... var det idag. För Sven-Erik, på Sjöjungfrun, där han bor nu.
Men jag är trött... tom tom tom i hjärnan. Men jag skriver lite ändå..
När jag gick till bussen, dök en konstig och irrationell tanke upp.. bara sådär från ingenstans: "Här går jag nu.. på väg att hälsa på min man... som är dement... som bor på ett hem... "
Tanken gav mig känslan av så total overklighet. Jag... han... boende... och så detta förhatliga ord... dement. Min man är dement och sitter på ett boende...!
Jag åkte dit tidigare... ville vara en stund med honom. Å det var så roligt när jag kom...
Han låg på sängen och vilade när jag kom in på hans rum..
När han fick se mig så... ja, hans leende sprack upp som "sola i Karlsta´"!
"Men hej..." sa han. Jag hörde hur glad han blev över att se mig... gud, vad det värmde. (Jag förstod ju att han kände igen mig...!!)
Jag gick fram och kramade om honom... och satte mig bredvid honom.
"Är du här... hur kom du hit..?" fortsatte han med varma-glada-rösten. och lade sin hand över min.
"Ja, jag sa ju att jag skulle komma till dig... så jag tog bussen"
"Va, vars då?Går det bussar hit?"
Jag förklarade och berättade... han låg kvar på sängen, och jag satt bredvid. Hela tiden höll han sin hand över min.
Vi ringde till hans mamma i Åsele... och flera gånger sa han till henne att han nog skulle komma och hälsa på henne "endera dan", bara hon hade några bullar att bjuda på. Hon undrade hur det skulle gå till (hörde jag....), men han sa bara: "Ja, nog ordnar det sig"!
När jag efter telefonsamtalet berättade för honom att hans mamma varit lite virrig den senaste tiden, så skrattade han lite vemodigt, och sa: "lilla, lilla mamma".
Vi satt en bra stund och pratade och kramades... och det var bara så helt underbart!
Sen blev det bråttom...
"Nä, nu går vi och fikar" sa han plötsligt. Ute i dagrummet blev vi bjudna både på pannkaka med grädde och sylt, och kaffe med bärpaj. Vi hade eget bord...
..........
Nä, det här går bara inte... jag får försöka skriva färdigt imorgon. Ögonen åker igen på mig hela tiden... jag är helt helt slut på!
Tack alla änglavingar som finns...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
ringer dig i morgon så får vi se om jag hittar. Tänkte åka redan vid 8 tiden på torsdag, hoppas det är ok
ci
Helt underbar läsning. Särskilt meningen: Vi satt sådär länge och pratade och kramades.
Så fint Elisabeth, du har honom fortfarande, fast på ett annat sätt.
Visst förstår jag att tankarna kommer. De oundvikliga.Trista tankarna. Men trots att SE är sjuk, så är han ändå glad och tycks trivas. Du får försöka tänka så.Du har fixat så bra boende för honom.Natti Natti
Varma kramar Nalle
Kära vännen.
Jag läser men är just nu dålig på att kommentera, eller höra av mig på annat sätt.
Hoppas att du vet att jag finns här.
Tid kommer då jag hör av mig till dig.
Skickar några styrkekramar till Er, bara så Ni ser att vi här ute finns med Er.
KRAM
Dessa stunder när man kan prata och känns igen är guld värda. Hoppas du sov gott :)
Åh vilken skön stund ni fick tillsammans. Närhet på så många plan. En stund att spara på i allt det tunga du bär på. Kramar...
Å va härligt att höra att ni fick en sån fin stund tillsammans. Det värmer på ditt och mitt hjärta. ♥ :-)
"vinden smeker dig" kram kram kram...
Vilken härlig stund du fick med din käraste! Och vilken underbar dotter du har!!! Ni har varandra nu och det är det som räknas...i vått och i torrt! Jättebra att hon går ut med sina kompisar åxå. Stor kram till dej!!!/Kajsa
Vilken fin och hjärtevarm beskrivning av er dag på Sjöjungfrun! Så skönt att han hade en "bra" dag.
SE verkar må bra där?
Är det så, att om han mår bra, om du ser att han trivs, kan du känna lite lättnad då?
Varma kramar
Skicka en kommentar