onsdag 30 september 2009

Är du en livlina...

... för någon? Kanske utan att ens veta om det...
Ikväll ringde en livlina till mig... min svärmor. Å jag är nog ganska säker på att hon inte har den minsta aning om hur mycket hon betyder för mig... att hon är en mycket stor, och viktig livlina i mitt liv.
Hon frågar ofta hur vi har det.... hur vi mår... hur SE mår. Å jag berättar... och kanske överdriver jag lite, åt det positiva hållet... men bara för att hon ska känna tryggheten i att veta att vi har det bra. Å speciellt att SE har det bra nu... Ofta så skrattar hon åt något jag berättar att SE sagt eller gjort... ett skratt som sen blir hennes gåva till mig.

Så frågar hon, nästan alltid det också, om vi har sockar så vi klarar oss. Å för det mesta så säger jag att vi har sockar... även SE. Men ibland... och när jag hör att hon är lite "göraslös" så brukar jag säga att det är lite tomt i sockkorgen... för jag vet ju... hon vill ha något att göra... och hon vill så gärna hjälpa till med det hon kan.

Därför säger jag att hon är en livlina för mig... med skratt, omtanke, och sockar. Utan att ens veta om det.
Men jag brukar alltid, alltid tacka för att hon ringt, säga till henne att jag tycker att det är roligt att prata med henne, och när det dimper ner sockar i brevlådan, då brukar jag ringa till henne och säga: "Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan dig... och nu slipper vi frysa om fötterna i vinter... tack snälla!"

..........

Så jag tänker... kanske är vi många gånger omedvetna om att vi faktiskt är en väldigt viktig livlina för någon... utan att veta om det? Ibland kanske med det där lilla vänliga ordet... eller den där hjälpen över gatan... eller fikabrödet på jobbet... eller kramen till kompisen... eller... ja, det kan egentligen vara precis nästan vad som helst... med det enda kriteriet att det ges från hjärtat. Något som bär någon annan vidare i sitt liv... som till exempel ett par hemstickade sockar!

..........

Idag har jag varit hos mamma nästan hela dagen.
Hon behöver det nu. Å pappa måste ju få lite andrum emellanåt...

8 kommentarer:

Nina sa...

Hm... livlina... jo, till mamma är jag nog en livlina. Fast vem som är min livlina... vet jag inte. Inte just nu.

Kram på sig!

Laila sa...

Du är underbar! ♥
Du har så rätt om det här med livlinor. Kanske vi är det för någon annan utan att vi vet om det...
Men å andra sidan borde vi bli mycket mycket bättre på att tala om för varandra vad man betyder i ens liv.

Laila sa...

Glömde säga ju...
Jag är så glad att jag stött på dig i mitt liv! Jag kan tyvärr inte göra så mycket för dig.
Men jag är glad att få dela din vardag här i bloggen!

Kersti sa...

Ja du har rätt. Det handlar mycket om att se och våga dela med sig. Göra andra synliga visa på att de också är viktiga. Ibland är jag någons livlina ibland är någon min. Ett ständigt utbyte läs stöd att finnas för varandra. Kram vännen från en fortfarande lika snorig Kersti

Eleonora sa...

Bra att du ger din tid till lilla mamma. Nog är du hennes livlina alltid!

Jag är rik har jag förstått - jag har 3 livlinor= min dotter, min son och älskade lilla Guldlock.
Kramis till dig!

Elisabeth sa...

nINA: Ja, o så är du ju en livlina för mig!! Det trodde jag att du visste.. en sådan där som lämnar magiska påsar som får en att le varje gång man tittar på den. Sådant gör ju bara livlinor... vet jag! Kanske får jag en dag möjlighet att vara en liknande livlina för dig, min vän... Kram..

lAILA: Å tack! Du är också underbar, med ett helt fantastiskt underbart leende, å som smittar genom vilken skärm som helst! Å du har helt rätt... vi borde bli mycket mycket bättre på att tala om för varandra betydelsen av att någon finns i ens liv! DU betyder mycket för mig!! Kram..

lAILA: Tack snälla Laila! Men du gör ju så otroligt mycket... visste du inte det? Dina rader, som du skrivit här, bevisar ju just det... du har gjort något för någon som ikväll tackar för att just du finns till!! Kram..

kERSTI: Jag tror att de som har en bra självkänsla har lättare för att synliggöra andra, medan de som har sämre självkänsla inte riktigt vågar bjuda på det.
Hoppas att din eländesförkylning snart klingar av... ! Krya-på-dig-kram..

eLEONORA: Nja, inte vet jag om jag kan ta åt mig äran att vara hennes livlina.... än om jag nu försöker att göra så gott jag kan. Pappa är väl den som skulle ha diplom för sina livlineinsatser nu...
Förstår att dina livlinor är värdefulla för dig, min vän... Kram..

Vida sa...

Vilket klokt inlägg. Jag har många livlinor i mitt liv.. ska klura lite på om de vet det eller inte.. så fint skrivet Elisabeth...

Kramar från Liv

Elisabeth sa...

vIDA: Åh, tack snälla... vad glad jag blir över dessa ord från dig! För jag vet ju hur fint du skriver..!!
Jag tror att många inte ser vilken otrolig styrka det finns i det lilla... och sammantaget vad sådant ger, utan man tror att det måste vara så stort och märkbart för att det ska göra en livline-skillnad i någons liv. Kram..