorgliga historier. Ibland kan det ju t o m vara läkande att höra andra människors olika tillvaro och hur de behandlat situationen som anhörig. Man är inte längre ensam och kanske finns det även de som haft det värre än man själv.
Vet du, den vita granen jag såg på Åhléns ... kanske var skyltmaterial? Men ber man snällt kan man kanske få köpa en. Lycka till med det.
Ha det gott. Nu reser jag till Dalarna för att fira sonens stora högtidsdag. Kram kram
Jag får väl försöka vara en E på distans. Titta in på min blogg - kanske en del dumheter jag lagt ut i morse kan få dig att le. Fick ett mail med statistik som jag kopierade in på min sida. Skickar dig en varm kram och hoppas att du får en fin helg!
Så du läster spanska?! Kul! Jag läste spanska ett par terminer, men sedan kom vårt thaihus emellan och jag bytte inriktning mot det thailändska språket.
Jag såg på Go´kväll häromkvällen, författarinnan Bodil Malmsten berättade om hur hon lärt sig näst intill flytande franska. Hon sa att det absolut inte är för sent för en vuxen/medelålders människor att lära sig ett nytt språk. Det lät betryggande tycker jag.
Fika på NK...tänk det var många år sedan jag gjorde det. Men jag minns än att de hade så mycket gott-gotti-gott-gott....
Ha en skön helg!
Bär dina glädjesaker högt nu E. Så högt att inte dom mörka krafterna når dom för att kunna slita ner dina små guldkorn.
Även om man aldrig är ensam så bearbetar man saker och ting olika. Jättebra att få vara på en anhörigträff! Vi har vart på många träffar i Hjärtebarnsföreningen just för att få ta del av och dela med sej av sitt barns hjärtfel. Det finns dom familjer som under årens lopp förlorat sina hjärtebarn och såna som fått nya hjärtan mm Varje gång jag kommer hem från en sådan träff känner jag mej så himla stark./Stor kram
De där anhörigträffarna är nog väldigt värdefulla, det vittnar ju inte minst ditt inlägg om. Att få utbyta erfarenheter och se att man inte är alldeles ensam med sina tankar och funderingar, det måste vara värt mycket.
Många varma kramar kommer från mig och en önskan om att ni ska få en fin helg! /Ingrid
Så glad jag blir för att E kom och bjöd på fika på NK. Det är sånt du förtjänar mycket oftare. Jag önskar, som jag skrivit många gånger förr, att jag bodde nära och kunde titta förbi hos dig. Stora kramar...
Kära Elisabeth...så otroligt glad jag blev för att du delade med dej så av dina tankar kring din familjs bord...jag kan nästan känna hur det kändes att sitta där, och inte veta vad som komma skulle...
Hihi, jo ikväll snöar det! Nästan vräker ner under gatlyktornas sken...OCH jag var nog trött när jag skrev mitt inlägg...frostmarker...med det menade jag nog att det kändes mer som frost än snö :-)))
Du förstår ibland, så stannar jag liksom till i en känsla medan allting runtomkring mej förändras, och så dröjer det en liten stund innan jag vaknar till igen.
Varmaste goaste kraaamen om både Dej och Carolina
Eva
Skicka en kommentar