O vad jag önskade att jag kunde varit där o bara fått krama om er allihop.. men det kommer väl hoppas jag..har varit kraslig nu ett tag varit sjukskriven i en månad men e väl på bättringsvägen...fick ni mitt kort? kram från göteborg
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
3 kommentarer:
Härligt!
nONNA: Ja, det var en härlig stund! Å en stund som jag ska spara som ett finaste minne... Varm kram..
O vad jag önskade att jag kunde varit där o bara fått krama om er allihop.. men det kommer väl hoppas jag..har varit kraslig nu ett tag varit sjukskriven i en månad men e väl på bättringsvägen...fick ni mitt kort? kram från göteborg
Skicka en kommentar