... så kan man med två ord beskriva helgen. Men det är som:
"Det händer att man vaknar om natten och kastar ner några ord snabbt på närmaste papper, på kanten av en tidning (orden strålar av mening!) men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar. Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?"
(Tomas Tranströmer)
Så känns det lite nu. Allt det viktiga... morsdagstårta hos mamma, kramar från Carolina och Jonas, tvätt, spika upp tavlor, disk, prat o mys med Carolina, mera disk, sova lite, dra ny kabel, gå ut med Pontus P, dammsuga, tömma en kartong, mer prat.... ja, och så det som upptar mina tankar hela hela tiden... Sven-Erik... hålla undan det som var... ny vardag som måste våga levas.
Allt detta fanns i den stora nattliga stilen... idag har allt detta dragit förbi. Allt det som var, har varit... och farit... och idag är det måndag. I den nya tiden...
Men kramar och tårta... två ord... två myrsteg som bär idag.
..........
Ett viktigt fragment från ett samtal...
Jag frågade Sven-Erik om han hörde vem det var när jag ringde. "Nej, jag tror inte det..." svarade han.
"Men mamma, vad hemskt..." sa Carolina.
"Nej, lite lessigt kanske... men jag försöker tänka, att om han inte ens hör att det är jag, så kanske han inte saknar mig heller. Man kan ju inte sakna någon som man inte vet vem det är... ! Och det känns lite som en tröst. Tänk om han känt igen min röst direkt... kanske frågat när jag skulle komma... fråga när han skulle få komma hem... du vet, sådär som han gjorde från början... DET hade varit verkligen hemskt... då hade jag nog bara dött!"
"Mmm... ja, det har du rätt i" svarade Carolina ( tyst och sorgset).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Kramar och tårta - ja det hade varit bra. Det blev ris och ros istället. Ha det gott vännen och kram
Elisabeth min vän jag tänker på dig varje dag på hur du har det. Jag har haft så mycket själv just nu så jag har inte riktigt orka med att blogga. Hoppas du kommer att känna att vardagen kommer att bära mer och mer och att du känner att tillvarit blir mer lugn för dig! Många kramar till dig och Carolina från Tussegumman
Låter härligt med kramar och tårta.
Önskar er en skön dag
Kramkram
Ja sorligt men sant. Jag tror att ditt sätt att se det verkligen bär. Bär på alla sätt. Gör så att du klarar av att ta de små (och ibland väldigt stora) stegen.
Kramar
Kära Elisabeth. Ja visst är det hemskt att SE inte känner igen om det är du som ringer. Men sådan är ju tyvärr sjukdomen, och han rår inte på det. Det vore ju faktiskt ännu värre, så som du resonerar med Carolina, att han grät när du ringer och vill hem. Det hade varit värre. Nu är han i sin egen värld, och i grund och botten har han det bra där. Han är inte ledsen och längtar, iaf.
Jag brukar alltid försöka att vända på saker å ting, för att se de från andra perspektiv. Det hjälper.
Kramar och tårta låter härligt !
Kram från Nalle
Kram, tårta, kartonger, mys, disk, kabel, promenad...
Allt i en Morsdagsblandning med den ständiga lilla sorgetaggen i bakgrunden...
Tänker på dig och Carolina ofta och hoppas det går bättre för er...
Varma kramar
En liten tanke och en stor kram från mig...
Jag läste Carolinas inlägg till dig och grät. Så vacker gåva till en underbar mamma. Tänk vilken lycka att ni har varandra! Tur är också att du kan se saker ur andras synvinkel, som t ex att det är bättre att SE inte frågar när han ska få komma hem. Men jag tror inte för den skull att det är lätt för dig, inte på långa vägar. Men att kunna styra sina tankar lite är en bit på vägen. Kramar...
Jag tror att det är så. Känner han inte längre igen din röst, så längtar han nog inte efter dig och det mår ju han bäst av. Är säkert jobbigt för dig på ett sätt, men du får tänka på att han mår bra av att det är så..
Det är ju mest jobbigt för de anhöriga vad jag förstår när någon drabbas av Alzheimer´s. Jag har en moster med diagnosen, och hon känner inte igen någon längre men hon verkar inte må dåligt egentligen.
Livet är tungt ibland, men du har ju mycket ljus omkring dig också!
Ta vara på dem!
kramen
Det är nog precis så det är vännen. Att det är du o C som lider mest av allt detta, som känner sorg.
SE har det bra o för honom är det verkligen här o nu som gäller...
Varma kramar till dig
Så brukar jag också tänka, särskilt när det går längre stunder mellan besöken. Att man är inte saknad men det betyder ju för den sakens skull inte att personen bakom sjukdomen hade gjort det. En svår balansgång bland tankarna, men att tänka som du tröstar nog lite i alla fall. Kram
Skicka en kommentar