Starkt. Det känns alltid som att någon liten del av en finns kvar på de ställen man har levat. Tungt och overkligt förstår jag, att se hur er fina gård ser ut idag.
Jag följer din blogg sedan rätt länge nu, då min mor tyvärr gör en resa liknande din.
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
1 kommentar:
Starkt. Det känns alltid som att någon liten del av en finns kvar på de ställen man har levat. Tungt och overkligt förstår jag, att se hur er fina gård ser ut idag.
Jag följer din blogg sedan rätt länge nu, då min mor tyvärr gör en resa liknande din.
Tack för att du skriver.
Skicka en kommentar