Jag kan ju inte...

... säga "Ja, hej, det är Elisabeth... din fru!"
Det skulle ju han veta ändå, så fort han hör min röst i telefonen. Nu vet han inte längre det... han vet bara att det är en Elisabeth som ringer.
Jag är också rädd för att orden "din fru" väcker minnen och frågor hos honom.

Idag, alldeles för en stund sedan, så ringde jag till honom.
"Ja hej, hör du vem det är?" frågade jag. (Ville som bara kolla lite...)
"Ja, men klart jag hör det" svarade han, skrattande och låtsades veta alldeles säkert. Men jag hörde ju.... han visste inte alls.
"Jaha, vem är det då?" frågade jag. Med gladanrösten...
"Jaa... det är... ja, men.... ja du vet.... ja sådär..." svarade han. Å skrattade åt det också...
"Ja, men du är inte riktigt säker va?" fortsatte jag.
"Nej, nu blev det svårt..." svarade han. Men inte bekymrat... utan bara lite osäkert. Å lika glad..
Ja, det är Elisabeth... jag tänkte att jag skulle ringa lite och höra hur du har det?"
"Jaha... jaså du" svarade han.
"Ja, jag tänkte höra vad du gör idag... i det fina höstvädret?" frågade jag.
"Ja, jag vet inte riktigt vad jag gör idag... " svarade han.

Sen pratade vi om både väder och vind en stund, och så berättade jag att mamma hade ramlat och brytit bäckenbenet, och nu låg på sjukhuset.
"Men oj oj oj.... hur hade hon då gjort" frågade han. Å då hörde jag lite oron... ångrade att jag hade sagt någe... för jag visste ju hur han alltid hade värnat om min mamma.
Ja, men du vet ju mamma... hon har ju svårt för att lyfta på fötterna... och nu missade hon hela trottoarkanten... och stöp rakt ner i backen" svarade jag. Försökte låta som om det var en liten rolig historia av klumpighet som jag berättade.
"Ja, det är synd om a ´Britt" säger han då. Bara så där... hennes namn och allt. Då hade han tråden där... tråden om henne... och det gjorde ont. Att han mindes...
"Ja, så jag har varit där och piggat upp henne lite idag" sa jag.
"Ja, det gjorde du rätt i" svarade han. Bestämt.

Sen vandrade jag fort över pratet till fika och kaffe...
"Ja, jag sitter och dricker kaffe nu... å hett är det... du vet, det är nästan så att jag får "blåsa på tung"! Säger jag.
Då börjar han skratta... och jag hör att han minns;
"Jaså du, blåsa på tung.... ja, det sa hon ju... ja, du vet!" säger han. Skrattar gott vid minnet just då...
"Ja, precis... det var ju det Carolina alltid sa när hon var liten... "blåsa på tung", håller jag med.
"Ja, inte blåsa på tungan kunde hon säga" minns han. Å jag vet inte... men jag tror det är stolthet jag hör i det minnet. Stolthet och glädje...

Plågan, den som måste stoppas undan, blir min att bära.... att han minns det. Henne... och vad hon brukade säga.

Jag håller med honom... och vandrar fort iväg från det pratet också. Men jag vill som kolla ändå... för säkerhets skull... vara säker på att han glömt. För hans skull...
"Ja, o du vet mamma är ju på sjukhuset idag... " säger jag.
"Jaså,är hon det... vad då... är det då? säger han. Hör lite oron igen...
Då vet jag... han har redan glömt det jag nyss berättat om mamma och brytet bäckenben... och tack gode Gud för det... så jag säger bara att hon har varit på sjukhuset och lämnat lite prover.
"Ja, sånt behöver man..." svarar han bara.

Vi avslutar samtalet med att jag lovar att ringa igen...

"Ja, det kan du ju göra du.... " säger han. Å när vi lägger på, så vet jag.... han har inget som helst minne av att han pratat med någon Elisabeth. En Elisabeth som är hans fru...

..........

Vi har också varit till mamma idag... pappa, Carolina och jag. Hon behöver mycket mycket pepp nu. Har tappat lite av sin livsgnista känns det som... och pappa säger i bilen: "Ja, nu måste vi försöka peppa upp morsan lite!"
Hon försöker nog... men ni vet hur det är... man ser ju... ingen matlust... lite depp och så... ja, det är tufft för henne.
Å som vi peppar... eller mest pappa då... han bjuder på fika (mat till Carolina och mig) i centralhallen... skämtar och tomtar på mest hela tiden... och mamma skrattar. Å flera gånger så ser jag hur hon stryker honom över armen... värmen som finns. Å pappa... han finns där för henne dygnet runt nästan... jag kan bara be Gud ge honom styrka!

Vi åker också förbi min morbror, som ännu inte fått åka hem...

Å nu är jag slut på.... igen då... orka är svårt.
Imorgon åker vi till mamma igen...