Valborg och Tomas...

Står på balkongen

i en bur av solstrålar -

som en regnbåge.

(Tomas Tranströmer)

En vacker dikt som nog kan tolkas olika beroende på var man befinner sig i livet. Jag tolkar den som att sitta lite fast just nu... men att ljuset... solstrålarna...livet... det finns där någonstans för mig också. Inte ouppnåeligt och overkligt ,som att hitta guld vid regnbågens slut... utan mer som om att solstrålarna endera dan kommer att mig hitta mig igen!

Ikväll är det valborgsmässoafton. Då ska vi ha lite festligt.... Carolina och jag. Gisan lämnade ett stort tomrum efter sig när hon åkte i söndagskväll... och de senaste dagarna har jag bara umgåtts med Carolina och Pontus P. Lite trist... men ikväll blir det som sagt, lite fest. Äta sallad... se på tv... lite godis... ja, sådär. Det blir bra...

Carolina var på myrorna med kompis V i måndags, och på tisdagen så hade hon träff med V igen... för hon har blivit anlitad som sminkös (heter det så?) av V, som ska ha modevisning på "Kulturnatta" här i Umeå. Carolina ska sminka fem modeller.... de har eget hotellrum under hela dagen... måste kunna sotsminka... är nervös... "det är ju stort, mamma"... olika modeller ska ha olika smink... ja, nu minns jag inte allt hon sa... men att det är STORT för Carolina, det förstår jag. Å då är det stort för mig också...! Solstråletänk... hur mycket som helst!!

Så ikväll firar vi det lite....

Jag hade ju tänkt...

... skriva om annat tänk också. Om ett tänk som ännu så länge bara finns där som ett litet frö, men som jag försöker att elda under... eller på. Tänket om att jag vet vad jag har nu, vet vad jag har förlorat.... och att det var så mitt liv var menat. Att jag skulle få börja om igen.... se det som en chans i livet, hålla fast vid den känslan, och sen en dag våga språnget.
Det tänket finns också en bra dag... som idag.
Det var tänket... tills nu.

De ringde från Tomtebo. SE:s kontaktperson Ulla ringde. Vi skulle checka av tiderna för tandläkarbesöket nu på måndag och vårdplaneringen i mitten på maj. O jag frågade som vanligthur det var med SE.... jo, allt var bara bra med honom. "Precis som vanligt..." sa hon.

Jag frågade om jag fick prata med honom.... och självklart fick jag det.

Å samtalet som följde.... jag vet inte... men jag tappade bara modet. Det sjönk, fastän jag visste att jag skulle vara glad över att han överhuvudtaget ställde sådana raka, klara, och viktiga frågor.... han sa:
"Ja, hur är det med morsan och farsan då?"
"Vem tänkte du på.... dina eller mina?" måste jag ju fråga.
"Ja, min morsa...." sa han som om att det skulle jag ju ha förstått.
"Ja, de mår bra.... det är som vanligt... och din mamma håller på att sticka sockar åt dig... " sa jag. (Jag visste ju att han inte längre mindes att hans pappa gick bort 2006...)
"Jaså, säger du det..." skrattade han. Det var viktigt för honom att höra.
"Ja, men hur är det med B..... det är väl mycket taxi nu...?" frågade han då.
"Ja, du vet ju.... han har ju fullt upp hela tiden... kör och kör.... du vet, det blir ju så när man måste hålla bilarna igång" svarade jag. Det var då jag började förstå.... vem han trodde att jag var. (B är min svägerskas man...)
"Jo, det är klart.... sånt är ju viktigt. Men hur är det hemma då?"
"Jo, men här är allt som vanligt.... å jag tror att det blir mycket fisk i sjön i år" svarade jag. För då visste jag ju.... han trodde att han pratade med sin syster Britt, och att hon var hemma i Holmträsk. Deras barndomshem.
"Jo, men det finns hur mycket fisk som helst i den..." svarade han. För det visste ju han. Som hade bott på denna sjö, och fiskat i den sedan han var en liten grabb...!

Vi pratade lite mer om vädret... och sedan avslutade vi samtalet med att jag lovade att jag skulle ringa igen lite senare idag...

Å visst är jag glad... verkligen... när han ställer såna konkreta och viktiga frågor.... och att det är viktigt för honom att få höra svaren... hur det är med mamma och pappa, hur det är hemma, hur det är med B.... och jag vet ju redan att han alltmer bor i sin barndom nu, och har sina minnen där... vilket är tryggt och viktigt för hans del... men ändå... gud, vad ont det gör.... att han inte längre hörde. Att det var jag.

Att det var jag. Det blev tungt. Det är tungt. Fast jag vet...

Men jag ser ljuset som speglar sig...

...jag håller fast vid det.

På mina promenader...

... med Pontus P, så får mina tankar luft. Det är då.... i tiden mellan tusen väntande kisspauser, och minst lika många steg i välkända kvarter och parker, som alla mina tankar och känslor tycks ha bestämt sig för att stämpla in. På heltid, och med full styrka. Som om de bestämt sig för att just hundpromenaderna är rätt tillfälle för sånt som måste rensas ut... och bort.

Svek tänker jag mycket på nu. Svek försöker jag förstå nu. Hur kan man vända ryggen åt någon som behöver ens hjälp? Hur kan man vilja låtsas vara en vän, och pliktskyldigast komma med små allmosor, när man egentligen, innerst inne, inte bryr sig alls? Varför gör man så? Ska vi vara så tacksamma för de lilla halmstrån vi får, så att vi ska tillåta oss att bli trampad på vid nästa tillfälle? Är vår sorg inte värd att bli respekterad... och viktigare ändå, är inte vi värda att bli älskade och respekterade för de människor vi är? Hur kan man se någons enda sorg och förtvivlan och medvetet ta den enkla vägen bort, så man slipper se det? Hur kan man välja att vilja vara blind i ett sånt läge? I det läget skylla sin flykt på den drabbade.
Och viktigast ändå.... om jag väljer så här... vad säger det om mig som människa.... medmänniska. Är jag det? Verkligen? Eller är jag det... när det passar mig?

Jag förstår helt enkelt inte det här... hur kunde SE:s sjukdom bli startskottet på detta svek?

..........

Det här var ord tvungna att skrivas. Det är mina ord, och mitt tänk i den påbörjade processen mot att stå stark i framtiden. Viktiga ord. Viktigt tänk. Som jag förhoppningsvis ska kunna acceptera och förstå fullt ut en dag....

Jag är mycket medveten om att mina ord kommer att reta många, och att jag som vanligt kommer att få elaka och direkt insinuanta kommentarer... jag kommer som vanligt inte att ta åt mig, eller att publicera dem.

Magiska ögonblick...

... ska man bevara för livet.
När jag stod där på perrongen och väntade på henne... solen. Hon som jag aldrig mött i verkligheten, hon som jag bara lärt känna genom det skrivna ordet, hon vars hjärta mött mitt långt före nu.... jag drog in den varma vissheten i den kyliga morgonluften... jag skulle möta en vän.
Fastän jag frös lite om fötterna och Pontus P ville protestera mot väntetiden...

Å när jag såg henne komma gående längs perrongen.... kramen som följde.... leendet och värmen... orden som kändes överflödiga... Pontus P som hoppade av glädje... då kände jag det mitt hjärta vetat så länge.... jag hade mött en vän.

Ett magiskt ögonblick. Som jag ska minnas så länge jag lever....

..........

Sen blev det en helg full med magiska ögonblick! Prat med presenter fredag förmiddag... blev solbjudna på Tapas-restaurang på fredagkväll, där vi också mötte Nalle (bloggvän det med!), en konstnär Carra och en musiker Håkan ... en Håkan, som vi sen alla blev hembjudna till på lördagkväll. På söndag eftermiddag blev det ännu mera sol.... med prat och prat. Å när söndagkväll kom, så gick solen i moln.... både bokstavligen och andligen. Hon åkte hem....

Idag är jag slut på. Men det får vara så då ett tag.... för minnet, att en helg få umgås med några andra än oss själva... att få möta denna värme och omtanke... det kommer att bära både mig och Carolina länge.... länge.... länge!

Så hur sorgen än ser ut.... att vara en verklig vän... är det som bygger den bro som tar en över och igenom! Så är det...

Men nu då...

"Mamma, vet du, jag tycker att du är världens snyggaste mamma!"

Ett sådant uttalande måste man ju bara bevara för eftervärlden.... då jag vet att orden är sagda av kärlek, och inte riktigt baseras på hur verkligheten ser ut ! Jag har ju en spegel.... och den förskönar icke det minsta!
Jag gillar verkligen det där uttrycket: "Skönhet sitter i betraktarens ögon"!

..........

Jag skulle egentligen skriva om något annat.... den process som alltmer börjar ta form. En process, som i takt med att det ramlar in lite energi emellanåt (som när det kommer bloggvänner), börjar se varifrån den här Elisabeth kom.... var hon står idag... och framförallt vart hon ska gå sen.
Den är bara i sin linda, för ännu ligger det så mycket förtvivlad sorg som måste överlevas, och läras att leva med varje dag. Å att hantera sådant på allenast en mamma och en dotter.... det är en sorg bara i sig!
Men processen har börjat... det får gå i myrstegstakt nu... det får ta den tid det tar... men att skriva om det är viktigt! För mig, och för oss.

Jag har skrivit det förut... att lägga sig ner och dö åt eländet är inget alternativ! Men då gäller det att hitta strategier för att orka kliva upp när eländet kryper ner! T ex att bara skumläsa svaret från den försäkringsmedicinska utredningen som kom i förra veckan.... eller att välja bort sådant som stjäl energi och glädje... eller att påbörja en process!

Med myrsteg...

Men nu blir det solsken....

... för på fredagmorgon kommer solen till Umeå! Så kallar jag min bloggvän Gisan... och Nalle, min andra bloggvän, hon är sommarstigen jag ska följa i sommar!
Det är livlinor som kommer...

"Där ute faller regnet från en himmel mörk och grå
Men det gör mig faktiskt ingenting för snart knackar hon på

Hon kommer med solsken till mig
Hon kommer med solsken till mig
Och hela världen blir så underbar
När hon kommer och jag vet hon har
Solsken till mig
Hon kommer med solsken till mig
Jag har väntat hela sommaren på solsken till mig..."

Älska...

... är ett vackert ord. Men det förblir bara ett ord, ett tomt och förljuget sådant på fem bokstäver, om det inte omsätts i handling...

Jag sa att jag älskade dig.... ändå så fann jag ursäkter för att lämna dig.... då, när du behövde mig som mest.

Det är svårt att förstå...

Fotspår

Från mitt fönster såg jag fotspår i snön
nu finns inga avtryck kvar
Solen tog dem med sig
o smälte bort min vägvisare i livet....

..........

Utanför en tandläkarmottagning står ett medelålders par och väntar. Han strax över femtio, hon strax under. De står där, nära varandra, precis som om vårsolen inte riktigt räcker till för att värma dem, och de söker skydd hos varandra. Eller kanske är det hon som söker mest skydd... för hon har krupit in i hans famn, och lagt huvudet mot hans bröst. Å han har lagt sin ena arm om henne, och så står de så, en bra stund... och väntar. Väntar på färdtjänsten....

"Vet du att jag älskar dig mestast i hela världen.... å jag skulle inte klara mig utan dig, gubben" säger hon. Hon gör sig lite liten i rösten.... och hon vet att allt hon äger är här och nu. Doften från hans jacka, skäggstubben som vill riva henne på pannan, armen som ligger så välbekant och tryggt runt hennes midja.... allt detta är hennes. Men bara nu.... lite till låns, ett tag till.
"Tro det! Hörru, därborta håller dom på lasta av och lasta på..." svarar han. För än om han känner värmen från henne, och tycker om att stå där och kramas, och värmas... så finns det annat viktigt som tar upp hans tid nu. För honom är det så nu...

Hon säger flera saker... precis sådär.
Han säger också flera saker... precis sådär.

Till slut kommer taxin.... och stunden nyss får bli ett av de vackraste minnena att bära.

..........

Vi åker tillbaka till Sjöjungfruns demensboende. Allt gick bra hos tandhygienisten. Men han har återigen tappat en bit av en framtand... så vi har fått en återbesökstid i maj.
När jag sedan ska lämna honom "hemma hos sig", så tittar han knappt upp från mattallriken.
"Ja, men då går jag då..." säger jag. Beredd på nödlögner till varför han inte kan följa nu...
"Jaha..." konstaterar han bara. Å fortsätter lugnt att äta...

Går till bussen med den sorgligaste insikten att jag har tappat en bit till av honom idag....

..........

På eftermiddagen/kvällen kom SE:s systerdotter Sofie hit, och vi hade middag med mys. Trevligt var det.

Pärlan...

... sa jag till Carolina. Kupade handen och visade henne på den stora vita pärlan som låg där... osynlig.
"Carolina, den tid vi får tillsammans nu, mitt i allt det svåra, är en pärla. Allt som sker just nu formar dig och mig, formar vårt liv.... formas till en pärla. Ett vi... ett du och jag... igenom, och ut på andra sidan. Å den här pärlan, den kommer att bära mig här hemma, och den kommer att bära dig när du ska vidare i livet... du vet, mot det du vill göra i ditt liv."
Det var ett viktigt pärlprat. Himlens viktigt....Så att hon faktiskt känner att det kommer nya dagar därborta.... nya dagar, där hon ska nå sina drömmar, och sina mål.... och jag ska finnas här för henne... och finna mina drömmar, och mina mål... och att vi kommer att fixa det här... just därför att vi äger denna pärla.

...........

Lördag och söndag har varit dagar av tillsammans. Vardagligt tillsammans försöker vi ju hitta nu... å än om det famlas och söks lite i tillvaron... så fixar vi det... en dag i taget. Pontus P-promenader, fixa middag tillsammans, prata om viktigt och oviktigt, se på tv, städa.... ja, lite så.

Ikväll har vi van veeteren och kvällsfika.... som både jag och Carolina ser fram emot.

Jag gruvar lite för morgondagen.... att följa med SE till tandläkaren.

Bara ett minne....

.... ... en av de låtar som sjöngs för oss på bygdegården i Högda. Där vi firade bröllopsfest 1990. Men då var det herrar Bertil R och Stig-Arne W som sjöng... och jag och SE satt nygifta och lyckliga och nynnade med.
En av mina absoluta favoritlåtar.... på många sätt.

(Fick lägga upp den igen... tappade bort hela låten på det förra inlägget! Mycket hos Ingelssons på GG-gatan som inte fungerar nu.... men låten var viktig att ha kvar här!)

Bara ett minne....

... en av de låtar som sjöngs för oss på bygdegården i Högda. Där vi firade bröllopsfest 1990. Men då var det herrar Bertil R och Stig-Arne W som sjöng... och jag och SE satt nygifta och lyckliga och nynnade med.
En av mina absoluta favoritlåtar.... på många sätt.

Då tar man det lilla...

... som blåst in. Bestämmer sig. För att göra något bra av fredagen ändå...
En liten överraskning som gläder henne... och mig. Fokus på det.

Jag går ner på stan... och köper gårdagens Ciabatta-bröd på NK (konditoriet). Sen svänger jag förbi H&M, och köper en ansiktsmask till Carolina. Å till sist så går jag in på Lagerhouse och köper rödrutiga servetter med hjärtan på.
Jag känner mig mig nöjd... vet att hon kommer att bli glad... så jag går hem och fixar överraskningsfika med goda mackor, fina servetter och en liten ansiktsmask i present.

Å hon blir glad.... mycket. Se henne sitta där, och le över gott fika och en ansiktsmask... det gav styrka. Man kan få mycket glädje för 49 kronor, ska jag säga....!

.........

Vi åt fiskbullar till middag... ingen höjdare... men vi dukade med de nya fina servetterna... så det blev lite festligare.
Kvällen avslutades ganska som vanligt... jag och Carolina, teven och lite kvällsfika.

Styrka

Jag vaknade nyss. Mitt i gråten och med knäppta händer...

Det är inte bara något litet vi har förlorat. Vi har förlorat allt det som man kan förlora i sitt liv... vi har förlorat precis det.... livet.
Det som var vårt liv.... man, hem, hus, släkt, vänner. Ingenting finns kvar.
Bara Carolina och jag.
Det finns snart inte mer att förlora.

Det är då det är svårt... nästan omöjligt att ens vilja hitta det där lilla fröet inom sig. Inte ens vilja kliva upp ur sängen...

Gud, tänkte jag. Ser du inte? Hör du inte? Ser du inte att det snart inte finns någon styrka kvar?

Gud, tänkte jag. Du måste ge mig all styrka som finns nu... jag nöjer mig det minsta pyttigaste lilla styrkeblås just nu... bara du blåser hit lite.

...........

Så kliver jag upp... sätter på radion.... säger godmorgon till Pontus P... ser solen som kommit på besök... kokar kaffe... dricker det i sängen...
... och nu sitter jag här och känner... jo, men det går nog idag också.

Styrka.

Men jag som hade...

... lyckats bestämma så bra inför den här dagen! Med lite risifrutti och dagens Metro så hade jag ju lyckats hitta någe att förgylla stunden med.
Å sen skulle jag dammsuga, och fixa middag.
Glad över att Carolina gått ner på stan för att möta kompisen L, och för att hon ska gå på bio med kompisen V ikväll.
Jomendetblirenbradagdethär-känslan fanns....

Så ringde de nyss från Tomtebo. Där SE bor.
Frågade om jag kunde tänka mig att följa med
honom till tandläkaren på måndag. Å visst, självklart
kunde jag göra det, sa jag. För så kändes det...
självklart, och ingenting som egentligen skulle behöva
frågas om... jag skulle ju följa med honom till världens
ände, om så vore.
Jag vet ju också att de har brist på personal, och att
avsätta någon för att följa med SE till tandläkaren, är
inte helt lätt för dem. Så... självklart där också.

Men när samtalet var slut... självklarheten för det
vi nyss hade bestämt fanns kvar, men alla goda
föresatser för dagen hade bara förtunnats ut,
och ramlat ner till tyngsta tomluft.
Ett tandläkarbesök är ju ingen Romresa... men ändå...
det blev, hur jag än försökte att hitta igen känslan
med de goda föresatserna... bara så tungt.

Att hitta sätt att hantera vardagen utan honom... och

samtidigt hantera samma vardag med honom.

Jag försöker att balansera det...

Å som om inte det räckte för att förstöra en god
föresats.... varje dag så ser vi nu "våra" två bilar
parkerade av sina nya ägare. Den ena... den
senaste vi hade... SE:s absoluta ögonsten... den
ser vi från vårt köksfönster. Den andra står
på tvärgatan här bredvid...
Våra minnen... våra resor... se honom sitta på
förarplatsen... det är tufft. Det är plågsamt.

Ny dag imorgon... med nya föresatser.

1 år och Ben & Jerry...

... ska vi fira med ikväll. Ett år sedan vi flyttade hit, på Gustav Garvares gata. Vi måste fira det med så positiva förtecken vi kan.... för att åtminstone försöka minimera sorgen och det plågsamma minnet om den andra flytten, den som skedde nästan samtidigt... den dag då SE flyttade till ett permanent demensboende.

Så därför festar vi med lite Ben & Jerry-glass ikväll. Låtsas fira lite...

Ett år.... och det känns som om vi flyttade hit förra veckan. Ett år... som varit en överlevnadskurs på 365 dagar. Ett år... och vi har fortfarande svårt att säga hem om vår lilla lägenhet.

Det är märkligt ändå.... för det känns som om tiden, det som vi räknar som tid... timmar, dagar, veckor, månader och år, har upphört att existera. Man lever bara här och nu... och tiden som har förbrukats alltsedan herr A flyttade in hos oss, och som fortfarande förbrukas, den förpackas bara allteftersom i en liten osynlig tidlös arkivkartong utan årtal. Bara med påskriften... "Överlevnadskurs Ingelssons".

Det är mäktiga ting...

... det här med att börja om med livet. Lämna allt det du hittills varit, och ännu är. Lämna allt det som varit tryggt och nära. Lämna allt det som aldrig mer ska bli, och...

Söka - styrka

Hitta - mod

Känna - lycka

Det är mäktiga ting, och de göms alla inom dig... som uråldriga krafter i en ännu sovande vulkan. Men för att väcka dem, så måste du ha lämnat än mäktigare ting...

Bära - sorg

Svälja - rädsla

Gråta - färdigt

Det är mäktiga ting....

..........

Carolina åkte hem till sin kompis V på förmiddagen. De bakade muffins, fikade upp dem... och hade nog ganska kul, tror jag. Jag är glad att hon fick en sådan här bra dag... sådana behöver man många av.

Jag har haft en bra dag med herr Pontus P...

Från förtvivlan och påskdagen...

... till hopp och annandagen. Jo, lite åt det hållet iallafall...

Igår var det nog att bara vara i verkligheten... jag vill inte ens skriva om den. För vad finns det att skriva om att man har fullt upp med att bara vara. Inte så att vi dog, eller satt och grät floder.... men sådär så att varje andetag bara togs för att man absolut måste.
Usch, jag lämnar det tänket...

.... och går över till en ny dag. Till hoppet.
Hon kom och väckte mig imorse...
"Mamma, vet du, igår kväll när jag gick och la mig... då kändes det bara... ja, du vet... men nu, nu när jag vaknade, så kände jag.... hoppet.... så där i magen... å det känns bara så himla bra!" Hon log ikapp med solen, tror jag....

Å säg den mamma som inte får styrka då?
Denna fantastisk underbara lilla varelse, som kvällen före hade varit så så ledsen och pratat om förtvivlad längtan efter sin pappa, berättat om saker hon gjort tillsammans med pappa, om hur orättvist och ensamt allting var..... då jag bara kunde lyssna och krama.... finnas där. Men så imorse.... som om något litet magiskt trollspö hade sviftat till det under natten.... in till mig kom en Carolina... glad, och kvittrande som en fågel... med just de orden.... att hon hade känt hoppet i magen!
Å det.... hur litet det fröet än är.... o hur fort jag än vet att det kan svänga.... idag... idag har hon levt på hoppet... och då ligger min glädje hos henne.

Idag har solen lyst hela dagen, bokstavligen.
Idag har hon bakat "hoppmuffins".
Ikväll ska vi äta dem och se van veeteren.
Imorgon ska hon till sin kompis V och baka.

Det är sådant här... kanske för många inte så mycket att orda om... men för mig är det det viktigaste... att se hennes lycka... höra om hennes hopp... se solen (om än genom skitiga fönster), äta muffins... veta att hon är hos en kompis... ja, det är det som kan göra vilken skitdag som helst till en dag av hopp.
Inte ens att hårfönen dog mitt i hårblåset i eftermiddag fick mig att tappa humöret... "jaha, då får vi klara oss utan den ett tag... inte mer med det..." tänkte jag.

Vi fixar det här med lite hopp.... muffins ikväll!

Påskafton...

... med hela lilla familjen Ingelsson blev det igår. Carolina, SE, och jag. Min underbara och fantastiska familj... o valde man bara att inte se var vi befann oss, valde att inte låtsas om varför vi satt på ett demensboende, valde att inte minnas bakåt, inte se framåt.... då kunde man njuta av den vackraste vackra stunden på jorden.... just nu, just här. En liten vanlig familj som firade påsk tillsammans....

När Carolina och jag kom dit så höll de precis på att duka fram påskfika. SE satt tillsammans med några av damerna, och väntade på kaffet. Hans blick mötte min... min mötte hans... han höjde på ögonbrynen... såg lite frågande ut... men jag vill iallafall tro att det också fanns ett igenkännande i hans blick. Men säker är jag ju inte....
Vi fick ett eget bord att fika vid... SE, Carolina, och jag. Men både jag och Carolina kände, och såg, att han nog först hade velat sitta kvar vid det andra bordet... med damerna, med tryggheten. Han sneglade flera gånger bort mot deras bord....

Men sen var det som om han kände igen känslan... en del av oss. Familjen. Å det blev bara så vackert, roligt, busigt, skrattigt, och härochnulyckligastefamilje-känslan av hela stunden... med oss, för oss.
Inte brydde vi oss om att det blev lite fel på pratet ibland, inte brydde vi oss om att han inte mindes vissa saker.... inte brydde vi oss om tv:n som stod och gick, eller de andra boende som satt lite längre bort och pratade. Vi brydde oss bara om vi.
Den underbara personalen, som förvandlats till serveringspersonal för vår skull, kom och serverade påtår. Av dem fick jag veta att mina föräldrar varit dit på långfredagen med påskgodis.

När vi så småningom hade fikat färdigt så gick vi in på SE:s rum. Jag behövde låna toaletten, och kolla till hans garderober lite. Å så behövde vi få kramas lite.... alla tre. Å det må väl vara så mycket elände med den här sjukdomen... men en sak... kramarna... då vi får kramas... nära, kind mot kind, nu och här, den älskade doften... känna skäggstubben..då i den stunden finns inte den lyckliga sorgens längtan... då finns bara lycka. Ren lycka.
SE blev nog så glad av det vi kramades... så han lyfte upp mig, och bar mig tvärs över golvet. Men förstår ni...?? Sådan lycka.... bli buren... kramad. Av sin mest älskade. Jag spar det minnet djupast djupt...
Men när jag såg Carolina och SE stå där... o hur hon lagt sitt huvud på hans axel... då blev det tufft. Då gick jag på toaletten....

Sen skulle vi gå. Då blev det svårt... mycket. Då skulle ju den lyckligaste lilla familjen skiljas... igen då!
Men jag såg ju att han börjat bli trött.... för det förstod jag ju, att detta tagit mycket mycket kraft och energi från honom.
"Ja, ska jag inte ta med mig jackan" frågade han, när vi skulle gå ut från rummet.
"Nej, du kan lämna den här så länge" svarade jag. Mycket hurtigare än jag kände mig... för nu blev det gruvligt. Han förstod ju att han tillhörde oss... att han var en del av oss... att han skulle följa med oss. Helt självklart var det ju så... just där, och då. Vi hade ju skojat om "lillfarsan", "nyfikenmorsan", och "lilldoppa". Så det var ju helt självklart...

Så när vi kom ut i dagrummet så säger han: "Ja, men ska vi fara nu då..."?
Han tar några steg mot korridoren, och ytterdörren... och tittar samtidigt frågande på mig.
Carolina tittar nervöst på mig... jag vet att hon tycker att det är svårt... svårast nu.
"Nej, men du gubben.... jag och Carolina åker iväg ner på stan en snabbis, så kommer vi tillbaka sen till middag... så du kan ju vänta här då så länge... gå och sätt dig och se på tv:n en stund, så kommer vi sen då.." säger jag. Med den bästa lurar-hurtig rösten jag äger... den som jag har övat så länge länge på.

"Jaha, säg du det... ja, men då gör jag väl det då..." svarar han. Inte ledsamt eller så... utan mer som om det är helt okay att han ska vänta där tills vi kommer tillbaka.
Jag stryker honom över kinden... och säger: "Ja, gör det du gubben... så kommer vi strax!"
Så går han och sätter sig vid tv:n.... säger inte ens hej då... tittar inte ens åt vårt håll... ser på tv:n. Jag gissar, och tror ganska säkert... att nu var han trött... och vi var redan glömda.

När vi kommer ner i foajén och sätter oss på den lilla söta soffan vid ytterdörren, så säger Carolina: "Mamma, det här var nog den svåraste gången.... jag ville bara stå kvar där... jag var så trygg där... du vet, i hans kram..."

Å jo, det var svårt.... eller, det är när man går som det blir svårt... när man lämnar... för det är då den kommer.... den där lyckliga sorgens längtan.... den som så oändligt, oändligt evigt och gärna hade velat lura sig själv kvar i stunden som nyss var.... men som måste inse att nu är det tillbaka till verkligheten igen... den lyckliga sorgens längtan.

Men vi fick en underbar påskafton tillsammans. Det är inte alla som får det.... och för det Gud, så är jag evigt tacksam för den stunden vi fick. Min lilla familj....

Sen åkte vi hem... den nya lilla familjen.... Carolina och jag... och åt restpåskmiddag. Å det var som om all energi... alla skratt och bus... all längtan och glädje.. alla kramar... tagit varje litet uns av energi av oss. Vi såg den romantiska filmen .... tog kvällspinken med Pontus P.... lite tysta, och trötta.... och det blev en tidig kväll. Å ändå låg jag vaken länge....

Med likör o påskägg...

Påskfika på Tomtebo...

Å inte ens någon sol...

... som väljer att lysa idag. Idag, då jag hade behövt lite extra hjälp av den.... att lysa, att vara stark, att vara ljus. Det tycker jag känns lite trist just nu.... det är gruvligt nog ändå.

Idag ska vi åka till SE. Jonas (sonen) skjutsar och hämtar oss sen.. Carolina och jag har fixat ett påskägg som vi ska ta med oss ut till "lillfarsan". Vi ska vara där och mysa lite påsk med honom...
Å det känns gruvligt.... konstigt gruvligt. För en del, den största delen av mig, skulle vilja slänga mig om halsen på honom, gråta och säga att nu åker vi hem allihopa. Å allt det som är han idag skulle vara som bortblåst, han skulle vara precis som han var förut... han skulle ta jackan och bilnycklarna... och vi skulle gå ut till Volvon och åka hem. Hem till oss... där vi bodde förut.

Men jag vet ju... det är ju bara drömmar av längtan. Så kommer det ju aldrig mer att bli. Å det är ju det som blir så svårt. För att se honom sitta där.. krama honom... kanske har han fått skäggstubb... se om han behöver klippas... skoja med honom... höra honom skratta... känna hans hand.... allt det som är han.... men ändå inte längre... det är den lyckliga sorgens längtan. Det är de enda ord jag kan hitta för att beskriva det.... den lyckliga sorgens längtan.
Å allt vi kan göra är att vara tjohejsanglad när vi kommer.... för så måste det vara.

Det är därför jag tycker att solen kunde ha supportat lite idag....

..........

Igår blev en bra dag. Långfredag.
Vi fick besök av lilla barnbarnet och hans mamma E. De hade fika med sig... och vi fick en pratstund och lite påskbus.
Sen åt Carolina och jag en fint uppdukad påskbuffé. Jo, vi försökte nog övertala "påskfrämmandet" att stanna på middag... men de hade lite andra planer.

Så med lax, och påskskinka, röbetssallad, kokt potatis och tunnbröd... satt vi länge kvar vid köksbordet. Pratade om de underbara påsktraditioner vi haft... de lite tuffare som varit under de senaste åren... och om hur vi i den jämförelsen ändå är på väg åt rätt håll nu. Ett viktigt prat.. och en ännu viktigare insikt... med myrsteg framåt. Hon och jag.

Kvällen blev godis och tv-mys...

Jag hade besök inatt...

... av min mormor. Min mest älskade lill-momma. Jo, hon var här.... jag är alldeles övertygad om det. Fastän hon gick bort 1985... och jag har saknat henne både i mina drömmar och i min verklighet... så kom hon på besök inatt.
Tillsammans låg vi på mitt vita överkast, och jag fick gråta ut hos henne.... och hennes tunna lilla hand strök mig tröstande över håret.... så nära, så nära.
Jag grät som jag tror jag aldrig gråtit.... jag grät så jag vaknade mitt i tårarna... och jag kände... mitt i gråtet av det så ousägligt sorgliga och svåra.... lycka. Den underbaraste underbara lyckan av att hon... min lill-momma... var hos mig.

Det var så länge sen som jag fick ligga bredvid dig, och hålla dig i handen. Det var så länge sen som jag fick känna din lilla hand stryka bort tårarna, och lugna en liten "lill-lisbeth", som du alltid kallade mig. Det var så så så länge sen jag kände din kärlek, momma... den som jag visste att du hade för mig... villkorslös och stark. Den som bar mig så många gånger... och den som egentligen har burit mig ända hit, och gjort mig till den person jag är idag.

Å nu vet jag.... för jag kan ännu känna din lilla hand... att du finns hos oss. Nu vet jag att det kommer att gå bra... oavsett vad.Tack Gud, för att du lånar ut henne ett tag....

(Det här var ett viktigt skriv.... för det kommer att bära mig.)

..........

Igår var det skärtorsdag.... och det var väl inte så stora världshändelser som utspelade sig då... iallafall inte hos Ingelssons på Gustav Garvares gata! Men... jag hade gjort en liten påsktårta till mig och Carolina som vi festade på.... och någe fint från en bloggvän dök upp på kvällskvisten... så jag kände när kvällen kom.... jo, men det går nog det här också! Å det gjorde det ju....

Idag är det långfredag... och jag vet inte riktigt hur dagen kommer att se ut. Vi får se.... men vi har planerat för en mysig påskmiddag, Carolina och jag, med lax och påskskinka. Det blir en bra dag...

Idag...

-Idag kan du glädja en annan människa..

-Idag kan du hjälpa en annan..

-Idag kan du leva så att kanske någon i kväll kan tacka för att du finns till..

Så dagen idag är en betydelsefull dag... den är din.

Igår var en sådan dag. En dag då jag, när kvällen kom, kunde tacka för att hon funnits där för mig... en dag, så betydelsefull och livbärande för mitt liv just nu.

Att få bli bjuden på lunch, sitta och skratta åt bara tokigt, känna klumpen i halsen för annat, prata om viktigt och oviktigt, gå på stan och fundera hur vi kommer att spendera våra 10 miljoner som vi snart ska vinna (!), åka bil, handla påskgodis, få påskpresent.... ja, det är väl att leva så... att vara en vän.

Så Ewa.... tack för att du finns.

Det var den roligaste dagen på länge...

..........

Dagen idag är en betydelsefull dag.... den är din. Med de orden önskar jag alla en riktigt varm och fin påskhelg.

... å det är ju så här det är

...tänkte jag. Igår, på promenaden med Pontus P.
Små samtal. Små möten. Jag går ännu bredvid... men ändå inte.
Längtan, förtvivlan, sorg, saknad... går också bredvid.
Det kommer att vara så länge än...

Men.... det går ju bara inte att gå och dö åt eländet!! Då måste man
helt enkelt söka igen det där lilla fröet som man bär inom sig... det där
djupaste, ännu inte så spirande fröet, som vill så mycket, men som
förmår så lite. För det mesta nu...
Då måste man ta tag i det fröet, bära upp det till ytan... och med hjälp
av det hitta små glädjeämnen som bär just för stunden, eller för
dagen.

Så... jag har bestämt, med hjälp av det lilla fröet, att det ska bli en
bra påsk i år. Jag har köpt en liten bit lax... en liten påskskinka hittade
jag i går.... och jag har lovat Carolina mycket påskgodis. Påskris och
påskpynt skippar vi i år... helt enkelt för att det mesta av pyntet
försvunnit i alla flyttningar. Men en liten påskduk på bordet... och en
påsktupp har jag ju fått... så det kommer att bli bra ändå.

Sen.... ska jag träffa bloggvännen Ewa idag. Det ser jag mycket fram
emot! Dels för att hon är en underbar människa... men också för
att det blir lite trist att bara umgås med Pontus P och Carolina.

En dag i taget.... men framåt! Sen att man verkligen måste gräva
djupt vissa dagar för att hitta det lilla fröet... så kommer det att
vara länge än!

..........

Ett viktigt minne. Ett roligt sådant. För många kanske inte så
märkvärdigt... men för Carolina var det lycka. Påmåndagkväll
var hon hemma hos en klasskompis och pluggade, åt godis, och
fikade. Jag gissar ju att det inte blev så himlens mycket pluggande...
men vad gör väl det? Hon hade haft roligt, och det var huvudsaken.

..........

Tack alla ni som lämnar så varma och bärande ord.
Jag hoppas ni förstår hur mycket sådant bär... speciellt de dagar när
det där ämliga lilla fröet knappt går att hitta någonstans. Tack underbara människor....

Nyss pratade jag med dig...

... mitt älskade allt. Du där, och jag här. Å du hade ingen som helst aning om vem du pratade med... men du var glad ändå... för du skulle gå ut på promenad.
"Ja, men vad kul.... har du några bra skor då?" frågade jag. (Vet jag ju att du har, men jag frågar ändå...!)
"Nej, jag har bara tofflorna", svarade du.
"Nej, men nog har du väl uteskor också... du har ju både dina bruna och svarta skor där, eller har dom kommit bort?" frågade jag.
"Ja, jag stoppar in dom, och dom kommer bara ut igen" svarade du. Som om det svaret var helt självklart.... men jag förstod ju inte alls vad du menade.
Men jag tänkte... att det var nog lika bra att byta samtalsämne här.

"Hörru gubben, jag tänkte komma och hälsa på dig någon dag... o ta med mig lite "påskgötta"... för det vill du väl ha?" frågade jag.
"Ja, jag tackar.... det är bra", svarade du. Å lät väldigt förtjust i den idéen...
"Ja, det är ju påsk snart" sa jag.
"Jo, jag vet ju det" svarade du.
"Ja, och jag tänkte komma och krama om dig lite.... för jag tror du behöver kramas upp lite?" funderade jag.
"Ja, mycket" svarade du. (Det var nog svårast svårast svårast att höra....och minnas nu.)

"Ja, men då ska jag inte störa längre.... då får du gå iväg på din promenad, så hörs vi mer sen" sa jag.
"Ja, just det" svarade du.
"Ja, ha det så bra då gubben... puss och kram... och så är du rädd om dig" avslutade jag. Glad som en lärka.
"Ja, just det...ja, hej då" avslutade du. Glad som en lärka... du också.

Sen gick du antagligen iväg på promenad, fortfarande glad som en lärka. Å ditt samtal med mig det hade du redan glömt...
Jag satt kvar hemma och grät. Hemma vid VÅRT köksbord. Det kan jag skriva nu, gubben... för du vet inte det. Ingenting... varken köksbord, gråt eller telefonsamtal behöver du bekymra dig om nu. Det är bra, och det är det nästan enda viktiga. För det viktigaste.... som vi alltid sagt, du och jag..... det är ju Carolina.
Men det är svårt, gubben... jag har ju pratat med dig nästan varje dag i över 23 år.... o du har pratat med mig, och nu måste jag inse att du vet inte länge vet vem jag är...

Nu skriver jag inte mer om det. För det blev svårt...
... men jag ska komma och krama upp dig.

Påsken är här...

... och det är den andra vi firar bara vi två. Carolina och jag. Vi har bestämt tre saker... att vi ska köpa lax och godis, att vi ska se mycket bra på tv, och att vi ska åka till SE med påskägg.

Men minnet från påskfirandet förra året spökar ännu.... det var tufft då. Å det är tufft nu, när jag tänker på det...

Men i år ska vi ha mycket mys.... jag ska göra allt jag bara kan.

..........

Men just nu... i dagen som ska levas idag, så ska jag gå ut i köket, sätta på radion, och fixa bort disken. Å det brukar nästan alltid komma någe glatt och trudeluttaktigt ur radiolan - någe man kan nynna och gnola med i. Sådant är viktigt... speciellt vid depp- och disktänk!

Men jag glömde...

...en sak. En viktig sak. Nästan den viktigaste....

Vi kan skratta också! Riktigt så där så att man nästan börjar gråta.... då också.
Vilken dag det var minns jag inte.... och vad hon sa minns jag inte heller.... men Carolina och jag stod vid köksbänken, hjälptes åt med middagen.... och så bara.... vad det nu var.... så skrattade vi åt det roliga... skrattade så där så vi nästan inte fick någon luft... skrattade åt det tokiga och roliga.... och det kändes bara så skönt! Ganska så helt underbart härligt skönt!

DET är ett viktigt minne.... och roligt var det!

Tack Gud.

Gråt och pepp

Igårkväll kom hon, Carolina...

"Mamma, jag tror jag håller på att bli lite knäpp.... vet du, jag satt nyss och spelade tetris på datorn... o så började jag bara tvärgrina... det bara kom..." sa hon. Å jag hörde att hon lät lite chockad över hur tvärt känslan hade överrumplat henne, och jag såg ju också... tårarna hade inte ens hunnit torka på hennes kind.
"Men gumman... kom och sätt dig här... kom så ska vi prata. Berätta... vad blev du ledsen över... tänkte du på någe speciellt precis innan?" sa jag. (Lät ju psykologaktigt det där.... men det kändes inte så... det gjorde ont.)
"Jag vet inte... men jag tänkte på att pappa var hemma... du vet på "Gärdes" (huset) ... och jag ville bara fara hem till han.... å så är vi här... å det är ju bara vi kvar... du och jag mamma... o jag längtar hem... " sa hon. Å hon sa mer.... men hon grät så jag hörde knappt vad hon sa.

Det är då mammapeppet finns där! Hur mycket som helst! I evig tid! För jag har ju sagt att vi ska fixa det här.... och då gör vi det.... oavsett vad!

Å gråten gick över.... som den ju gör.... hon sa att det kändes lättare. Hon behövde få gråta och peppas lite.

Vår älskade lill-kajsa....

..........

Men helgen har varit bra. Ändå.
På fredag hade jag besök av min sons ex E som kom hit på en liten blixtvisit. Med sig hade hon en liten påsktupp till mig, och en söt liten porslinsskål fylld med godis till Carolina. Vi blev så så glada....

På lördag gick vi och köpte tights till Carolina. Lite akut var det... hon har bara ett par sen tidigare. Sen.... festade vi!! På hamburgare.
Å sen blev det myskväll med Mamma-Mia film och popcorn. (Inte så mycket mys med deppgråtet som blev sen.... men det är ju inget som man beställer... sådant måste man ju alltid ha beredskap för....!)

Å nu är det söndag.... den ska ägnas åt plugg och städ. Tror jag.

..........


I ett svagt upplyst rum, så ser man efter en stund det man först inte kunde urskilja. Då kan man allt tydligare se vad som finns i ljus, och vad som finns i mörker.
Vi ska tända alla lampor... och sen ska vi lämna det som finns i mörker.

Så är det nog...

... för alla föräldrar. Allt man inte gjorde... allt man borde...och rätt vad det är så har de vuxit iväg bort mot framtiden.

Men ikväll har vi mys med Mamma Mia-film och popcorn. Än så länge finns hon här...

Bloggvänner kommer...

... på besök!! Gisan och Nalle. De kommer den 24:e.
Träffa oss. Fika. Umgås. Gå ut och äta. Skratta.
Ja, leva livet... så där som det också ska levas.

Å än om jag är en mycket försiktig general i mycket nu,
så hoppar jag i tanken högt av glädje och förväntan....
det här är det roligaste som hänt oss på mycket mycket
länge!

Å jag säger som Carolina... gud vad jag längtar!

Rädslan...

... bär man också. Den där som man hela tiden försöker att mota ner till det djupaste. För att man måste överleva varje ny dag.
Men nu vaknade jag med den. I resterna från en mardröm...

Jag är 48 år. 48 år!! Vad ska det bli av mig nu? Allt var ju så utstakat och klart.... man, hus, familj, vänner, liv.... och nu?
Nu sitter det en liten Elisabeth, i det nya lilla hemmet, med sin nya lilla familj. Carolina och Pontus P. "Poff" sa det bara...

Vad ska det bli av mig nu? Ska det överhuvudtaget bli någe mer? Vad finns det kvar? Ska det komma någe nytt... eller är det så här jag ska leva nu? Ensam. De år jag har kvar...

Visserligen har jag varit ensam länge... länge. Det har nog de flesta som har levt, eller lever med en demenssjuk anhörig känt. Den förtvivlade ensamheten när man inte längre kan dela livet och vardagen med den mest älskade. Men då, när SE ännu bodde hemma, kunde jag åtminstone lura mig själv lite emellanåt... låtsas, och hålla fast vid att det fortfarande skulle vara vi livet ut. Så där som vanligt...

Det är fortfarande vi livet ut... bara på ett annat sätt.
Med rädslan, den kräkreflexhemska djupa rädslan, den finns där.... vad ska det bli av mig nu?



(Men känslan fick sväljas ner lite fort nu.... Carolina kom och var ledsen. Nu, precis innan hon skulle gå till skolan. Hon berättar, och jag ser tårarna som hotar henne. Å en "sabeltandad tigermamma", hon måste svälja ner all den ilska hon känner då. För det hon berättar... de sorger hon bär... det svek hon känner... det som HON försöker mota ner till det djupaste. Sabelmamman måste bara lyssna, krama och ge henne tryggheten och vissheten att "Vi fixar det här gumman!" Å DET GÖR VI JU!!)

Idag...

... eller just nu, så har jag bestämt mig för att gå ut och leta vårtecken.

Kanske är den nya ytterdörren också ett vårtecken? Just nu så håller de på att byta ut den gamla bruna och fula mot en vit och fin sådan.

Från mörkt till ljust... från gammalt till nytt.

En ny vår.... på nåt sätt.