Kan inte låta bli att skratta lite,(om än lite ihåligt) fast det egentligen inte är roligt, men liknande tankar har jag haft många gånger.
Har funderat mig galen på vad det är för fel på mig... varför ingen vill...är jag tråkig, dum, konstig osv osv...och varför, varför, varför skulle jag få ett helt upp och nedvändt liv?
Tack för dina goa ord hos mej nyss, min vän...jag satt just då och la in lite nya virkbilder :-)))
Pestsmittade...??? Det ORDET beskrev då verkligen en grym känsla som du naturligtvis känner av eftersom saker och ting är som dom är...
Jag tror att det faller sej naturligt att känna så när så sorgliga flor drar in över ens liv...OCH det handlar inte om att ta på sej någon offerkofta, utan snarare att se sanningen i vitögat, och ställa sej den eviga frågan Varför???
Du är stark! Jag vet att du kommer att bekämpa känslan bakom ordet!!! Det handlar väldigt mycket om överlevnad, jag vet...men det är den som driver dej att ta dej framåt, igenom, att sortera, att sortera ur...
Det är inte läge nu kanske...men jag väntar på Din BOK om Livet Elisabeth, för du har så mycket att berätta för den som vågar lyssna...!!!
Vad ledsen jag blir...inte är ni pestsmittade... Om er tidigare umgängeskrets dragit sig undan kan det kanske bero på att de inte vet hur de ska förhålla sig till er sorg? Hur det nu än är, så känner jag så innerligt med dig och Carolina!
Människor är i regel inte bekant med en sådan sjukdom som drabbat SE, eller bekant med känslan överhuvudtaget av en förlust eller hur de skall agera när något eller någon i omgivningen inte är som det/den alltid varit. De blir osäkra och drar sig undan.
Det är inget försvar, men oftast är det det som är anledningen. Vi är i allmänhet så dåligt rustade att möta sorg, att vi blir rädda för våra känslor. Vi har ingen träning i sorg. Som små barn får de flesta av oss veta att om vi gråter, så kommer det gå över. Upp igen. Det var väl inget farligt osv. Vi tutas i som små att undvika sorgliga situationer. Vi har lärt oss gömma och glömma. Därför vill vi inte ta till oss andras sorger.
Det är inget försvar mot de som inte visar sig längre. Men ett sätt att försöka begripa sig på dem. Men kära Elisabeth du får inte se er som pestsmittade. Lova. Det är inte ditt fel att de dra sig undan er. Absolut inte ditt fel. Kramar Nalle
Synd att inte alla bloggvännerna bor närmare! Men sedan är det ju också så att folk kanske drar sig undan för att de inte vet hur ni vill ha det? Sorg är så individuellt att det är svårt att veta vilket förhållningssätt man som vän ska ha... Kram!
,,,,,jag kan heller inte låta bli att skratta lite då jag läser dina rader, men samtidigt så gör det ont i hjärtat,,,men du är en så´n mästare på att uttrycka dig. som jag sagt förut också så skriver du många gånger sååå vackert, fast det är så hemskt,,, och nu blev det liksom lite småkomiskta rader,,, fast det är så hemskt,,, hoppas du förstår hur jag menar. Du är en mästare på ord helt enkelt :) visst kan det kännas som om man är pestsmittad,,, men ni är ju de braigaste människorna som finns ,, du och Carolina,, inte finns det någon pest hos er inte,,,men det finns test!! och jag vet att ni klarar av den testen :)
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
12 kommentarer:
Kan inte låta bli att skratta lite,(om än lite ihåligt) fast det egentligen inte är roligt, men liknande tankar har jag haft många gånger.
Har funderat mig galen på vad det är för fel på mig... varför ingen vill...är jag tråkig, dum, konstig osv osv...och varför, varför, varför skulle jag få ett helt upp och nedvändt liv?
Sådär ha jag också känt det - alla vänner försvinner ju!
Men du har många kvar här i cyberrymden. Synd bara att vi är så spridda
kramar, vännen...
Tack för dina goa ord hos mej nyss, min vän...jag satt just då och la in lite nya virkbilder :-)))
Pestsmittade...???
Det ORDET beskrev då verkligen en grym känsla som du naturligtvis känner av eftersom saker och ting är som dom är...
Jag tror att det faller sej naturligt att känna så när så sorgliga flor drar in över ens liv...OCH det handlar inte om att ta på sej någon offerkofta, utan snarare att se sanningen i vitögat, och ställa sej den eviga frågan Varför???
Du är stark!
Jag vet att du kommer att bekämpa känslan bakom ordet!!!
Det handlar väldigt mycket om överlevnad, jag vet...men det är den som driver dej att ta dej framåt, igenom, att sortera, att sortera ur...
Det är inte läge nu kanske...men jag väntar på Din BOK om Livet Elisabeth, för du har så mycket att berätta för den som vågar lyssna...!!!
ALLRA VARMASTE KRAMEN OM!
från Eva
Det är en bit som jag verkligen inte förstår. Ni behöver ju stöd, uppmuntran, glädje, omsorg och mycket mer nu mer än nånsin. Kramar...
Vad ledsen jag blir...inte är ni pestsmittade...
Om er tidigare umgängeskrets dragit sig undan kan det kanske bero på att de inte vet hur de ska förhålla sig till er sorg?
Hur det nu än är, så känner jag så innerligt med dig och Carolina!
Varmaste kramar!
Att vi medmänniskor skall vara så rädda för andras sorg.
Människor är i regel inte bekant med en sådan sjukdom som drabbat SE, eller bekant med känslan överhuvudtaget av en förlust eller hur de skall agera när något eller någon i omgivningen inte är som det/den alltid varit. De blir osäkra och drar sig undan.
Det är inget försvar, men oftast är det det som är anledningen.
Vi är i allmänhet så dåligt rustade att möta sorg, att vi blir rädda för våra känslor. Vi har ingen träning i sorg. Som små barn får de flesta av oss veta att om vi gråter, så kommer det gå över. Upp igen. Det var väl inget farligt osv. Vi tutas i som små att undvika sorgliga situationer. Vi har lärt oss gömma och glömma. Därför vill vi inte ta till oss andras sorger.
Det är inget försvar mot de som inte visar sig längre. Men ett sätt att försöka begripa sig på dem.
Men kära Elisabeth du får inte se er som pestsmittade. Lova. Det är inte ditt fel att de dra sig undan er. Absolut inte ditt fel.
Kramar Nalle
Synd att inte alla bloggvännerna bor närmare!
Men sedan är det ju också så att folk kanske drar sig undan för att de inte vet hur ni vill ha det? Sorg är så individuellt att det är svårt att veta vilket förhållningssätt man som vän ska ha...
Kram!
Självklart!
Det vet vi ju alla.. :-) Stor kram till dig!
Pestsmittade är ni INTE!!
Och känn dig inte som det för då kan risken finnas att ni blir betraktade som sådana....
,,,,,jag kan heller inte låta bli att skratta lite då jag läser dina rader, men samtidigt så gör det ont i hjärtat,,,men du är en så´n mästare på att uttrycka dig. som jag sagt förut också så skriver du många gånger sååå vackert, fast det är så hemskt,,, och nu blev det liksom lite småkomiskta rader,,, fast det är så hemskt,,, hoppas du förstår hur jag menar. Du är en mästare på ord helt enkelt :)
visst kan det kännas som om man är pestsmittad,,, men ni är ju de braigaste människorna som finns ,, du och Carolina,, inte finns det någon pest hos er inte,,,men det finns test!!
och jag vet att ni klarar av den testen :)
Kraaaam
Kramar om dig och Carolina! Men hjälp - va söt han är lille Pontus P!! Fryser han inte nu när han blivit så "naken"??
Skicka en kommentar