lördag 19 september 2009

Ett enda litet halmstrå...



... kanske inte ger så mycket när jag griper tag i det, men flera halmstrån... flera halmstrån tillsammans... de kan bilda en kärve av hopp. Jag tror så...

Ett brev landade hos mig...

.... eller egentligen, så var det en kommentar. Det var rader skrivna med förtvivlan och hopplöshet. Det var rader skrivna från någon med stort stort mod... att berätta om sin pappa. De var skrivna av Mikael, 25 år.

"Hejsan jag heter Mikael och är 25 år gammal, När jag var 15 år började min mamma märka saker med min pappa. Min pappa var då 55 år gammal. Mamma sa ingenting till oss barn utan levde på som vanligt och hade i tankarna att det säkert bara var inbildning från hennes sida.Nu har min pappa haft diagnosen Alzheimers i 6 år.

I efterhand har vi barn fått berättat för oss att pappa gick till jobbet i två år och inte gjorde någonting, han satte på datorn men gjorde ingenting. Ingen sa nått eller gjorde nått. Mamma visste ingenting om detta, en dag kom min pappa hem från jobbet med en stor kartong med alla hans personliga saker från sitt kontor. Det enda han sa var att det inte fanns någonting och göra på kontoret så han skulle bli vaktmästare istället. Ingen ringde till min mamma och berättade sanningen.

Idag jobbar inte min mamma längre och pappa har 104 timmar hjälp i veckan av olika människor.

Jag tror att jag går igenom den jobbigaste perioden i hela mitt liv just nu.

Jag ser min pappa falla i bitar.Och jag ser min älskade mamma tappa hoppet.

Jag ville bara tacka dig för din blogg och jag ska följa den varje dag./M"

Jag kunde knappt andas när jag läste. Satte handen mot bröstet, och kände det välbekanta gråtet som ville upp. Jag kände hans förtvivlan... hans sorg.... och hans så så så stora kärlek för sin mamma och pappa.

Sen svor jag... tyst för mig själv. För jag såg ju... läste ju.... kände igen...precis det han skrev... med vilken kränkande nonchalans man hade behandlat pappan på hans arbete. Att man beslutat att då "något var fel" på honom... då han inte längre kunde utföra sina avancerade arbetsuppgifter... då hade man bara helt sonika omplacerat honom till en lägre tjänst.... en vaktmästarsyssla. Å inte en gång... inte en endaste gång... hade man valt att ta kontakt med hans familj.

Men... tänkte jag, är det så här? Får man verkligen behandla människor hursomhelst? Jag kan mycket väl förstå att en arbetsgivare inte kopplar ihop en arbetstagares förändring med att det skulle röra sig om en demenssjukdom.... men därifrån, till att utan vidare omplacera till en lägre tjänst... inte kontakta familjen.... det kan för mig bara bli tecken på stor ansvarslöshet, och ännu mera dumhet.

Det skriver jag.... stor ansvarslöshet, och ännu mera dumhet. Jag önskar att jag hade kunnat skriva okunskap... men det vore att förfina en sådan arbetsgivare. För som arbetsgivare måste man vara mycket mycket blind om man inte ser, och tar ansvar för, när en arbetstagare inte längre klarar av att utföra sina arbetsuppgifter.... Jag vet det. Så var det också på HSB... där SE arbetade. Först när SE fick diagnosen... då fick jag reda på hur länge de hade förstått att något var fel. Arbetsordrar som inte utfördes.... lönerapporter som var fel, eller skickades in tomma.... glömskan att utföra speciella uppdrag... osv osv. I flera år hade man sett att något var "riktigt galet", som man sa. Men till skillnad från Mikaels pappa så fick SE arbeta kvar med sitt arbete som fastighetsskötare... tills bubblan sprack här hemma.

Till dig Mikael.... vill jag uppriktigt och varmt ge en stor kämparkram. För jag vet att du kämpar en riktigt riktigt svår kamp just nu. Med att se... med att försöka förstå... med att försöka bära... med att vilja fly... och kanske framför allt, saknaden efter din pappa, som den han en gång var... och sorgen över att se din mamma tappa sitt hopp.

Men jag vill också att du ska veta.... att här finns ett halmstrå som vill hjälpa dig att kämpa. Å jag är säker på att jag inte kommer att vara det enda halmstrået framöver. Tillsammans ska vi bilda en kärve av hopp. För bara det... att man vet... att man inte är ensam... och DET är du inte... det bär. Ingen kan visserligen bära någon annans sorg och saknad... men det blir mindre tungt om man får någon som går bredvid, och lyssnar. Jag kommer att gå bredvid dig.... hela tiden, om du vill.

Tack snälla Mikael, för att du berättade....

16 kommentarer:

Annela sa...

Åh, vad sorgligt det är att läsa om Mikael och hans mamma och pappa. Jag blir förbannad när jag förstår att han blivit så nonchalerad av sin arbetsgivare...i 2 år!!! Det måste vara straffbart.
Finns det ingen personalvård. Att förnedra en människa så att låta honom sitta och inget göra...att inte prata med familjen...tyder på en känslokyla utan dess like.
Jag håller dig sällskap på Mikaels svåra väg...
kramar till dig, vännen...och Mikael

Bloggblad sa...

Det är så hjärtskärande att läsa vad grabben skriver... och jag ska inte komma med något försvar, men det är oerhört svårt och känsligt att säga nåt, eller göra nåt när man märker att någon i omgivningen inte funkar som förut. Förmodligen tillhör det en chefs uppgifter, men att gå förbi den det gäller och kontakta familjen... himla svårt.

Vi hade en dam i kören som sakteliga började bete sig konstigt, på en körresa blev det akut när hon satt färdigklädd på fel tider, slarvade bort nyckelkortet, inte hittade till sitt rum etc. Vad säger man? Till nästa års körresa kontaktades dottern som fick avstyra att damen följde med - vilket hon annars hade tänkt.

Och nu har vi en äldre man som inte alls är sig själv längre... men vem skulle kontakta hans fru och säga det? Det är precis lika svårt som de gånger vi märkt att någon har grava alkoholproblem - det är inget man bara går på om.

Det finns ofta stödgrupper för sörjande - men när någon drabbas av herr A borde det också finnas stödgrupper. Det kanske det gör?

Christer sa...

Ett halmstrå som tillsammans med fler halmstrån bilda en kärve, det var en fin och sann liknelse! Ensam är inte alltid stark, men tillsammans så blir man starkare, så är det.

Di sa...

så fantastiskt att läsa Mikaels rader, tragiskt är det naturligtvis att det är som det är för honom, men så starkt att få läsa det! Du är fantastisk Elisabeth som orkar ge till oss genom din blogg, vi som lär oss varje dag, att livet går vidare även för de som har det svårt och är drabbade av den svåra sjukdommen. Tack för att du skriver! kramar...ps..om du orkar och vill har du en utmaning hos mig!

kajsa sa...

Så sorgligt! Eran situation kändes så verklig på en gång. Hoppas att denna Mikael inte tappar sitt mod och hopp om livet. Tänk så skönt att du finns här på bloggen, även om din situation inte är den roligaste./STOR varm kram

em sa...

Det är oursäktligt att inte göra något. Men jag tror att det är alldeles för vanligt att man beter sig så här. Ingen vågar ta tag i obehagliga situationer - av många anledningar tror jag. Vi har lärt oss att man inte ska lägga sig i andra människors privatliv, dessutom väcker sjukdom starka känslor, som många har svårt att hantera. Vi vet helt enkelt inte hur vi ska bete oss - och då gör vi ingenting.
Jag tror också att många av oss har erfarenhet av hur klumpigt en del beter sig vid dödsfall.
Men visst finns det anhöriggruper - har just idag haft besök av en god vän som är aktiv i en så'n grupp. Kanske är de olika bra på olika orter - men de finns.
Margaretha

Anette sa...

Man häpnar över att en arbetsgivare kan vara så elak! Hur i hela friden kan det få gå SÅ långa tid utan att de larmar hemmet. Jag förstår det inte. I mina ögon är det sådana saker som visar att man bryr sig om sina medarbetare och medmänniskor. Att våga ta tag i jobbiga saker.
Milda makter.
Till Mikael vill jag bara säga att vi är många många här ute i vårt avlånga land som bara önskar er väl.

Kram Anette

Andrej sa...

Som chef med personalansvar vill jag säga följande:
En arbetsgivare märker naturligtvis väldigt snabbt att något är "fel" hos en anställd. Det är då oansvarigt och närmast ett uttryck för människoförakt att inte ta reda på vad som kan vara fel. Det finns ett fullt register - från att i den ena änden bara ha en svacka till andra ytterligheten som är en kronisk sjukdom och allt annat därimellan. Skilsmässa, depression, alkohol, droger, livskris.
Jag har haft medarbetare som har haft allt detta - och mer därtill. Rehabansvaret är mitt absolut viktigaste ansvar som chef - och tar jag inte det ansvaret skall jag INTE arbeta som chef.
Jag vill egentligen bara säga följande: Jag håller med dig och känner förakt för de av mina kollegor som inte tar sitt ansvar men gärna håvar in sin lön ändå.
Sköt om dig och familjen.

Eleonora sa...

Det var ett känslosamt brev du har fått från Mikael. Tur att han har dig att samtala med. Du kan vara till stor hjälp!

Hoppas denna söndag blir bra för dig. Kramar

Elzie sa...

Jo, det var väl det som var problemet här. Att vi är så rädda för att handla och agera utöver det vanliga. Ser man en människa förvandlas på det viset som Mikaels pappa så bör man ha så mycket stake i sig så man förstår att det är något stort. Inte bara degradera en person på det viset. Usch, vad man blir trött på människosläktet ibland. Och jag vill inte förhäva mig på något vis, är inte bättre än andra. Men jag hoppas att jag kan se om det kommer någon sån förändring hos mina arbetskamrater.
Ha det så gott.
Kram Elzie

Johanna sa...

Kära Elisabeth! Tänker som alltid på er, och jag tror detta inlägg säger mycket i sig självt om hur fantastisk din blogg är, för att andra i samma situation finner tröst, och för oss andra som finner kunskap och förståelse, för kanske är det en dag vi eller någon nära anhörig. Sluta aldrig skriv, för du berikar mig och andra med erfarenheter, som jag förhoppningsvis aldrig får uppleva själv så nära inpå.. men kanske går det lite lättare den dagen om det händer...

I övrigt ville jag bara säga att jag är tillbaks i bloggdjungeln, så nu är jag lite lättare att skriva till om det är något.

Många kramar
Johanna

mrt sa...

Tack alla för ert stöd och tack för att ni läste det jag hade och berätta.

Mikael i Vegby

Vida sa...

Hej Mikael,

Det skär till i hjärtat när jag läser det du skrivit. Som alla andra så reagerar jag över att de inte tog kontakt med er, det hade varit så enkelt även om det samtidigt varit svårt. Men din kommentar är så oerhört viktig för den öppnar ögonen för oss andra och påminner oss om att vi inte får vara rädd för att lägga oss i.

TACK!

Liv

Laila sa...

Där ser du Elisabet hur viktig dina ord är! Du är ett av dessa halmstrån! ♥

Fortsätt kämpa Micke! Vore jag dig skulle jag ge mig upp till din pappas jobb och ta ett ordentligt snack med dom!
Så fullt gjort!!!

Fortsätt kämpa alla där ute.
Själv följer jag min moster och hennes kamp för din virrige amn nu...

Lillasyster sa...

Hej!
Låter bekant det där. VÄLDIGT bekant. Kunde nästan ha skrivit det själv... Har varit otroligt arg på min pappas arbetsgivare som också struntade i att prata med oss. De fegisarna sa upp honom och skyllde på arbetsbrist istället för att tala om som det var!
Samma där, saker blev inte gjorda i tid eller inte alls. Men varför VARFÖR kan man inte ringa familjen och säga nåt?!! Helt otroligt för övrigt att den sjuke lyckas dölja så bra hemma som de faktiskt gör. Det tog bra lång tid innan jag la ihop ett och ett och fick fram pusslet med Alzheimer som motiv...! Alla andra köpte diagnosen "deprimerad pga arbetslösheten" rakt av.

Anna sa...

Nu sitter jag här och tårarna rinner.....
Hittade precis denna bloggen när jag sökte runt efter fina dikter som har med alzheimer att göra. När jag läser Mikaels ord brister det för mig. jag vet precis vad han (och du) går igenom. Jag är 32 år och min mamma fick diagnosen för några år sedan, 6 år kanske. Hon är 65 år i år. Efter det har allt gått så fort och i somras när min pappa blev allvarligt hjärtsjuk var hon tvungen att flytta i på ett boende. Nu säger dom att hon är så dålig att hon aldrig kan flytta därifrån. Det känns så overkligt! Min mamma som alltid varit den som hållt ihop familjen, jobbat som chefssekreterare på flygvapnet och haft hand om försvarshemligheter, nu är hon på ett hem.... Jag bor 20 mil därifrån och är livrädd varenda gång jag åker dit att hon inte ska känna igen mig. och min store starke far har blivit en ledsen, deprimerad, ensam och uppgiven gammal man. Själv känner jag mig hemsk för att jag inte finns där, och självisk för att jag vill ha tillbaka min mamma, OCH pappa så som dom var för MIN skull. För deras också såklart.
Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom. En varm kram till Mikael om han läser det här och till dig Elisabet för denna bloggen. Den ska jag fortsätta att följa!

Mvh
Anna