... med Pontus P, så får mina tankar luft. Det är då.... i tiden mellan tusen väntande kisspauser, och minst lika många steg i välkända kvarter och parker, som alla mina tankar och känslor tycks ha bestämt sig för att stämpla in. På heltid, och med full styrka. Som om de bestämt sig för att just hundpromenaderna är rätt tillfälle för sånt som måste rensas ut... och bort.
Svek tänker jag mycket på nu. Svek försöker jag förstå nu. Hur kan man vända ryggen åt någon som behöver ens hjälp? Hur kan man vilja låtsas vara en vän, och pliktskyldigast komma med små allmosor, när man egentligen, innerst inne, inte bryr sig alls? Varför gör man så? Ska vi vara så tacksamma för de lilla halmstrån vi får, så att vi ska tillåta oss att bli trampad på vid nästa tillfälle? Är vår sorg inte värd att bli respekterad... och viktigare ändå, är inte vi värda att bli älskade och respekterade för de människor vi är? Hur kan man se någons enda sorg och förtvivlan och medvetet ta den enkla vägen bort, så man slipper se det? Hur kan man välja att vilja vara blind i ett sånt läge? I det läget skylla sin flykt på den drabbade.
Och viktigast ändå.... om jag väljer så här... vad säger det om mig som människa.... medmänniska. Är jag det? Verkligen? Eller är jag det... när det passar mig?
Jag förstår helt enkelt inte det här... hur kunde SE:s sjukdom bli startskottet på detta svek?
..........
Det här var ord tvungna att skrivas. Det är mina ord, och mitt tänk i den påbörjade processen mot att stå stark i framtiden. Viktiga ord. Viktigt tänk. Som jag förhoppningsvis ska kunna acceptera och förstå fullt ut en dag....
Jag är mycket medveten om att mina ord kommer att reta många, och att jag som vanligt kommer att få elaka och direkt insinuanta kommentarer... jag kommer som vanligt inte att ta åt mig, eller att publicera dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ditt tänk och dina känslor har du all rätt till. Å som du själv beskriver så måste de ut för att du ska kunna gå vidare. Kramar...
Nej, elaka kommentarer ska man inte ta till sig. De visar bara på vilken nivå den står, som fäller kommentarerna. Oavsett vad man tycker om en medmänniska, ska man inte vara elak eller otrevlig. Då ska man heller låta bli att yttra sig, eller ändå bjuda till och säga något snällt. Så tycker jag i alla fall.
Hej!
Det var synd att jag inte kunde följa med hem till dig. Hoppas det kan bli nästa gång.
Har hört att ni har kallt nu igen, så vi hade verkligen tur med vädret:)
Om du nu får negativa kommentarer om detta du nu skrivit, så visar det bara vilka människor dina ord pekar på. Goda handlingar behövs aldrig försvaras eller gå i strid för. Så gör de det visar det endast på vilka de själva är.
Att en sjukdom kan få människor att vända ryggen åt den som behöver hjälp är ofattbart.
Grubbla inte för mycket på andras svek, det är hos dem själva som det felet sitter och det går inte att ändra på sådana människor om de inte själva förstår sitt misstag.
Stor Kram Nalle
Vi är tafatta och handfallna i mötet med människor som drabbats av olyckor och sorg, det är det nog många som kan skriva under på och fått känna av.
Jag förstår mer än väl dina känslor, men alla gånger kanske de upplevelser du haft av svek och nonchalans, inte är menade så. Man kanske helt enkelt inte vet hur man ska bete sig. Man gör som strutsen, sticker huvudet i sanden och vill inte se, vill inte veta.
Jag hoppas att du vet var du har dina riktiga vänner och att du kan finna stöd hos dem.
Många varma kramar! /Ingrid
(Som tänker på dig nästan dagligen även om jag inte kommenterar här så ofta)
Att många inte kan hantera andra människorns sorg är något som vi alla alltid fått stå ut med och kommer att få stå ut med......man vet inte vad den som drabbats närmast vill ha och inte vill ha och man vet inte hur man skall hantera detta.
Precis som min dotter som är blyg uppfattas av andra som kylig ointresserad och arrogant av andra...så kan man inte alltid utläsa vad en människa vill säga.
Slä'ng bort alla tankar på dem du retat upp dig på för du är inte värde dina tankars tid!
Så kan du njuta av solen som lyser över oss alla framför eller bakom molnen!
Nu är jag litet efter med mina besök. Det har varit mycket sedan jag kom hem från min resa.
Idag är det svårt att svara dig. Så mycket man vill säga men svårt att sammanfatta på några rader.
Jag håller med Nalle: "Grubbla inte för mycket på andras svek". Alla är vi olika och den som är en svikere kan nog inte må så bra själv innest inne.
Kram till söta vännen
Skicka en kommentar