Från mitt fönster såg jag fotspår i snön
nu finns inga avtryck kvar
Solen tog dem med sig
o smälte bort min vägvisare i livet....
..........
Utanför en tandläkarmottagning står ett medelålders par och väntar. Han strax över femtio, hon strax under. De står där, nära varandra, precis som om vårsolen inte riktigt räcker till för att värma dem, och de söker skydd hos varandra. Eller kanske är det hon som söker mest skydd... för hon har krupit in i hans famn, och lagt huvudet mot hans bröst. Å han har lagt sin ena arm om henne, och så står de så, en bra stund... och väntar. Väntar på färdtjänsten....
"Vet du att jag älskar dig mestast i hela världen.... å jag skulle inte klara mig utan dig, gubben" säger hon. Hon gör sig lite liten i rösten.... och hon vet att allt hon äger är här och nu. Doften från hans jacka, skäggstubben som vill riva henne på pannan, armen som ligger så välbekant och tryggt runt hennes midja.... allt detta är hennes. Men bara nu.... lite till låns, ett tag till.
"Tro det! Hörru, därborta håller dom på lasta av och lasta på..." svarar han. För än om han känner värmen från henne, och tycker om att stå där och kramas, och värmas... så finns det annat viktigt som tar upp hans tid nu. För honom är det så nu...
Hon säger flera saker... precis sådär.
Han säger också flera saker... precis sådär.
Till slut kommer taxin.... och stunden nyss får bli ett av de vackraste minnena att bära.
..........
Vi åker tillbaka till Sjöjungfruns demensboende. Allt gick bra hos tandhygienisten. Men han har återigen tappat en bit av en framtand... så vi har fått en återbesökstid i maj.
När jag sedan ska lämna honom "hemma hos sig", så tittar han knappt upp från mattallriken.
"Ja, men då går jag då..." säger jag. Beredd på nödlögner till varför han inte kan följa nu...
"Jaha..." konstaterar han bara. Å fortsätter lugnt att äta...
Går till bussen med den sorgligaste insikten att jag har tappat en bit till av honom idag....
..........
På eftermiddagen/kvällen kom SE:s systerdotter Sofie hit, och vi hade middag med mys. Trevligt var det.
9 kommentarer:
Du beskriver er tillvaro så fint.
Gråter med dig.
Kram Lisa
Du beskriver det så dint.
Mitt hjäta gråter med dig.
Kram Lisa
Åhh du skriver så levande och fängslande, tänk om man kunde uttrycka sig så.....
Kan riktigt se er stå där nära varandra.
Så fint men samtidigt så sorgligt.
Kram vännen
Det måste vara en mycket underlig upplevelse för dig samtidigt som den är oerhört sorglig.
Den enda tröst du får är väl att konstatera att SE har det bra där han är och trivs med sin tillvaro.
Varm kram/M
En fin berättelse om en stor stund i livet.
Tänker på dig.
Mina tårar rinner här. Jag förstår känslan lite mer och mer vartefter tiden går. Men det är ju inte det allra käraste jag har som försvinner för mig. På fredag ska jag krama om dig ordentligt! Stora kramar...
Jag märker att du skriver inte som tidigare att SE blir tveksam när du ska gå, som han gjort innan?
Han äter och säger -jaha, när du säger att du ska gå.
Det är klart det värker och gör ont inuti.
Sjukdomen har ätit sig djupare i i honom?
Tänker på dig och önskar dig allt det bästa!
Kram
Känner varmt med dig.
kram
Nu får du bli din egen vägvisare med kärleken och minnen i ditt hjärta.
De är bara dina och jag är så tacksam över att du även delar med dig till oss, det gör helt enkelt att jag reflekterar mer över livet och vad jag har.
Samtidigt önskar jag verkligen att du inte skulle behöva gå igenom det du gör, det önskar jag ingen.
Varm kram från Liv
Skicka en kommentar