tisdag 16 november 2010

Jag sitter som vanligt i rumssoffan...

... och skriver. Carolina har gått till skolan, disken är bortdiskad, sängen är bäddad, jag har druckit mitt kaffe... och jag är redo för en ny dag.
De senaste dagarna har jag fått ta emot påhopp för att jag/vi inte var och besökte SE på fars dag, och att vi därför inte bryr oss om honom längre.

Jag blir verkligen verkligen så ledsen över sådana påhopp. Men också frustrerad över vuxna människors respektlöshet, med vilken dom tycker sig ha rätt att döma andra.
Fast kanske är det så, har jag tänkt de senaste dagarna... att de sitter för tryggt där i sina glashus, och att de inte har lärt sig någonting av det liv de själva har levt. Å då... då är det verkligen fattiga människor vi talar om! För livet är så funtat, att de fel, misstag, och mindre bra saker som vi gör, finns där för att vi ska lära oss någe av dem. Ge oss insikter om oss själva.. få oss att växa... och aldrig bli fullkomliga, men alltid kämpa för att försöka göra rätt, och så gott man kan. Livet är ett lärande för oss själva...
Men om jag inte tror att jag har några fel... eller inte drar lärdom av de fel jag gör... då kommer jag en dag.. som vissa nu... att sitta där i mitt glashus och tycka mig ha rätt att döma alla andra! För då är jag fullkomlig...

Jag gjorde ett stort fult fel en gång! Ett? Nej, jag har gjort många många fel i mitt liv, men just det här felet gav mig en mycket viktig, och värdefull läxa.... att aldrig, oavsett hur mycket jag tror mig veta, döma någon. Aldrig! (Nu skriver jag ner det skämmiga... för skamligt var det... men jag är rätt säker på att vi var flera som fick oss en värdefull läxa den dagen!!)

Ett av mina första arbeten var som vårdbiträde på en sjukstuga. Jag tyckte om att arbeta med de gamla... och eftersom det var en sjukstuga så hade vi även andra, och lite yngre patienter.
En av dem var Pelle. (Som ju egentligen hette någonting annat.) Han var svårt svårt sjuk, och för det mesta sängliggande. Han hade legat där länge... nästan ett år innan jag kom dit. Han var alltid glad... skrattade för det mesta... och jag minns hur vi i personalen brukade skoja och busa med honom, så fort vi gick in på hans rum. Vilket han förstås glömde lika fort som man gick ut därifrån.
Men det var så synd om Pelle, tyckte vi. Ingen som kom och besökte honom. Inte ens hans före detta fru... inte barnen... ingen!
Å vi ipersonalen... ja, ofta förbannade vi denna fru, och dessa barn som nu bara lät Pelle ligga där... "inte ens kunna gå och hälsa på" sa vi med förakt, många många gånger!! Vi sa mer också... men det har jag förträngt... vi var verligen så så föraktfulla! (Å vad jag skäms nu, när jag tänker på det...!!)

Så en dag... kom frun. Hon kom vid lunch. Jag satt ute i dagrummet och hjälpte en patient med maten.
Å aldrig, så länge jag lever, ska jag glömma den bilden... när hon kom gående emot mig i korridoren... liten och bräcklig. Å ni vet då, den där känslan som man hade för henne... att hon aldrig kom till Pelle... föraktet... dömandet och skitpratet... det rann bara av mig! Det som bara försvann...

Så bad hon att få prata med oss.. inne på sköterskeexpen. Å utan detaljer nu, så berättade hon... ville berätta... om varför hon inte kunnat hälsa på Pelle. Inte nog med att Pelle blivit sjuk... hon hade blivit ännu sjukare... och nu hade hon inte långt kvar... och barnen.... nej, jag vill, och kan inte skriva mer om det. Men värre var det... och än värre var det att vi som satt där, varenda en av oss, hade ju hört rykten om det här ute på stan. Men valt att inte lyssna... för vi tyckte ju så synd om Pelle! Att ingen kom och hälsade på...

Idag är familjen borta.

Nu har jag skrivit ner ett av mina mest skämmiga minnen... och nog den största tragedi jag fått tagit del av. Jag får leva med det här. Det var viktigt att skriva ner det... dels för att livet är ett livslångt lärande, och jag behövde minnas, dra lärdom av det stora och skämmiga fel jag gjorde... för att aldrig aldrig någonsin döma någon igen.
Men jag skrev också ner det för att jag hoppas att somliga ska sluta döma mig/oss... och istället försöka att förstå. Jag hoppas det...

Å för mig ÄR Sven-Erik, och kommer alltid att vara det. Oavsett om, och när jag besöker honom...

..........

Det blev långt det här. Men det var viktigt...

15 kommentarer:

Anonym sa...

Hejsan! Hittade hit på min bloggpromenad. Det är starkt och såå mänskligt det du skriver om. Vi har alla något vi skäms över. Huvudsaken är att vi ta det till oss och lär oss läxan. Och dom som inte gör det är det enbart synd om!

Anonym sa...

Jag tillbringar mycket tid på sjukhus. Min son som är 20 år vill inte hälsa på och se mig där, jag har full förståelse för det. Det är inte skoj att se en nära anhörig vara sjuk.
Jag är övertygad om att deras pappa/make också hade haft den fullförståelsen.
Det finns inga rätt och fel i sorg!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kram
Annelie

Anna- gravid i vecka 24 sa...

Jag känner igen så mycket av det du skriver i detta inlägg. Min mamma är som jag kanske nämnt tidigare svårt sjuk i ms och jag är uppväxt med min pappa. Hon har knappt några funktioner kvar i nuläget. Trots detta kan jag möta oförståelse i att jag inte vill besöka henne. Det finns en så kallad plikt som aldrig borde vara en plikt. Hon vet inte ens om att jag varit där om jag besökt henne. Det är verkligen synd om min mamma det tycker jag men det är ännu värre att hon inte får vila in.

Stora kramar!

caja sa...

Vad starkt av dig att skriva om detta viktiga, för viktigt ÄR det att inte döma människorna runt om oss! Jag tror att vi alla någon gång har gjort det vid ögonblick av otänksamhet! Det finns alltid anledningar som gör att saker och ting sker eller inte sker, vad dessa anledningar är har ingen med att göra, ibland är det komplicerat och ibland är det enkelt...

Hatar detta dömande, även som sjukskriven kämpar man för detta. Rätten att få var glad, kunna skratta och ibland roa sig (de få gånger man orkar) utan att någon ser ner och tasslar bakom ryggen.

Sven-Erik, finns i dina tankar alltid, alltid...det har vi läsare förstått. Låt ingen trampa på dig min vän, det är du inte värd!

Kram/caja

Camilla sa...

De människor som anser sig ha rätten att döma dig - känner dem
dig överhuvudtaget? Dom borde ju
veta hur mycket SE betyder för dig
och dottern.
Det är som vanligt okunskap som är boven i dramat. Tyvärr kan denna
okunskap göra så mycket skada.
"Åsikter är som spikar, lätta att slå i men svåra att dra ut"

Sköt om dig och många många kramar till dig.

Renée sa...

Har ju oxå jobbat i vården och jag håller fullkomligt med dig... Vad som helst kan ligga bakom det som kanske ser lite knasigt ut. Har varit med om sådana tragedier så jag tror jag dör när jag tänker på dom... Stå på dig eller rättare sagt: Bry dig INTE! Kram

Ruta Ett sa...

Jag kan bara hålla med föregående inlägg.
Skickar varma kramar till dig och C

Unknown sa...

Ja Elisabeth, det här var viktigt att skriva om, tycker jag, därför att det bevisar bara för mej ännu en gång, vilken otroligt stark människa Du är!

Att kunna göra fel, och stå upp för det, och också ändra kurs vad gäller att döma.
Jag tycker mej se den bräckliga frun komma där gående, också med all den kraft och styrka hon trots allt ägde. Otroligt bra gjort av henne, och säkert så kände hon också att hon ville lägga verklighetens svåra på bordet, för att hjälpa dom som inte förstod, att förstå.

Sånt här är livsviktigt.

Och, Du har gjort helt rätt som lyssnat till Ditt innersta vad gäller Dej själv, Carolina och SE.
Den dag, Du väljer att hälsa på honom, den dagen är den rätta dagen ♥


Många Kramar, från Eva

✿Ewa sa...

Tack Elisabeth för att du delar detta viktiga i ditt liv. Att inte döma är viktigt, för vi vet inte alltid orsaken till, till exempel frånvaro av besök. Ibland tror jag att vissa människor njuter av att prata skit och nedvädera andra utan att veta och utan att intressera sig för det som är fakta.

Massor av varma kramar till dig min vän

Johanna sa...

Många många kramar till er! Jag tänker på er varje dag, och jag läser allt, men ibland är det så svårt att formulera orden. Men ni finns i mina tankar. Allt du skriver är viktigt, det ger saker och ting perspektiv. Påminner mig om vad som är vitkigt egentligen.

trollmor sa...

Strunta i andras tyckande det har dom inte med att göra. Håll ditt huvud högt för den du är.
Du gör det som är bäst för dig.
Har tänkt komma förbi många gånger men min trötthet häri höst har tagit överhanden tyvärr och nu vet jag vad det beror på . Du kan läsa om det i min blogg .
Må så gott och många kramar
ewa

Eleonora sa...

Jag hoppas att du inte bryr dig om de "påhopp" du fått! Det är väl alltid samma människa kan jag tänka som trakasserar?

Sorgligt är det och jag förstår ditt tänk och ditt inlägg. Men det är du som bestämmer hur du vill ha och göra i ditt liv - inte andra!

Många kramar från
Eleonora

Maja sa...

:) man ska aldrig sluta förvånas över hur jävliga "de närmaste" kan va alltså. o d e bra att man inte gör d, för d här e fan inte normalt - hur man kan hålla på o addera sorg på människor som behöver stöd.

ni göre bra :) kram

Anonym sa...

Vi är många som tycker att du inte bryr dej om din man och det är ju sant eller hur? Du sitter bara framför datorn och beklagar dej.
Om du skulle älska honom som du säger så skulle du vilja vara hos honom också i bland.
Det är tragist att dina bloggvänner köper det du skriver,men dom känner inte dej....

fideli sa...

Den anonyma kommentaren fick mig nästan gråtfärdig. Så illvillig och så oförstående och så full av brist på empati. Kunskap saknas och förmågan att ta till sig dina ord. Inte beklagar du dig och om du så gjorde vore du i din fulla rätt att göra det. Livet är som det är och det betyder inte att man alltid måste gilla läget eller ställa upp på oskrivna regler. Din kärlek till din man lyser i varje ord här, din saknad finns i varje bokstav och din längtan skrivs så ofta. Ser man inte det då är man blind och oförstående. Att bara kallt luta sig tillbaka i ren dumhet och lika ren slöhet i att inte försöka ta reda på hur allt verkligen ter sig för er, det är för mig så elakt och så sorgligt. Jag förstår mer än väl ditt val trots att jag inte är i din situation och jag förstår också den kärlek du så ofta beskriver här. Fortsätt du med det och försök bortse från kommentarer som säger mer om den som kommenterar än vad den gör om dig. Din blogg borde läsas av alla som har någon demenssjuk anhörig/vän/släkting mm...Kram/Fideli