fredag 4 september 2009

Det som fastnar...

... på näthinnan tycks ha ett eget liv. Åtminstone så har det en egen vilja att besluta att sitta kvar där tills det behagar byta ut sig själv till nästa bild... tycker jag.

Som nu.... hela tiden så ser jag SE sitta där och försöka skala potatisen. Ser hur han delar potatisen med kniven... hur han försöker skära bort skalet... och så blir det ingen potatis kvar... för det följde med skalet.
Den bilden, från surströmmingsfesten, har fastnat på näthinnan. Så fort jag släpper fokus... så fort jag inte tvingar mig att tänka på annat... så fort jag slår upp ögonen.

Å när jag inte hinner mota bort tänket... så gör det ont. Nästan åt förtvivlanhållet...

Inte längre kunna skala potatis.... jag såg ju det... du kunde inte det, gubben min. Du som kunde allt.... du som var så händig och praktisk i nästan allt vad du företog dig. Du som hjälpte mig så många miljoner gånger när inte jag kunde... nu fick jag hjälpa dig. Att skala potatisen.

Inte längre... det kommer att bli alltmer av det.
Som också ska fastna på näthinnan...

..........

Nu är det fredag... och jag har fått "order" att fixa någe gott till V ikväll...
Carolinas depp gick ju över... och imorse blev hon strålande glad när hon såg eländesvädret ute! Hon älskar ju höstväder... och ju mer regn och rusk som kommer ju gladare blir hon. Jag brukar säga att hon är lite helknäpp... för mig är det rena deppvädret!

Igår gick också. Då tog jag en promenad upp till mamma och pappa.... och som vanligt så bjöd de på gott fika och en stunds komma-bort-surr.... tack snälla snälla!

Nu ska jag ta en liten promenad med en nyklippt Pontus P... i det "vackra höstvädret"!

8 kommentarer:

chaos sa...

Förstår känslan, av att se funktioner och kunskaper hos en älskad människa gå förlorade. En förtvivlan som inte går att beskriva. Men se det som din kärleksgåva till honom, din gåva för allt han hjälpt dig med, det att du nu får hjälpa honom.

Sköt om dig, vännen!
Stor varm kram!

Marie sa...

Tips på samtalskontakt medan du väntar...Kontakta kyrkan i din kommun, dom har oftast någon form av möjlighet till att träffa kurator för samtal. iofs oftast begränsat men för egen del kan jag säga att det fungerade mycket bra -samtalsakuten tror jag det kallas där jag gick. Kostar ingenting heller. //Marie

Anette sa...

Knäpp och depp rimmar så då passar det rätt bra ihop :)

Minnesbilderna, de svåra och ofta ofattbara bilderna som är brutalt sanna. Vi kan inget göra, "bara" lära oss att leva med dem och vara trygga i att ju mer vi tillåter oss att titta på dem ju lättare blir de. Fast hos dig, kära kära vän, blir det nya bilder hela tiden. Hur du ska mäkta med dem kan jag inte svara dig på. Lev i stunden och, precis som din rubrik säger, fånga dagen. Hitta en sak varje dag som är positiv och i rätt riktning för dig och Carolina. Det behöver inte vara något märkvärdigt, ett fniss som bubblar upp kan ju rädda vilken dag
som helst.
Många kramar

bollebygdsbo sa...

Tankar lever ofta sitt eget liv liksom.

Klan till viss del förstå Carolina angående höstvädret. ;)
Ibland tycker jag också att det är härligt att gå ut i riktigt höstoväder.
Men oftare uppskattar jag att sitta inne utan att ha dåligt samvete för att man inte går ut. *ler*

Önskar er en fin helg.

Vida sa...

Jag gillar också höstvädret men inte det ruskiga...

Förstår att det gör ont och känns frustrerande...

Kramar igen

Nina sa...

Förstår att det inte kan vara lätt att se sin älskade förändras så. Det borde inte vara så, helt enkelt. Men vad gör man...

Trevlig helg och kraaam på dig!

Eleonora sa...

Min pappa var också som Carolina - han älskade rusk och regnväder och när ansiktet fick ta emot såväl regn som snålblåst. Vad är det med Umeå, som får en att känna så här? Jag stannar hellre inne.

Elisabeth sa...

chaos: Ja, det är en grymhet bortom allt annat. Precis som du skriver... en förtvivlan att se. Men det var ett vackert tänk du kom med... jag ska försöka se det lite så. Tack snälla! Kram..

Marie: Tack för tipset. Jag har också tänkt lite på det här med kyrkan förut... men har liksom inte kommit längre. Men det var gulligt och modigt av dig att berätta... din erfarenhet är till stor hjälp. Tack snälla... Kram..

Anette: Ja, du har helt rätt, min vän. Minnesbilderna av det som en gång tagits ifrån en måste på något sätt läras att leva med. Finna tryggheten i att vi trots allt vågar gå vidare... men, precis som du också skriver...här blir det nya bilder hela tiden.
Men jag försöker göra som du säger.. hitta positivt varje dag. Å jag vet ju att du gör det fantastiskt bra i det avseendet... Kram..

Bollebygdsbo: Ja, och jag önskar jag kunde komma på ett sätt att förändra dess mönster... tankarna. Men jag jobbar på det! Hoppas din helg har varit fin, min vän. Kram..

Vida: Det ruskiga inslaget kunde de väl ha skippat... de där vädergudarna?? Men man får väl inte klaga... vi kunde ju ha haft höst året om också... typ! Kram..

Nina: Ja, vad gör man... det finns inte så mycket att göra, helt enkelt! Man kan bara följa med på resan... och hoppas till Gud att det inte ska kännas så svårt varje gång. Kram..

Eleonora: Nej, min vän... det är inte Umeå det är fel på... jag gillar ju inte heller höstväder. Jag gör nog hellre som du..stannar inne, om jag kan.
Carolina tyckte det var mycket spännande att höra att din familj var från Umeå... och när du berättade om din tågresa hit upp. Kram..