torsdag 18 november 2010

En ny torsdag igen...

... och jag sitter som vanligt i rumssoffan och skriver. Rumssoffan som jag och Sven-Erik köpte tillsammans för 11 år sen... och som Sven-Erik älskade att ligga och snarka i. Jag minns hur stolt han var när vi kastade ut den gamla nötta hörnsvängen, och hur vi bestämde att premiärfika i vardagsrummet innan vi ens hade bestämt hur den skulle stå. Å lite småbarnsligt stolta så satt vi där... på plasten, som fortfarande satt kvar. Jag minns det så starkt...

Men så tänker jag nu... "älskade" och "stolt"? Älskade han verkligen det? Var han verkligen så stolt då? Eller var det bara som jag trodde och tyckte? Kanske var det bara jag som var stolt, och han spelade med?
Det är mycket mycket svårt med sådana här minnen nu... minnen som handlar om hans förmåga attt visa känslor. För jag vet ju inte riktigt när dom började försvinna, allt eftersom, och allt mer. För när Sven-Erik fick sin diagnos för 5 år sedan så sa läkaren till mig... "ja, du får räkna med att han har haft det i 10-15 år!"

Jag vill ha en ny soffa...

För:
"Kärleken är det enda vi kan äga, bevara och ta med oss. När vi blir fullt medvetna om detta är det lättare att sluta söka lyckan utanför sig själv.
Allt vi går igenom i livet blir till viktiga lärdomar. Att finna sig i tillvaron "som den är" kan vara svårt, men detta kan på ett mirakulöst sätt förändra situationen."
(Elisabeth Kubler-Ross)



8 kommentarer:

Anonym sa...

Vilka kloka ord! Så svårt det måste vara att förlora någon på det sättet, och så stark du är.

Nonna sa...

Ja man kan få många tankar om tider som varit men kanske ska man låta det vara..låta dåtid vara dåtid, känna efter och förlika sig med att man gjorde så gott man kunde. Lika lite vet man om framtiden..så därför är det oändligt viktigt att ta vara på NUET - det är ju det enda vi säkert vet, att vi lever här och nu. Elisabeth Kübler-Ross har skrivit och sagt så mycket klokt, jag har läst henne i många år och det har varit både tröst och vägledning.
Hon är ett fynd för hela mänskligheten!
Sköt om dig och ge all kärlek du kan det kommer att göra dig lycklig!
Kram Nonna

Di sa...

Jag kan förstå att du vill ha en ny soffa, samtidigt så tror jag i min enfald att SE precis sa det som han tyckte då, och kände då, att han var stolt...sjukdom eller inte sjukdom, han tittade säkert på dig kärleksfullt och sa orden...förstår att du tvivlar på innebörden, och jag vet inte vad som var sant eller inte just då, men ibland säger och gör vi saker för kärleks skull, inget annat...och då är det med ett helt hjärta oavsett orden just då...Kramar och tankar till dig!ps..även "friska" människor säger saker dom inte menar, eller som inte betyder nåt, men aldrig ifrågasätter vi deras avsikter eller tankar? Så...sälj soffan och köp en annan, eller behåll den :0), det beslutet är bara ditt oavsett hur du gör så skickar jag dig 100 styrkekramar och finns här :)

caja sa...

Åh vännen, vad du berör våra hjärtan. Jag hoppas du vet hur mycket DU betyder för oss läsare. jag tror att jag kan tala för alla oss när jag säger att vi tänker på dig massor!!
Styrka och värme till dig/caja

kajsa sa...

Jag tror att både du och SE var riktigt äkta stolta över soffan! Att ni inte var in till honom på farsdag är er egen ensak och ingen skall komma att döma! Precis som du skriver så vet inte alla hur ni har det och hur ni känner det! Ni firade din pappa och kunde uppskatta och förstå det!/Kram

Bittan sa...

Hallå vännen

Jag vill med ha en ny soffa o mycket annat som påminner om kent men vad skall man göra när inte pengar finns till detta? Det är bara att bita ihop o gå vidare...Kram saknar dej enormt mycket min älskade lådsas syster men i mitt hjärta är du min syster många kramar Bittan

Caja: sa...

Idag fredag skickar jag dig Elisabeth en snöig skånehälsning och en önskan om att du får en skön helg.
Kram/caja

Unknown sa...

För det första...Grattis på namnsdagen, min vän ♥

Ett sånt vemodsvackert minne ~~~
När ni satt där, tillsammans i den nya soffan...och SE:s snarkningar...

Och så den där funderingen Du ändå har...kanske var han sjuk, redan då...Och just precis där, infinner sej nog den där lilla, alldeles som skuldkänslan igen då...varför märkte Du inte...

Faktum är, att Du kunde inte märka.
Du kunde inte ha gjort någonting alls, om Du hade märkt det heller. Allt Du kunde göra, var att vara glad, tillsammans med SE, och det var ju precis det Du var, då!

Jag förstår, att Du vill ha en ny soffa nu.
Att Du vill behålla det fina minnet, av den stunden, men samtidigt slippa att ha det svåra i just det minnet inpå Dej, att alltid varje dag minnas hans goda snarkningar i den soffan, och att finna att den är tom, det är svårt, mycket, mycket svårt ♥

Det finns gränser.
Ibland kan man behålla saker och ting, som bär vackra minnen, och ibland så får man den där känslan att bara vilja kasta bort, och ibland så gör man också det.
Och, det viktigaste av allt, det betyder ju inte att man kastar bort sitt vackra minne, bara för det, utan man bearbetar...

Nu blev det långt skrivet här, men jag känner igen sååå mycket i det Du skrivit nu, all den där tomheten, all den där smärtan, och hur man då kommer till ett vägskäl...

Och än en gång, min vän...jag beundrar Dej så, för att Du aldrig väjer för några känslor, utan Du tar hand om dom, en efter en, om och om igen, om så behövs...men Du väjer aldrig.
OM någon lever i sitt NU, så är det Du Elisabeth.


Många kramar, från Eva