eWA: Tack, min vän för att du förstår. När man tar djupa andetag så är man oerhört tacksam för de som orkar gå bredvid... Varm kram..
eLEONORA: Ja, vi gör vad vi kan för att få vardagen att fungera.. för det måste ju det... ändå. Å det gör ju det, på någe vis. Än om det är svårt att fördriva vardagen i väntrum... Varm kram..
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
3 kommentarer:
Förstår hur "tufft" du har det nu...kan va skönt att skingra tankarna liiiite iaf med nåt annat.
Skickar en
BAMSEKRAM
från
Ewa
Skönt att det vardagliga fungerar.
Kram
eWA: Tack, min vän för att du förstår. När man tar djupa andetag så är man oerhört tacksam för de som orkar gå bredvid... Varm kram..
eLEONORA: Ja, vi gör vad vi kan för att få vardagen att fungera.. för det måste ju det... ändå. Å det gör ju det, på någe vis. Än om det är svårt att fördriva vardagen i väntrum... Varm kram..
Skicka en kommentar