... tänker jag nu. Vad?
Om ensamhet... den där som nästan inte vill orkas. Den där som skriker så tyst härinne... och den som nästan aldrig får nå hit utanför. Låter så flummigt... men jag kan inte beskriva den bättre... den här ensamheten.
Vad kände jag då? Den där januaridagen 2006... då när jag skrev: "Tusen tankar för framtiden har jag. Hur ska allting bli? Vad kommer att hända? Hur ska jag orka? Jag får som vanligt skjuta undan de svåra tankarna och låtsas som om livet är en solskenshistoria."
Så skrev jag då.... och nu skriver jag precis det som vi alla säger.... det är tur att man inte vet!
Man kan vara ensam på så många sätt, jag vet det. Ensam trots att man är två, ensam fast man har både vänner och arbetskamrater, ensam sedan man mist någon, ensam så att man till slut pratar antingen med sig själv, eller med hunden.
Jag skrev att jag vet det.... jag har gått de här stegen. Å ungefär i den ordningen...
Visst förstår jag idag varför jag kände mig så ensam.... då för mer än 10 år sen... då jag funderade om han hade träffat någon ny... då jag kände hur hans känslor alltmer försvann... åh, vad jag bråkade om det (det är tungt att minnas nu)... men känslokylan var ett av de första symptomen... och visst förstår jag idag varför arbetskamrater försvann, jag förlorade ju mitt arbete i samband med hans diagnos. Visst förstår jag också idag varför vänner försvann... hans sociala förmågor avtog ju alltmer. Visst förstår jag idag att han till slut inte ens orkade med familjen, det var jag som blev hela hans värld. Visst förstår jag det idag... men det är en vetskap som inte hjälper särskilt mycket. Inte idag.
Idag är det måndag. Jag sitter här i soffan och skriver. Försöker hitta trådar att nysta i... hitta ljuspunkter att hålla fast vid... skingra ensamheten, brukar man skriva så vackert.
Men vacker? Ensamhet är inte, och kommer aldrig någonsin att bli vacker.... den är bara förtvivlad och ödeläggande.... sorglig och villgråtig.
Idag är det måndag. Jag sitter här tillsammans med Pontus P. Carolina har gått till skolan. Tar tacksamt emot solen som behagat komma och hälsa på en sådan här dag...
Idag är det måndag. Mamma och pappa har åkt till Raja. Jag ska snart gå en längre hundpromenad med "fyrbentingen", som SE brukade kalla Pontus...
Idag är det måndag. En sån där måndag då jag hur lätt som helst skulle kunna åka och hämta hem honom igen...
Idag är det måndag...
..........
Å ändå försöker jag skriva det försiktigt.... jag har en dotter.
Jag vet att det finns de som vill att jag ska skriva om tjo och tjim... och "nu är det väl ändå dags att gå vidare-planer", men ni får nog vänta... eller läsa någon annanstans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Vännen, det du går igenom är inget man bara avfärdar på ett nafs.
Ta den tid det tar, skynda långsamt och du skall se att det går bra.
Önskar dig och Carolina en fin dag
Kramkram
Den där ensamheten du beskriver är nog den svåraste när någon annans sjukdom gör att man blir ensam, att människor drar sig undan, att man inte orkar med att socialisera själv, att den man älskar förändras till någon annan och inte fungerar socialt. Det är ju en ofrivillig ensamhet, något man inte valt själv utan bara fått och får dras med.
Å så glad jag blev när kommentaren från dig plingade in i inkorgen. Ofta är jag här (och hos Carolina när där uppdateras) och läser, även om jag är jättedålig på att kommentera.
Ni finns i tanken, men väl här känns det ju som om orden inte räcker till...
Hoppas att ni har en fin måndagkväll och att resten av veckan blir bra!
Kramar!!!
Tittar bara in som hastigast och skickar en varm kram...
Vad härligt att du är nyfiken :)..du finner länken på min blogglista, längst ner Änglavingen ;) det är min andra blogg :) välkommen att se vad jag gör :) kramar!
ps..du är modig du med :)
Hoppas ni gjorde något trevligt för pengarna du fick av din syster.
Om man varit van att klara sig själv kan det kännas svårt att ta emot hjälp och stöd.Men det är en gåva för andra att få lov att ge.Att få ge är det finaste man kan få göra.Var inte rädd för att ta emot hjälp och gåvor.
Ensamheten är svår och det är en känsla som slagit rot i dig.
Du har många omkring dig men det är ju inte det som är din ensamhet utan det är ju ensamheten från S-E
Det livet du levde innan du träffade S-E kan du inte leva igen , det du levde med S-E kan du inte leva heller. Du måste börja helt på nytt.Du ska välja det du själv VILL inte vad andra tycker och vill.
Vill du köpa en rosa soffa ska du göra det och inte vad kanske S-E hade tyckt om. Du ska utgå från dig själv och vad du vill.
Ta emot all hjälp du får ,skrik ännu högre ifall ingen hör dig.
Skrik åt mig,dina läkare ,dina föräldrar osv
Du måste få komma vidare i ditt liv vännen.Du får inte låta din sorgen bli kronisk.Nedstämdhet tar tid många gånger flera år det är då det är bra att få prata med kurator och psykolog som kan hjälpa till att bryta ett negativt tänkande som det många gånger kan bli vid en förlust som för dig.
Det är normalt att sörja och det är så olka för alla.
Min önskan är att du hittade något att göra som du kunde längta till och att du kom ut lite, att du fick glömma din sorg för en stund.
Att dom stunderna blev längre och längre.Det är på så sätt man kommer vidare och din sorg lättar mer och mer.Du kommer alltid att känna sorg över din älskade men det går att leva med den och den blir inte lika stark.
När jag kommit hem från Italien ska vi träffas nån dag eller kväll.
Det ser jag fram emot.
En jättekram till dig
ewa
.
Jag blir nästan litet rörd när jag läser vad Trollmor har skrivit till dig. Det är exakt som jag också tänker och känner. Allt gott och mycket hjälp hoppas jag du ska få ut av din kommande kontaktperson. Kram och hälsa Carolina!
Skicka en kommentar