(Carolina sista julen på Himlastigen 2007)
... behöver man. Input som gör att man orkar ett tag till... när man är ensam, och när det är svårt...
Jag tittar på bilden av henne... vår dotter. Det gör ont att se... vemodet och sorgen. Hon har för länge sedan förlorat sin pappa... så som den pappa han alltid hade varit för henne. Hur många gånger fick hon inte låsa in sig på toaletten... ringa till mig för att hon var rädd... rädd för sin pappa. Jag var, tack och lov de gångerna, aldrig längre bort än att jag kunde släppa allt och bara rusa hem...
Nu skriver jag som det är... eller som det var. För så var det... SE var inte snäll mot Carolina! Jag vet... Gud vet... och alla som vet hur denna fruktansvärda sjukdom kan slå... vet att en frisk SE hellre hade döden dött än att vara dum mot den som stod hans hjärta bara så så närmast i livet... Carolina. Men han var inte frisk... sjukdomen hade tagit ifrån honom all insikt om den relation de någonsin haft. Han visste inte längre hur man var pappa... oftast var han istället tyst, elak och ibland... agressiv. Mot henne. Det var de gångerna hon ringde till mig... och grät.
"Mamma, du måste komma hem... för att... " grät hon nästan hysteriskt i telefon.
Jag förstod till slut (det är mitt samvete att bära...) att jag inte längre kunde lämna Carolina ensam hemma med SE...
Hon är 17 år nu... och visst förstår hon. Rent logiskt så gör hon ju det! Men känslomässigt...? Nej, det kommer hon nog aldrig att kunna förstå riktigt! För det gör för ont... Hennes pappa... hennes älskade pappa... som aldrig aldrig någonsin hade höjt rösten till henne... som hon lindade runt hela sin hand... att han fick en sjukdom som gjorde att han blev elak och gick till handgripligheter emot henne... HUR svårt måste det inte vara att tvingas gå igenom något sådant? Hon är bara 17 år...
Nu är det över.... det svåra för henne. SE bor inte hemma längre... och hon börjar så smått att hitta en väg tillbaka till sin pappa. Hon älskar sin pappa... och det vet jag ju... att hennes hjärta också står honom bara så så närmast! Det var ju dom två... då... innan sjukdomen. Alltid.
Men då kommer det svåraste.... jag ser hur ensam hon är. Inte nog med att hon med all styrka hon har måste försöka lämna det svåra bakom sig... försöka landa i det nya med sin mamma ... hon måste dessutom göra det nästan ensam. Hon har bara mig nu...
Det är då sorgen kommer för en mamma... sorgen och ilskan. VAR är alla? Jag har syskon... SE har syskon... hon har kusiner... morbröder, fastrar och mostrar... var är dom nu????
Jag skäller inte på någon.... jag ger inte ens kritik... jag bara, som mamma till en dotter som har det outsägligt ensamt och svårt, lider nu... lider med henne.
Hon har morfar och mormor, och farmor... men de är gamla, och försöker nog så mycket de kan ändå.
Det är det jag menar med min rubrik ikväll... input. Hon behöver input... att man sluter upp omkring henne... är skyddsnät... ger henne glädje och skratt... bjuder henne på leenden... finns här... att släkt och vänner ställer upp för henne nu. Så stark är ingen enda vuxen människa, att man klarar av att förlora någon nära, och stå där alldeles ensam... hur svårt ska det då inte vara för en 17-åring?
... Och jag kan för mitt liv inte förstå... varför de inte har dykt upp för länge sen!?
.......
Nu skrev jag det här för att jag lider... jag vet vad hon har gått igenom... hon kämpar varje dag med att försöka hantera det... jag försöker allt vad jag kan att stötta... men hon ÄR ensam. Var är alla? Jag skriver det INTE för att på något enda sätt peka ut någon... absolut inte... men varje dag... det naturliga skyddsnätet finns inte där. Och ibland... när jag ser på henne... så tänker jag... Tack Gud... tack snälla goda barmhärtiga Gud för att SE inte vet... vet att hon är ensam nu... och att han inte kunde hjälpa henne... DET skulle han aldrig aldrig aldrig ha klarat av!
13 kommentarer:
Det är en fruktansvärd sjukdom som inte drabbar den sjuke utan hela familjen.
Sänder en stor styrkekram till dig och Carolina.
Önskar att ni kan få lite lindring i detta.
Kram vännen min
Men hjärtat då! Ja, jag förstår att du undrar för, för mig är det en gåta att alla försvann?? Hur kan det komma sig?? Vad tänker man med?
Jag skulle önska att vi kunde ses någon gång...för kanske jag/vi kan vara en ny länk i ett nytt släktskap?
Varma soliga kramar från ett idag riktigt soligt Sthlm
Ewa
En mammas smärta över dotterns sorg... Det gör ont även i mitt hjärta. Det som gör att jag tror på er framtid är att Carolina har dig. Du är en underbar Mamma! Du ser och hör Carolinas behov. Sen hade det givetvis varit allra bäst med ett stort kontaktnät för er båda. Men du kan absolut inte göra mer än du gör. Styrkekramar...
Hoppas att Ni i alla fall känner alla varma tankar från oss här ute där vi säkert alla önskar att vi kunde vara med Er och krama Er och ge Er styrka.
STYRKEKRAMAR
Ja, jag har förstått att relationen mellan far/dotter inte var så bra pga hans sjukdom. Med sitt agerande har han skrämt henne. Kanske har han även skrämt bort de nära du talar om? Man vet inte hur man ska bete sig och då tar man enklaste vägen och uteblir. Men nu är ju SE inte hemma längre, så då borde nära & kära våga sig tillbaka.Ju mer Carolina kan öppna sig kommer nya vänner att dyka upp. Men hon har ju sin kära Cecilia och bättre med få nära vänner än många i periferin.
Den viktigaste är ju du! Du som alltid finns till hands, hennes trygghet och fasta tillvaro i livet. Men du då? Hoppas innerligt att du (förutom vi bloggare) har någon/några nära vänner. Dina föräldrar är ju toppen och så har du sonen. Skulle önska att du fick komma ut i arbetslivet och vidga och förändra din tillvaro. Om så bara på några timmar dagligen. Man måste få andra vyer och du är ju fortfarande så ung!
Lev ej i gårdagen - carpe diem!!
I det liv du lever nu. Håller om och här kommer kramen
KLART DU UNDRAR var är alla.. så där är det tyvärr i för många familjer av olika anledningar. Kan verkligen inte undansköljas på något vis, men människan har blivit förändrad.. tänker var och en bara på sig själv numera, jag undrar. Sett detta på nära håll, så jag vet hur det kan vara. Men när barn, för Carolina är ett barn ännu, trots sin tonårstid (som i sig kan vara för jäkla jobbigt) far illa är det något av det värsta. Du som mamma är en bra mamma vad jag har läst här och kan inte göra mer än du gör.. du har ju oxså dina tankar om din älskade livskamrat.
Hoppas verkligen NÅGON hör av sig och ger lite stöd, när det nu finns så MÅNGA i släkten. jag kan faktiskt inte fatta det där att sykon till SE inte är mer tillgivna i den här situationen, de har ju trots allt blodsband.
Fnurror på trådar är till för att knytas upp, anser jag. Vi har gjort så gott vi kan, då det gäller vår familjefejd för några år sedan och nu funkar det ganska så hyfsat.. man kan inte gå med "knuten hand i fickan", alla lider och många gånger den som inte ger vika ..
Ha de så gott du kan Elisabettan i solen och värmen som nu tycks vara här för att stanna.. i alla fall i Skåne.
Nej, åter nej, jag är ingen yrkesfotograf.. bara en glad amatör som gör så gott jag kan med mina foto:-) Kul är det som fanken att fota.
Varm sydlig kram
Kära Elisabeth, det är tunga rader att läsa, men å så viktiga.
Sjukdomen som SE har är grym, men att riktigt känslomässigt greppa det för en ung människa, som dessutom står en så nära, det är svårt. Man vill gärna tro att personen är densamma, när inga yttre olikheter har uppstått. Det är -som du så klokt säger- att det är skönt att SE inte vet, hur han har uppträtt förut och hur Carolina mår.
Men också fint att de nu kan hitta en annan samvaro, som kanske kan byggas upp på sikt så den blir mycket starkare än den är nu. På ett annat sätt än tidigare.
Det måste vara mycket svårt, som mamma, för dig att se på hur din dotter lider. I sådana här sammanhang så behöver man sina vänner, släktingar odyl som ställer upp och går bredvid. Det är tungt att läsa att det inte varit så.
Många varma kramar till dig och Carolina
Jag förstår dig och jag förstår din dotter. Nu är jag mamma och när jag var sjutton år förlorade jag min far hastigt. Det tog många år att acceptera och förstå. Din dotter och du går igenom en tuff tid nu, som sätter spår. Jag tänker ofta på er.
Kramar...
Jag vet och förstår hur du känner, men jag försöker själv lära mig att jag inte kan leva åt någon annan. Man måste släppa taget, för det finns ingen som orkar vara motor åt resten av familjen. Carolina är ung och hon kommer säkert att få den styrka hon behöver, av livet, för att hitta ett förhållnigssätt.
Nu låter jag sträng och hård, men jag vet hur ens kropp reagerar till slut när man försöker bära andra genom livet. Och du behövs... var rädd om dig och pyssla om dig.
Nån hjälp och några egentliga råd har jag inte, kämpar för fullt själv... men jag tänker på dig ibland.
Bloggblad skriver om det som även jag, så gammal jag är, kämpar med.
Svårt är det att stå vid sidan om och inte veta hur man kan hjälpa till.
Ni har det verkligen svårt nu, men jag tror att ni kommer ur detta och landar med fötterna på jorden igen.
Kanske i ett annat slags liv, men ett liv som kommer vara bra men annorlunda.
Kramar från mig i Bollebygd
Kära Elisabeth då nöden är som allra störst då prövas vännerna. Tråkigt att inte folk ställer upp och är där för Carolina och kan stötta och bara finnas där för er. Men jag tror också att folk är rädda för att störa på något konstigt vis. Önskar jag kunde göra något för er min vän. Hur gick det med resan till stockholm? Önskar jag kunde hjälpa er på något sätt. Ha det gott min vän många styrkekramar till dig och Carolina från Tussegumman
Tacka gudarna att hon har en sån otroligt fin och go mamma!!!/Kram Kajsa
Ja, vilken mamma hon har, Caroline! Du verkar så engagerad i hennes känslor och mående, så hon kommer säkert att hitta sig själv i allt det här virrvarret som nu råder kring pappa. Men så bittert det är att släkt och vänner sviker när de bäst behövs! kramar från Ylle
Skicka en kommentar