... fanns där imorse. När jag vaknade. Var kom den ifrån? Varför?
Pontus P hade spytt på hallgolvet.... och jag kände bara "demonerna komma över mig" som Bergman och Gustavsson brukar beskriva ilskan, hopplösheten, sorgen... eller vad det nu är man menar när demonerna kommer!
Men så var det iallafall... och det är inte en känsla, eller en reaktion som jag är stolt över! Men den fanns bara där... arg som ett bi så skrek jag åt Pontus... skrek åt honom att "var det på det här viset - ja, då orkade jag inte ha honom kvar... då fick han flytta... skithund... " var några av de elaka kommentarerna. Men jag sa mer... ord som jag inte ens vill skriva här. Så illa var det...
Carolina klev upp... förfärad... "mamma, vad är det?"
Då hade det värsta lagt sig... och jag stod och torkade hundspya genom tårarna som bara kom dom också.
"Jag hatar... hatar... hundspya... jag hatar det här!" var allt jag fick fram.
Men det gick över.... demonerna stack.... vi hjälptes åt att torka bort det sista spyet... och sen satt vi länge i soffan... jag sa förlåt... hon var arg och rädd för att jag grät... vi pratade länge i soffan... och jag försökte förklara fast jag egentligen inte hade några riktiga svar jag heller... varför jag blivit arg... varför jag grät... varför.
Sen gick jag till parken med Pontus P och grät. Kände att djupt djupt därinne låg ändå ilskan kvar... både ilskan och sorgen... över vad... över vad just idag? Tårarna ville bara rinna... och gråtet och ilskan följde med mig nästan genom hela Hagaparken. Jag fattar verkligen ingenting...? Inte tänkte jag på någonting speciellt heller... det var bara som om det behövde ut. Det måste ha varit en lustig syn att se... en som var ute med hunden, och bara gick och grät!
Nu sitter jag här i soffan. Carolina är ledig idag, och har gått ner på stan för att fika med kompisen Sandra. Viktigare än mycket är att hon har sina kompisar... och jag har varit mycket mycket noga med att tala om för henne att hon absolut och aldrig får ha dåligt samvete för att hon hellre vill träffa sina kompisar än att sitta hemma med mamma! (Fast jag vet ju att hon har det ändå...!)
Jag skäms... jag gör ju det. Både för det som hände, och för att jag känner mig så svag och bräcklig emellanåt. Å det finns verkligen ingenting vackert i det här just nu... bara en förtvivlat ensam liten lus, som visserligen vet att hon kommer att klara det här... men inte hur, och hur länge det ska ta!
Jag vill vara stark... glad.... positiv... se framåt... hitta nya vägar...
Jag vill inte vara ledsen... känna saknad... sorg...förtvivlan och rädsla... och framför allt vill jag inte känna det jag känner allra allra mest just nu: Ensamheten.
Men jag drar ett djupt andetag... nu orkar vi ett tag till!
Nu ska jag hämta tvätten...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Även sorgen måste få visa sig... och ilskan. En människa är inte bara god och glad alltid. En människa är alla delar.
Ibland behövs det så lite och inget för att det ska rinna över. Helt normalt. Fast man vill ju inte känna och ha det så.
Man behöver också ibland vara liten och ledsen. Ingen kan vara stor och stark alltid. Du behöver kanske någon som "mammar" dig lite. En stund av att inte vara den vuxna och starka, för er alla. Så brukar jag i alla fall känna.
Ha det bra! Kram
Kära Elisabeth. Jag tror inte alls att du egentligen var arg på Pontus P. Du är arg och ledsen på hela situationen. Men nu var det Pontus P som fick bära hundhuvudet (!).
Ut med ilskan. Den skall också ut.
Du har inte riktigt balans på dina känslor. Men allt är naturligt. Hur ska du kunna ha det, efter allt som hänt? Du är stark, men du är ingen stålkvinna. Det är ingen.
Gråt du i parken. Bry dig inte om andras ev. blickar. Skyll på allergi, eller förkylning :)
Håll iaf inte inne med nåt. Lilla Pontus P älskar dig ändå. Lite hårda ord överlever han. Och djuren är så bra på att förstå.På sitt sätt.
Kramar Nalle
Men gumman, inte ska du skämmas över att du blir arg...
Jag tycker det är ett hälsotecken att reagera!
Även om du skäms över att ha farit ut över Pontus P (även om han bara är en liten hund och inget förstår...) så är det nog nödvändigt att lätta på locket ibland.
Sedan fick du ju prata om det med Carolina efteråt.
Låt det arga komma ut, håll inte inne starka känslor, och skäms aldrig!
Du har så mycket inom dig min vän...
Kram
(oj, vilket fuuult ord som ordverifieringen vill att jag ska skriva...)
Bara ut med det, ilskan, gråten och de hemska känslorna, låt dem inte sätta bo hos dig.
Det är normala reaktioner när man är mitt uppe i ett trauma.
Snart skall solen titta fram, släpp då in den.
Vill bara krama om dig min vän.
Önskar er en god natt när det blir dax med vackra drömmar.
Kram
Tur i oturen att det var Pontus som din ilska gick ut över och inte Carolina. Men jag förstår att du kände att just då orkade du inte med mer elände - t.o.m hunden gjorde livet surt för dig!
Och du! Du är faktiskt inte alldeles ensam - du har ju en fin och rar dotter att leva för. Även om hon har sina kompisar är det hennes mamma som är den viktigaste personen för henne.
Många varma kramar
Släpp ut gråten. Allt blir bara värre om man håller den nere och inne.
Kramar, vännen...
Skicka en kommentar