... sådär både bra-och-dåligt-trött.
Bra trött för att jag imorse lyckades få klart det jag inte orkade igår... stryka och hänga upp sovrumsgardinerna.
Bra trött för att min vän E (lilla barnbarnets mamma) kom hit idag och drog iväg med mig ut på lite äventyr. Ja, först fick vi åka och lämna igen skorna... de gick sönder redan efter en hundpromenad. Sedan var det jackan... den där "åh-jag-har-aldrig-varit-så-lycklig-jackan... som under natten förvandlat sig till en "du-mamma-jag-tror-inte-att-den-passar-riktigt-jacka" istället. (Märkligt, tänkte jag. Från så lycklig till att inte passa... på en endaste natt... kan det vara åldern? Hon på KappAhl var övertygad om att det var så... åldern!)
Bra trött för att vi sedan åkte och tittade lite i affärer... gick och fikade... handlade lite mat... och bara fick vara... ja, lite så där som förut. Å hon är bra, min vän... hon kan surra om precis och exakt vad som helst... få en att skratta... lyssna... och verkligen vara en vän. Få en att tänka på annat en stund.... tack snälla snälla E.
Bra trött för att Carolina har klasskompisen I här... de pluggar... och äter middag... och jag vet att jag kommer att ha rätt mycket disk imorgonbitti.
Dåligt trött för att jag inte sovit någonting inatt. Visst förstår jag ju att jag måste ha sovit småstunder under natten... men mest kändes det som om mardrömmarna och springet på toaletten avlöste varandra.
Dåligt trött för att jag är det nästan jämt.. trött. Jag vet att det mesta tar energi nu... och att mitt energiförråd inte är så stort, men ändå.... det är trist när eftermiddagen och kvällen kommer och man är helt slut på.
Dåligt trött för att jag önskar att mina telefonsamtal med SE kunde lämna andra spår än de faktiskt gör.... saknad och längtan.
På andra sidan luren....
"Ja, jag ska ta och komma hem snart"
... sa han igår när jag pratade med honom på telefon.
När jag berättade om hur jag hade putsat sovrumsfönstret, och efter att jag beklagat mig med "ja, men du vet ju hur trist jag tycker sånt är!"
För en sekund, alldeles där i början av vårt samtal, och efter att en av "livlinorna" därute hade sagt: "Ja, det är Elisabeth", och räckt över luren till honom... så skulle han alltså komma hem, och hjälpa mig med det jag tyckte var så trist... hjälpa mig med det han hade gjort så många gånger förut. Putsa fönster.
"Ja, men det vore för bra... o du är ju så himla bra på sånt där... å du vet ju jag.... du brukar ju klaga på hur jag missar att torka överallt..." sa jag. Skrattade, så att han verkligen skulle höra hur glad jag blev över att han skulle komma hem... och försökte använda rätt ord så att han skulle få känna sig viktig och betydelsefull.
"Ja, du säger det, du..." sa han. Skrattade han också.
"Ja, du är bäst" , fortsatte jag.
"Nej, du är bäst", svarade han. Precis det där "du-är-bäst-jag-är-bäst-gnabbet" som vi delade förut.
Sen blev det en stund med väderochvind-prat, och allmer så hörde jag... märkte att han tappade tråden... blev frånvarande och fåordig... jag gissade att han inte längre hörde/kom ihåg att det var "Elisabeth" han pratade med, och så... poff... utan förvarning, så sa han:
"Ja, men du nu har jag inte tid o prata längre... vi hörs sen!" Klick!
Där stod jag med luren i handen... inget hej då.... ingenting.
Jag stod kvar så ett bra tag. Lite förvånad. Å med en vemodigt sorglig insikt... det är ju så här det är nu.
Så tänkte jag: Jag äger det finaste som man kan få av livet... och ändå så finns inte det som var vi kvar.
Kärlek.
Märkligt.
..........
Slutligen... liksom igår så "fortsättningsvis går kommentarer av det här slaget ad acta."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Önskar jag kunde hitta mängder med energi att ösa över oss alla... och en dag så... då har jag hittat energin. Jädrar vad jag ska ösa :)
Kraaam!
vilken stark text...stor innerlig varm hälsning!
Sänder en varm kram för jag tycker att du behöver det. Kämpa på du är stark och en modig kvinna. Du är älskad av många och det vet du. Jag önskar dig all lycka framöver, med soligare stunder. Må bäst min fina vän. Kram kram
Bra trött - är ju faktiskt bra. Lättare att acceptera och lättare att ge efter för. Dåligt trött - får vi öva på att också acceptera. Tänka att vilken finurlig manick kroppen ändå är som så tydligt talar om att vi måste vila. För tänk om den inte skrek så högt som den faktiskt gör att den behöver återhämtning, ja då skulle vi köra över oss själva fullständigt. Tills vi stupade. På riktigt.
Jag vet att det är skitsvårt och jättetråkigt och pest och pina att alltid, alltid vara trött. Tro mig, jag har varit där. Men försök att någonstans se tröttheten som något bra, något att vara tacksam över. Var snäll mot dig själv och fyll på och fyll på med energi och måbrasaker. I sinom tid så vänder det. Du kommer att bli pigg igen. Jag lovar.
Stor energikram!!
Vilken otur med skor som inte höll ihop och jackan som "blev" fel. Bra att man får lämna tillbaka och kan reklamera. Nu får du ut på jakt igen då efter annat. Kram
Hejsan jag heter Mikael och är 25 år gammal, När jag var 15 år började min mamma märka saker med min pappa. Min pappa var då 55 år gammal. Mamma sa ingenting till oss barn utan levde på som vanligt och hade i tankarna att det säkert bara var inbildning från hennes sida.
Nu har min pappa haft diagnosen Alzheimers i 6 år. I efterhand har vi barn fått berättat för oss att pappa gick till jobbet i två år och inte gjorde någonting, han satte på datorn men gjorde ingenting. Ingen sa nått eller gjorde nått. Mamma visste ingenting om detta, en dag kom min pappa hem från jobbet med en stor kartong med alla hans personliga saker från sitt kontor. Det enda han sa var att det inte fanns någonting och göra på kontoret så han skulle bli vaktmästare istället. Ingen ringde till min mamma och berättade sanningen.
Idag jobbar inte min mamma längre och pappa har 104 timmar hjälp i veckan av olika människor.
Jag tror att jag går igenom den jobbigaste perioden i hela mitt liv just nu.
Jag ser min pappa falla i bitar.
Och jag ser min älskade mamma tappa hoppet.
Jag ville bara tacka dig för din blogg och jag ska följa den varje dag.
/M
Hur har du det i det trötta ikväll min vän...?
Dina starka ord berör som alltid...djupt.
Kram från Eva
mrt: Tack Mikael, tack mycket mycket för din öppenhjärtliga berättelse. En berättelse som jag tog emot som ett förtroende, där du modigt och starkt berättar om din svåra resa nu.
Jag tänkte fråga om det är ok att jag sätter in din berättelse i ett inlägg?
Dina ord, om ditt liv, om din familjs svåra resa behöver få bli hörd, både för din, och din familjs skull, men också för att visa på hur man blir bemött när man, som din pappa, drabbas av denna fruktansvärda sjukdom.
Kan du inte skriva några rader till mig på min mail... min adress står på bloggen.
Än en gång... du är modig och stark! Varm kram..
Till alla: Tack för era ord av pepp och stöd! Ni bär inte bara mig, som ni kanske förstår... utan även andra som läser här, och som också drabbats av dennna grymma sjukdom. För det är ni en gåva från himlen... tack snälla ni! Kram..
Skicka en kommentar