... mamma, sa Carolina idag. När vi hade varit och fikat hos mormor och morfar.
Precis när vi gick över bron i Sandaparken så blev det bara... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska använda för ord... men övermäktigt är väl det ord passar med det som kom. Gråten. Från ingenstans kom den... känslan av att ALLT bara blev så övermäktigt... så hotande... sorgen.
Först blev jag alldeles tyst... kände tårarna och gråtet som bara ville ut. Kände ingenting annat än det tjocka molnet av sorg och förtvivlan. Jag blev rädd... rädd att denna starka känsla, som jag tyckte bara seglat upp från ingenstans, skulle kväva mig alldeles. Just då... och just där, så kändes det så.
"Jag är så ledsen"... var de enda ord jag kunde få fram till Carolina. För samtidigt som molnet av denna sorg och förtvivlan, rädslan för sorgen, så rann tårarna... jag försökte svälja.... torka bort... för jag ville ju inte att hon skulle bli ledsen för att jag var ledsen.
"Man får gråta också, mamma" sa hon flera gånger. "Jag tycker inte om när du är ledsen, mamma... men man måste få vara ledsen också ibland" sa hon också.
Sen... drog det mest hotande av molnet bort. Men ännu ikväll känns det lite bräckligt... och rädslan över vad som hände... känslan av så totalt övermäktigt stor SORG... jag har aldrig aldrig varit med om det! Hur hanterar man sånt?
Carolina har varit helt fantastiskt stark idag.... men också full av oro. Flera flera gånger har hon frågat: "Hur är det mamma?"
Hon har också sagt flera gånger: "Det blir bättre, mamma!"
"Jo, jag vet att det blir bättre... det blev bara lite lessigt idag... men nu känns det bättre" har jag svarat.
Imorgon ska Carolina träffa en kompis efter skolan... bra och viktigt för henne.
Imorgon ska jag gå en sväng på stan... bara själv. Jag ändrar tiden hos kuratorn... för jag orkar inte prata om eländet just nu... jag vill inte. Inte imorgon. Jag ska göra någe som jag tycker är roligt... något som ger lite distans till dagen idag. Något som jag mår bra utav...
..........
Käre Gud... hjälp mig att vara stark. Å hjälp mig att skicka en varm kram i tanken till alla som orkar och vågar bry sig om nu... de BÄR verkligen, speciellt såna här dagar!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Så klok hon är din vackra Carolina. Hon har så rätt i det hon säger. Man får gråta. Det är helt okej att gråta inför sitt/sina barn. Tro inte att det här är något gladhurtigt som jag slänger ur mig lätt. Jag vet hur svårt det kan vara. Å hur rädd man är för att barnet/barnen ska se. Men det är att lära dem att tårar inte behöver vara livsfarliga. Carolina förstår mycket väl att det här är tungt för dig. Ärligt talat vore det garanterat värre för henne om hon inte såg någon reaktion alls. Då skulle det ju vara lätt för henne att tro att det här inte bekom dig.
Oj, så jag "svamlar" på. Jag hoppas att den röda tråden syns. Du har rätt till dina känslor och de behöver ut. Du visar hela tiden att du finns för Carolina och då tar hon inte skada av dina tårar. Kramar i det oändliga...
Håller med Gisan! Du finns hela tiden för din prinsessa och du har visat din starka sida. Man måste få gråta!!! Vilken klok tjej du har! Du har fölorat den man du känt i många år ändå finns han kvar. Det är så svårt att sörja en som finns men ändå inte.Det kändes så skönt i mitt hjärta att du kunnat gråta inför din prinsessa, du behöver inte vara stark hela tiden hon förstår!I kväll blir det ett tv program i Svt om demenssjukdomar, den skall jag se. Hoppas dagen blir bra för dej och Carolina!/Stor Kram Kajsa
Carolina har så rätt i det hon säger! Man behöver släppa ut lite sorg - i form av tårar. Du kan inte bära allt det svåra inom dig....låt det svämma över ibland, det gör att sorgen blir lite mindre allt eftersom.
Kramar
Vilken resa du går igenom. Jag lider med dig varje dag och ser samtidigt vad jag har att vänta mig. Det som skiner igenom den sista tiden är att man märker att du går framåt, att du har börjat se en framtid. Det är bra! Det som gör mest ont i mig är att ni är så ensamma. Jag har så svårt att förstå. Du är ju själv så öppen med hur du har det så det borde inte kännas svårt för nära och kära att komma nära dig.
Vad jag önskar att jag bodde närmare dig och kunde hjälpa dig ibland. Tänker på dig alltid,
många varma kramar
Bodil
Kära Elisabeth. Carolina är klok och hon har rätt. Man får gråta. När gråten kommer sådär bara så släpp fram den. Håll den inte inne. Var inte rädd att gråta inför Carolina. Hon vet och förstår. Ni lever i samma verklighet. Tårar är inte farligt att visa.
När de kommer sådär plötsligt som det kan verka. Så är det nog inte på plötsligt i alla fall. Det undermedvetna spökar med tankegångar som hela tiden finns där, kanske inte alltid att vi är medvetna om dem och släpper dem till ytan. Men de finns. Och mycket i din sorg tror jag innefattar också en rädsla för framtiden. Så mycket har ryckts ifrån dig på kort tid. Omedvetet: vad kommer härnäst. Det undermedvetna kanske tänker att dina föräldrar är gamla. Hur länge kan de "ställa upp", mm undermedvetna tankar som härjar runt inom dig. Det är så mycket som kan finnas där långt in i medvetandet.
Det är klokt att du gör något roligt för dig själv. Hur blev det med kören? Kan du inte anmäla dig till någon kurs, som kanske börjar till hösten. Något som kan intressera dig mycket, något att se fram emot. Jag tror du måste söka dig ut mot något nytt.
Där du kan träffa människor som ger dig skratt och glädje.
Din sorg och saknad kommer inte att försvinna med det, det är inte så jag menar. Men tankarna på det sorgliga blir så mycket större när de inte har något annat att trängas med i medvetandet.
Varma kramar Nalle
När jag var liten gjorde mamma alltid allt för att dölja sin gråt. Jag frågade men hon sa alltid "-Nej då det var ingenting!" Jag kan fortfarande känna att det var så synd att hon inte berättade så jag kunde förstå. För det vart att jag anklagade mig själv....
Så gråt, gråt tillsammans. Håll om varandra och trösta. Gråten läker soregen också.
Jag undrar som Bodil: Var är alla andra, som kunde avlasta lite och visa lite omtanke?
Sorg är inte farligt, och kan bli lättare att bära om man får lite stöd.
Vi finns här.
Kramar, vännen...
Man inte bara "får" gråta, man till och med behöver göra det ibland. Varför skulle vi annars ha blivit skapade med den funktionen?
Tårar lättar på trycket när det annars blir för mycket inombords!
Det är länge sedan jag tittade in till dig. Har försökt läsa i kapp och höra hur du har det. LIka stark som alltid.
Kram
Ja det är så som Carolina säger. man får vara ledsen. Kanske det till och med är så att du behöver vara det för att kunna gå vidare. Måste våga känna smärtan och sorgen över allt som inte blev så som du önskat och drömt. Det är tufft men ur gråten kan glädjen växa. Så det är inte farligt att gråta det bara svider lite i ögonen. Kramar i mängd
Sitter just och tittar på en norsk dokumentär på TV2 om anhöriga till dementa. Den heter På väg bort och handlar om hur det är att leva med demens i familjen. "En närgången och gripande dokumentär där anhöriga till dementa får uttrycka sina tankar och känslor kring demens."
Om du inte tittar nu så kommer den i repris den 16 maj, på fredag i 2:an.
Har precis tittat på programmet "På väg bort" (går i repris 16/5 om du inte sett det), en norsk dokumentär om demens och Alzheimers och deras slit och ibland små ljusglimtar, verkligen ett sevärt program men som också visar vad Ni anhöriga sliter ont.
Massor av styrkekramar till Dig och Din dotter.
En jättevarm och stor kram till dig idag och alltid!
Ewa
man hanterar det som du gjorde, man gråter ut förtvivlan, det är enda sättet, att gråta ut, för Carolina har så rätt, precis så är det, man måste få gråta, även om andra är oroliga då man gråter måste det komma ut, lite i taget, det gör ont, men samtidigt blir det gott av det. Bra att du tar hand om dig själv, eftersom du gör bra val för dig, saker som är bra, som ger dig kraft...du är på vägen framåt..Kramarom..länge och skickar styrkan jag har till dig...
Tittar in med varma kramar och önskar dig en god natts sömn...
Skicka en kommentar