... det finns hopp. Stod det i mailet jag fick. Ord som gjorde mig glad... och som liksom beskriver lite känslan just nu.
Just nu sitter Carolina i köket och skriver en kommunikationsanalys (..vad nu det är för någe?), och jag hör henne viska sig igenom det hon ska formulera ner på datorn.
"Mamma, heter det dra alla över en kant... eller alla över en kam?" ropar hon från köket.
"Alla över en kam... har du inte hört det förut?" ropfrågar jag tillbaka.
"Jo, men jag vart lite osäker bara... " ropsvarar hon inifrån köket.
En liten, men viktig dialog. Känns det som. Använda det vardagliga i det vardagliga. Å känslan... att hon sitter där... jag sitter här... och ändå så når vi varandra. Jag vet ju... det spelar ingen roll om hon så sitter i Alaska... och jag i Smygehuk... vi kommer ändå alltid att kunna nå varandra. Hur hoppfullt är inte det... ?
..........
Igår ringde min syster. "Ja, nu har satt in 500 kronor på ditt konto.... då får du säga vad du vill... å vi kan fortsätta riva öronen av varandra sen om du vill... men nu har jag gjort det iallafall... å så kan ni köpa något gott i helgen...." sa hon. I ett och samma andetag. Som om hon övat.... antagligen så visste hon att jag skulle komma med protester. Nu gjorde jag inte det... inte alls. Jag kunde bara säga tack. Å prata en bra stund... å jag hoppas.
Igår ringde också svärmor. Gråtfärdig. Jag pratar med henne nästan varje dag nu. Å jag skulle ju verkligen ljuga stort om jag inte sa att jag är mycket mycket orolig för henne. För jag är det!! Jag hör ju att hon tacklar av allt mer.... sitter ensam på ett servicehus... saknar de sina. Igår sa hon: "Men tack och lov att du svarar.... jag har nyss ringt och pratat med dem på Sjöjungfrun och frågat om J (svärfar) var där... men det var han inte... är han kanske hos dig?" frågade hon. Jag försökte förklara... så gott det nu gick. Men hon kan inte förstå.... att svärfar är borta. Att SE är sjuk. (Idag har jag pratat med Sjöjungfrun, där SE bor, och de bekräftade att hon ringt igår... ville inte prata med SE... utan bara höra om svärfar var där.)Gud, käre gode godaste Gud.... gör något!! För henne. Jag vill att hon ska ha det bra nu.... hon behöver hopp!
Ikväll är vi bjudna, tillsammans med mamma och pappa, på grillfest hos min halvkusin och hans fru. De bor en bit utanför stan, så vi liftar med pappa. Både Carolina och jag ser fram emot det... så hoppfullt det också.
Så till den som skrev "Ge inte upp - det finns hopp" , tack snälla....
6 kommentarer:
Det är alltid trevligt att få gå på grillfest. Ni får säkert god mat. Ha det så trevligt! Kram
Ljus i mörkret. Hopp! Det lilla som blir så stort och betydelsefullt. Jag tror att det alltid är så att det är de små sakerna som gör skillnad. Du har förmågan att se det. Många varma kramar.
Jag håller med den personen som mailade dig.. ge inte upp, det finns hopp.
Sen tycker jag din syster gjorde rätt.. du behöver lite guldkant.
Kramen
Du är verkligen en kämpe och jag är glad att du fick den kommentaren av någon. Hoppas du får en trevlig grillfest. Må bäst min vän. Kram Birgitta
Ja det finns hopp...ibland bara som en svag liten gnista, men den finns där. Det är inte alltid man kan se den men plötsligt så glimmar den till och liten dörr öpnnas och stannar öppen...som ett litet steg framåt. Hopp finns fast allt kan kännas hopplöst..fast ensamheten sliter i en och tiden är svår. Precis som jag tycker att man måste få erkänna det svåra, gråta, ilskna till, sjunka och vara i svärtan så måste man också se det lilla ljusa...och det gör du, i varje ord på din blogg, trots svarta bokstäver och trots sorg och ledsnad så skriver du hoppet också. Du är i mina ögon en ofantligt stark människa. Ett steg i taget....och vi kommer närmare och närmare lite mer av det ljusa.
Kram/fideli
Eleonora: Ja, det var trevligt.. och mycket god mat! Kram..
Kersti: Tack snälla! Å jag tror precis som du... att det är de små sakerna som gör skillnad. Sammantaget Kram..
Vida: Ja, jag kämpar på... eller förresten, det gör vi väl allihopa... kämpar på, menar jag! Ja, jag blev verkligen så glad över guldkanten... Kram..
Birgitta: Ja, som Herkules ungefär!! Nej, jag bara skojar... vi är alla kämpar, tycker jag. Det är väl bara så, att ibland måste vi kämpa på lite mer med tillvaron. Hur går det med flytten? Kram..
Fideli: Tack snälla vän! Du skriver så klokt och bra, så jag vet inte vad jag ska skriva... mer än att dina ord... om att du ser hoppet i mina rader... det gav mig en oerhört styrka! Men stark? Nja, inte så värst, men vi får jobba på det! Kram..
Skicka en kommentar