fredag 17 april 2009

Styrka

Jag vaknade nyss. Mitt i gråten och med knäppta händer...

Det är inte bara något litet vi har förlorat. Vi har förlorat allt det som man kan förlora i sitt liv... vi har förlorat precis det.... livet.
Det som var vårt liv.... man, hem, hus, släkt, vänner. Ingenting finns kvar.
Bara Carolina och jag.
Det finns snart inte mer att förlora.

Det är då det är svårt... nästan omöjligt att ens vilja hitta det där lilla fröet inom sig. Inte ens vilja kliva upp ur sängen...

Gud, tänkte jag. Ser du inte? Hör du inte? Ser du inte att det snart inte finns någon styrka kvar?

Gud, tänkte jag. Du måste ge mig all styrka som finns nu... jag nöjer mig det minsta pyttigaste lilla styrkeblås just nu... bara du blåser hit lite.

...........

Så kliver jag upp... sätter på radion.... säger godmorgon till Pontus P... ser solen som kommit på besök... kokar kaffe... dricker det i sängen...
... och nu sitter jag här och känner... jo, men det går nog idag också.

Styrka.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jag blåser så mycket styrka jag kan. Måste tyvärr behålla lite för egen del.
Bodil

Eleonora sa...

Inte så roligt precis att vakna mitt i gråt. Det har jag också gjort men jag har även vaknat av att jag skrattat högt! Så är det.

Jag tror när jag säger att jag förstår hur du menar. Men egentligen måste man nog uppleva det för att förstå till fullo.

Men om du tänker efter så har du fortfarande: ditt liv, Carolinas liv, SEs liv på avstånd, ditt hem och nyfunna vänner (många genom bloggen). Rag räknar mig dit.

Då och då lyser ditt hopp igenom - hoppet om att allt ska ordna sig -så det har du också och det är viktigt för dig. Var rädd om och skydda din hoppfullhet och framtidstro!

Kanske är det saknaden av frånvarande vänner och så, som gör det lessigt. Kanske andra saker.

Men du KAN Elisabeth, det har du visat så många gånger. Sträck på dig och bär ditt huvud högt och stolt för att du klarat av så mycket, Du och Carro tillsammans.

Styrkekramar kan man aldrig få för mycket av!!!

Nalle sa...

Kära Elisabeth, det är tunga rader du skriver och hur ska det då inte kännas inom dig.
Jag vet och förstår hur mycket det är som ni fått lämna.
Men jag vet att du har styrkan och Carolina har styrkan. Ni har en enorm styrka. Och tillsammans blir ni starkare. Och viljan att gå vidare finns också där, för er båda.
Du har väl hört dikten om spår i sanden? Då människan frågade Gud: Varför såg jag bara mina spår i sanden när jag hade det svårt? Var fanns du Gud? Varför fanns du inte med mig när jag hade det som värst? Och Gud svarade: När du hade det svårt så bar jag dig.
Obs,Detta var inte ordagrannt citerat,dikten är mycket längre och finare än det jag skrivit, men jag tror du vet vilken dikt jag menar. Och det ligger mycket i de orden.
Det kommer gå bra, du fixar detta och jag tror på dig.
Ni har förlorat mycket. Värst av allt tycker jag att det är att ni sviks av vänner och släkt.
De borde stötta istället.
Släkten kan man ju tyvärr inte byta, men nya vänner står vid din sida och stöttar dig. De kanske inte bor nästgårds precis, dina bloggvänner, men de finns. Och snart träffar du några av dem. Finns vänskap så behöver inte avståndet betyda något.
Tills dess
Sköt om dig Elisabeth, så gott det går. Och en stor kram kommer här från Nalle

Kersti sa...

Det var skönt att höra att du någonstans långt inne i en mörk vrå hittade ett litet litet frö som hjälper dig att möta den här dagen. Du ska se att det kommer att spira, långsamt, långsamt kommer det att bära gröna frodiga blad. Jag kommer förbi och vattnar så det inte torkar ut. Kramar

Anonym sa...

Har väl inte hängt med riktigt men inte förlorar man väl vänner och släkt för att en i familjen blir sjuk. Eller.....

Bittan sa...

klart att D skall klara av denna dagen. Det e j sol ute o så har du ju Carro o Pontus P Kram Bittan

Johbur sa...

Styrkan ja...Kanske är den just att lyckas ta sig ur sängen och inse att inte riktigt allt är förlorat.

Ibland funderar jag kring styrka. När jag är som svagast kan andra säga att jag är stark som orkar. Jag brukar svara att jag orkar inte alls och att det inte har att göra med styrka, det är bara det att livet fortsätter att snurra. Det är inget man väljer, det fortsätter ändå.

Man vaknar, man stiger upp för att man vaknat, kroppen berättar att den är hungrig och man lever på...eller kroppen rättare sagt.
Kanske ligger styrkan i att efter svåra trauman ändå göra allt det vardagliga. Inte lägga sig ner och tyna bort...

Skickar en varm kram!
Johbur

trollmor sa...

Oj oj vad det låter jobbigt nu.
Försök mota dom elaka negativa tankarna mot något som känns roligt och glatt. Kanske inte så lätt när man befinner sig i det sinnestillståndet.
Hittade en artikel igår i vks helgbilaga om lycka och hur når vi dit.
Gå in på deras hemsida som jag själv bara har ögnat igenom lite men tycker dom hade ett sunt tänkande som kan kanske hjälpa dig lite om hur du kan hantera dina känslor eller stämningar eller vad man ska kalla det för.
Vill skicka dig den största styrkekramen till dig.
Adressen dit är www.lyckoprojektet.com
kramis ewa

Gisan sa...

Varma kramar och massor med styrka sänder jag dig!