Gud...

... nu rycker vi upp oss! Det vart lite tungt så här på morgonkvisten... men jag vaknade med minnet av två mardrömmar som fortfarande hängde kvar, och med täcket på golvet. Jag vaknade också av att jag frös...

Det blev inget gå på stan för mig igår. Men det gick bra det också... huvudsaken var ju att Carolina hade en toppendag med sin kompis, och att de varit och lyxat med pizza. Absolut viktigast! Sen hade hon ju shoppat.... stort! En mössa till mamma... och en mössa till sig. "Jo, men du mamma, det var "ta två betala för en"och då tänkte jag på din fulmössa... och visst är den här mycket snyggare?" Det bor mycket kärlek i en mössa...

Men nu vaknade Carolina... och vi ska fika lite. Sen ska vi tillsammans med min bror F och hans tjej C gå ner på stan och titta på julskyltningen. Det ser vi fram emot.

Tänder ett ljus för er....

Dumjag...

(SE:s ljusstake... den som vi inte tar fram i år..)


.... var här och hälsade på alldeles nyss! Hon satt här i sängen med sitt fika, sitt tända ljus, och lyssnade till Bing Crosby som sjöng "White Christmas" så himla vackert. Men dumjag hon lyssnade inte särskilt bra... hon hade förlorat sig i fjolårets skriv på den här bloggen. Hon satt och plågade sig... och jag märkte att hon nästan dog, när hon läste:

" Amor vincit omnia...
... eller tack för pussen, älskling!
Idag köpte vi en chokladask på Coop.... bara till Sven-Erik.
När vi kom hem sa jag:" Du gubben, ta ner den här på ditt rum... så har du lite "mysgötta" för dig själv!"
"Men nu är du så... ja, du skulle kunna få en puss", svarade han glatt, och i samma sekund tog han omkring mig och gav mig en puss... mitt på munnen!!

Då frös jag tiden.... i det magiska ögonblicket lät jag minnet fotografera oss.
Vi två... min glädje, över hans glädje, att ha fått en egen chokladkartong.... min lycka över att ha fått uppleva något som inte jag har fått uppleva på många år... en puss!
Sen gick jag in på toan och lät tårarna rinna.... för den vemodiga längtan efter den man jag en gång haft.
Men jag grät också över att.... ja, jag skriver glädjetårar, för att se min älskade älskade man bli så otroligt glad över att få en chokladkartong alldeles för sig själv.. så att jag får en puss! Kan lycka bli vackrare än så? Kan man göra annat än gråta av glädje då?????

Så kärleken övervinner allt.... även i den svåraste av tider..!

Jag ska alltid älska dig...."

(Skrivet i december 2007)

Då skickade jag hem dumjag! Snabbt gick det också! För inte vill jag ha henne omkring mig idag.... idag, när jag ska ut med min brors flickvän på stan. Idag när jag ska fortsätta julstäda lite... idag när jag ska leva det nya livet på Gustav Garvares gata. Nej.... bort med henne! Å jag ska verkligen ta ett snack med henne nästa gång hon kommer.... "gå inte dit, läs inte där, åtminstone inte förrän du vet att du inte går och dör av några längtans bokstäver!"

Nu ska jag fika med Carolina.... hon som ska ut med en klasskompis på stan idag. Å i eftermiddag ska de lyxa med pizza...!

Så... det går.... det här blir en bra dag. Så länge dumjag håller sig borta!

Ingen vit liten gran...

blev det. Vi hittade ingen. Men det går precis lika bra med en grön liten sak...

Det är svårt med skrivet. Så jag skriver inte mer just nu...

...å nu tänker jag

... så här: Gud hör verkligen bön.

Vare sig man tror på Gud, eller inte... så nog finns det tillfällen i ens liv då man måste tillstå att något, eller någon såg och hörde ens förtvivlade rop! Jag väljer att tro på Gud....

För igår förmiddag var det förtvivlade ropet... ja, jag vet inte hur jag ska berätta om skriket som kom där i tvättstugan! Gråten vid mageln... den riktigt förtvivlade onda ensamma... knövlade ihop mangelduken... "Gud, nu orkar jag verkligen inge mer... nu får du faktiskt hjälpa mig... jag fixar verkligen inte mer nu... inte mer". Jag pratade högt... förtvivlat hulkigt högt... o nu så här efteråt kan jag ju tycka.... men herrejösses, vem står och låter om sig så där i en tvättstuga? Men det var verkligen bara den mest förtvivlade stund...! (Å det känns jobbigt att tänka på det nu...!)

Först ett bråk med Carolina.... uselmammatänket låg fortfarande över mig.
Sen pratade jag med SE... vilket ju egentligen var underbart, men också så grymt att längta.
Sen ringde f-kassan och bråkade... inte över att jag gick sjukskriven... utan över min ersättning.

Å det var det där sista... f-kassans samtal som blev bara för mycket....


Men så... bara som om någon hört, fast jag varit alldeles ensam där i tvättstugan, så hände det ena efter det andra... livlineaktiga. Precis som om någon bestämt sig för att "här kommer det livlinor nu, Elisabet... så att du kommer upp igen!" Besök av en Eva, besök av kusin Sofie igår, och idag besök av bloggvännen Ewa (trollmor) som tog mig med ut på äventyr och fika. Sen paket från när och fjärran, bl a från Carolinas faster Britt och ett par bloggvänner....

Ja, men.... håll med mig! Så här mycket underbara gåvor på bara en och en halv dag....!! Någon måste bara ha hört....!

Nu är det en mycket mycket trött Elisabeth som sitter här.... med sorg i livet över mycket... men också med en liten grön gran som jag kunde köpa på Rusta idag... lyssnar på vacker julmusik med Frank Sinatra... och som känner att:

Tack alla vackra människor i världen.... tack för att jag fick hjälp att lämna tvättstugeförtvivlan... tack Gud. Tack snälla snälla....

Jag kämpar...

... i varje vaken sekund.
I varje andetag och ögonblick.
Min längtan. Min sorg.
I varje andetag och ögonblick.

Gud, hade jag inte kunnat ge vad som helst just nu
"Nog vet du att det här löser sig, gumman!"

Jag gråter nu för jag är ingen ryss heller... bara
stark för det mesta, men inte alltid.

Inge bra skriv är det här... men det får stå kvar.

"Nog vet du att det här löser sig, gumman!"

Att vara en...

... usel liten mamma. De dagarna, eller stunderna finns där också. Då man känner sig som en liten pyttaliten lort på jordens yta.... och som världens sämsta mamma.

En sådan stund känns det som nu... bara för att tusen saker tydligen hade bestämt sig för att komma precis nu! Vi försov oss, hon var irriterad och på dåligt humör inför matteprov och samhällsdebatt idag, jag blev på dåligt humör och irriterad på henne för det... och vi blev osams. Nästan skrikvarning över snabbfikat i köket blev det...

Men det gick ju över... tack och lov ganska fort.

Nu sitter uselmamman här... fast vi sa förlåt, fast vi kramades i hallen, fast jag "som den bästa mamman i världen" gav henne sista peppet inför matteprov och samhällsdebatt.... vi sa förlåt igen, så känns det ändå nu... uselmamma.

..........

Skulle skriva om de trevliga timmarna jag hade igår tillsammans med mamma och pappa. Fika hos dem, hjälpa mamma köpa BH, få fina julstjärnor av dem... men jag orkar inte skriva om det nu. Av flera anledningar.... bl a uselmammakänslan just nu.

Men nu är det jul...

... igen, åtminstone hos Ingelssons, på Gustav Garvares gata i Umeå. Jo, men så blev det bestämt idag... så här en vecka före 1:a advent.

Carolina hade ett förslag... om jag hjälpte henne med ett skolprojekt, så skulle hon "fixa en överraskning".
Så medan jag satt instängd i mitt sovrum tillsammans med datorn, så hörde jag dammsugaren dra igång... lite spikande.... lite "äsch" och "nej, Pontus... ligg där", och jag funderade verkligen vad hon höll på med.
Men efter... ja, efter ett par timmar kanske, så var överraskningen klar. Hon hade gjort jul! Med lite storstädning, röda julgardiner o adventsljusstakar i fönstret, lite tomtar och röda dukar, så hade hon bestämt att nu fick det vara jul!

Men kan man göra annat då, när man står där, ser det vackra... och ser hennes ögon som lyser av förväntan på vad jag ska säga... kan man göra annat då än att bara ta omkring henne och säga: "Men underbara lillhjärta... du är bara för helt otrolig... så himla fint du har gjort det... nu kan vi julmysa bäst vi vill.... tack snälla snälla gumman!"
Å sen julmysfikade vi i köket med kaffe och torra pepparkakor. Tände röda äppleljuset och bara satt där... och tindrade på.

Så... än om morgonen varit grå och tung... så blev dagen sen som en julsaga. En julsaga som en mamma kanske inte hade räknat med riktigt än... men ändå. Helt underbar...

..........

Min bror F, med sambo och barn, kom också hit och fikade idag. Himla roligt det också... men det var före den stora överraskningen, så de fick nöja sig med odammsugat, vita gardiner och omys. Men de slapp pepparkakorna... de hade fikabröd med sig!

.........

Det var roligt att skriva det här inlägget... skriva om någe roligt. Skriva om överraskningar... besök och fika... och viktigt mys. Det är viktigt att skriva om det också... faktiskt nästan viktigare... att en dag minnas det som min mamma brukar prata om "det blir aldrig så mörkt att det inte finns ett ljus någonstans".
Idag, och ikväll finns här ett ljus.... och jag är glad.

Söndagmorgon...

... och jag sitter i sängen, med min kaffekopp och det tända ljuset. Carolina sover än...
Jag ser de vita flingorna som fortsätter att bilda vitt utanför mitt fönster... flingor som idag inte förmår lika mycket som igårkväll. För här i sängen... just nu... så är masken av... och då finns bara det förtvivlade såret... det stora vidöppna, och blödande såret.
Här finns bara jag och Pontus P....

Det snöar... och jag vet hur den här dagen kommer att se ut. Carolina stiger snart upp... lycklig över att det har kommit ännu mer snö. Vi fikar tillsammans och tar på oss våra masker....!
För det är så det måste vara nu... hur skulle vi annars överleva? Hur skulle vi annars klara av att finnas i denna sorg bara jag och hon? Varje dag. Ensamma. Hon utan sin pappa... jag utan min mest älskade.

Vi försöker... vi skrattar... vi kommer på saker att göra... vi kramas... och hon är störst.
Hon mötte hans sjukdom varje dag, under flera år... hon tog emot alla förändringar hos honom.. hon svalde ner sorgen över att se hur hennes pappa alltmer slutade vara just det... hennes pappa. Istället blev han någon som försvann allt längre bort...
Han finns inte längre.... inte den pappa som hon lindade runt lillfingret... inte den pappa som ställde upp på varje tårtbyggaridé som hon hade... inte den pappa som var hennes.
Men SE bor på Tomtebo.... där finns han. Men inte längre pappa... inte längre make... bara en glad liten älskad gubbe som är lycklig och glad.
Å det... det måste vara bland det tyngsta att bära för ett barn. Din pappa finns inte mer... men han finns ändå... hur bär man sådant? Det är därför jag skriver att hon är störst. Hon bär det... varje dag.

Jag önskar av hela hela hela hela mitt djupaste hjärta nu Gud... att du kunde skicka hit någon som kunde vara lite stöd för oss. Jag ger henne så mycket stöd jag nånsin bara kan... låter henne få vara ledsen när hon behöver... fixar till med mys och fika... skojar och peppar på... försöker vara den bästa mamman och tryggheten i världen för henne.

Men det borde finnas fler runt henne...

"Man kan inte...

... vara ledsen när det snöar..." sa Carolina ikväll, när vi tog kvällspinken med Pontus P.

Jag håller med henne.... för det är precis som om varje liten snöflinga, varje liten "lapphandske" som singlar ner, kommer med små hälsningar från himlen... vita och magiska .

En snöflinga kommer sällan ensam... de följer varandra, sida vid sida, och bildar ljus. De landar i vilket mörker som helst... och det är därför jag vet... att det är svårt att vara ledsen just då.

En hälsning... jag tar det så... det blir ljusare igen.

Det blev iallafall en ljus, vit och alldeles knäppt, rolig och underbar hundpromenad! Å Pontus P lekte "gömma nos" mest hela tiden...

..........

Jonas och nya flickvännen S var hit och fikade. Roligt.

En vanlig dag... jag och Carolina.

Till dig som läser...

från mig:

"Du vet väl om att du är värdefull

att du är viktig här och nu

Att du är älskad för din egen skull

för ingen annan är som du"

Tack för att just du finns...

Två dagar...

... som jag inte har skrivit något. För att? Jag vet inte... men det är väl så att man tappar lite styrfart emellanåt. Tappar ork, och lust för att skriva... och med en olustkänsla till vad somliga gör med orden de läser hos mig. Jag skriver för mig, eller rättare sagt för oss...

Det har varit en tuff vecka... mycket bra, och mycket dåligt. Jag skriver bara om det braa nu...

..........

Onsdag var mamma och pappa här på besök. DET var stort... och roligt! Mamma blir ju alltmer en liten fågelunge, så de dagar hon orkar komma på besök så rullar jag ut alla röda mattor jag har... även fast jag inte har några. Men hon skickar upp pappa först, för att se om vi är hemma... för hon orkar inte gå i trapporna, om hon måste vända om ifall vi inte är det.
Jag bjöd på kaffe och smörgås...

Onsdagkväll var jag på anhörigträff. För anhöriga till de som har fått denna sjukdom... demens. Å det borde ju alltigenom bara vara en sorglig församling... och det är det väl också, på ett sätt. Men på ett annat sätt så är det en församling där det både skrattas och kramas.
Mitt i fikat så tänkte jag... det här borde många många ha fått lyssna till! När var och en fick berätta sin historia... sin resa... sitt nya liv... om spillrorna av det som måste orkas ändå. När man satt där och hörde dessa människor, drog efter andan när de berättade någonting riktigt svårt, svalde när de berättade om sorg och förtvivlan... och framförallt när man kände vilken otrolig styrka och kraft dessa människor ändå förmedlade.... ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan då, men ödmjuk är väl det ord som jag hittar, och som passar... ödmjuk för hur skört livet ändå är... ödmjuk för deras öppenhet och värme... och stor ödmjukhet för ordet tillsammans.. och vad det ordet kan uträtta.
För trots att jag också fick berätta min historia så kändes den nu lite mindre hemsk, lite mindre eländig, lite mindre ensam....

Det var en gåva att få ta del av deras berättelser... och jag kan välja hur jag vill använda den gåvan. Så är det för alla... och det var lite det jag kände där mitt i fikat...

..........

Tordag ringde min sons ex-flickvän E, och ville bjuda på fika på NK. Vad glad jag blev! Så himla roligt att bara få göra någe annat... träffa någon... bli bjuden på fika... gå och titta på julsaker... och prata om precis allt annat än sorg och elände. Jag tror att jag har skrivit det förut... att hon kan konsten att surra om nästan precis vad som helst, och att hon har ett hjärta av guld... precis det jag behöver nu.
Så roligt... nästan livräddande... och fick jag önska någe... så vore det väl att det fanns många många många många många fler sådana E i min tillvaro nu. Tack E.


..........

Fredag har inte hunnit så långt ännu. Har bara pluggat spanskaglosor och fikat än....

Ny dag...

... jag orkar inte skriva om gårdagen nu. Det var bara tungt. Kanske sen...
Nu ska jag strax fika med Carolina... som har sovmorgon. Hon hade en tuff dag igår, min lillgumma. Å hon går ju först nu...

Men från Kersti kom de här vackra orden, skrivna av Barbro Lindgren..
Jag vill dela dem med er...

"Djupt inne sorgens mörker
glimtar en annan sorts glädje fram
en allvarligare glädje
i grunden besläktad med sorg.
Se magnolian!
Den blommar nu!"

Hopp andas den. Visst gör den?

Två möten...

... har jag nu. Två möten som båda börjar på S.

Det är tufft. Men vi måste överleva....

Jag vill inte...

Bara ekot bär... "Gumman, vi fixar det här!"

Jag önskar det vore så.... vi.

Alla söker vi efter lyckan...

... eller ljuset. Eller det där braa därborta som vi har hoppet om. Det optimala. Det är bara det att vi har olika utgångsläge. Först och främst för att vi är individuella varelser, med olika behov och med olika drömmar och önskningar till vad som är lycka och ljus för just oss. Men också för att vi i olika skeenden av vårt liv befinner oss på olika trappsteg, både i jämförelse med där vi vanligtvis brukar befinna oss, och i jämförelse med vart andra befinner sig i livet.

Tänkte bara lite så...

Det blev ingen...

... adventsljusstake. De hade inte några... bara en massa tomtar, och röda dukar. Vi får gå dit en annan dag..
Men mysfika blev det. Glass med smulade peppakakor. Carolina och jag.

Jag har suttit en bra stund...

... med kaffekoppen nu. Tänt ljus. Suttit och försökt hitta orden... de som ska förklara. De som måste få komma ut. De som måste få skrivas om... för att det helt krasst inte finns någon som sitter här. Men det är svårt. Svårast.

Jag skriver nåt, och raderar bort det lika fort... för det blir inget bra.

Men det gör ont i en mamma när hennes dotter säger:
"Mamma, vad allting skulle ha gått lättare om vi inte hade varit så ensamma". Sa hon ikväll.

Jag hör förtvivlan. Jag hör att hon saknar.

Jag skulle kunna skriva så så så mycket mer... men jag gör inte det. Men en sak skriver jag... och det är ett löfte till Gud... att aldrig aldrig aldrig så ska jag vända bort huvudet om jag vet att någon nära är ensam, och har det svårt... och inte ska jag göra det mot någon annan heller, för den delen. Då Gud, då får du slå mig med en brödkavel i huvudet....

Vad ska jag...

... fylla livet med nu? Vad har livet, därborta i framtiden, för planer för mig? Livet med SE är... å det känns svårt att skriva... och inte känna... men livet med SE... är slut. Slut. Det har jag vetat länge. Men jag håller ändå fast, och förlorar mig lätt i det som var.... för det är det enda jag har kvar. Det är en trygghet ännu så länge... vi.

Sitter och fika i sängen. Pontus P och jag. Lördag. Vad ska jag fylla den här dagen med? Jo, men så är det ju... livet är ju ingenting som bara ligger därborta i framtiden, och väntar på att jag ska komma dit. OM jag nu ska komma dit.
Det är ju transportsträckan dit som är livet.... varje dag.

Jag tror att vi ska gå iväg till Röda Korsets secondhand-butik, och se om vi kan hitta en ny liten adventsljusstake. Vi måste skaffa en ny.... för den vi har... den vackra i näver... den som SE gjorde för över 20 år sen... den får ligga kvar i den inlindade plastpåsen från Coop. Vi fixar INTE att ta fram den i år...
Sen ska vi gå hem och fika glass med smulade pepparkakor. Ha lite mys.

..........

Hon som kom hem från kursprovet i historia igår... hon såg ganska nöjd ut.
"Jag skrev och skrev... och svarade på varenda fråga..." sa hon.
Så vi firade med lite fika... hon fick berätta om provet... och nu håller vi tummarna!

På kvällen hade vi fest. För fest är det när man fått hjortron av svärmor, kan koka hjortronsylt, äta den varm med glass till, och smula digistivekex över!
Såg på tv tillsammans. En bra kväll.

Det är mycket mys nu.... det måste få vara så.

"Men jag kommer inte...

... att dö iallafall"!
När den känslan kommer, ibland bara lite tvärt sådär, då man nästan kan känna hur det spirar inom en... trots eländes gråtristväder ute.... och elände inne... då man helt enkelt bara känner glädje över just här... just nu... i en kaffekopp och en macka.

Då skulle jag vilja stanna här...

Tack Gud... också.

Mardrömmar...

inatt igen....flera stycken. Jag sover så himla dåligt ändå... varför kan inte mardrömmarna hålla sig borta? Vaknar och vågar knappt kliva upp ur sängen och tända lampan. Nästan varevigaste natt har det varit så nu... och ibland låtsas jag, lite barnsligt kanske, att jag har makten att kunna bestämma att... inatt... då ska jag drömma om någe roligt... om lyckliga saker med mig och SE. Det funkar förstås inte... och jag har börjat gruva för nätterna.

Men hela livet är ju som upp- och nedvänd konst nu. Att befinna sig i ett helt nytt liv, men med samma vardagliga rutiner som alltid har funnits, det är som att lära sig gå igen. Nästan.
För det är fortfarande mitt liv... samma jag... samma Elisabeth. Men ändå så förändrad... och så utan.
Och det är en himmelsvid skillnade mellan att diska MED en Sven-Erik i sitt liv... och att diska UTAN en Sven-Erik i sitt liv....

Kanske är det därför jag drömmer så illa...

..........

Igår var det storplugg här hemma. Carolina har stort kursprov i Historia nu på morgonen... och vi, för en mamma måste ju agera viktigaste bollplanket vid sådana här tillfällen, vi satt till sent igår kväll och bollade frågor och svar om både medeltid och renässans. Å fast jag helt säkert, där vid köksbordet, visste vem Maciavelli var... så fråga mig inte nu!

Jag håller tummarna för henne idag...

Vårdplanering för

... SE igen. ( Det går lättare att skriva orden..."vårdplanering för SE..." än att sen läsa dem!)

Pappa skjutsade dit mig. Jag kom lite tidigare.... och jag hörde i korridoren hur det skrattades från dagrummet. När jag kom in så satt SE tillsammans med de andra och tittade på TV. Nedsjunken i en fåtölj så satt han och skrattade åt någonting roligt som visades. Alla skrattade.

Han varken såg eller hörde att jag kom... så jag stod en bra stund bakom fåtöljen och lyssnade på hur han skrattade
Det kändes skönt att höra hans skratt...

När jag sedan gick fram, så såg han inte speciellt förvånad ut över att se mig.
"Hej, å vad gör du för roligt då?"sa jag. Glatt.
"Ja, det skulle du gärna vilja veta... här är det fart.." svarade han. Skrattande... å de andra skrattade också.
"Jo, jag hör det.... vad ser ni för någonting då?" frågade jag. Lika glatt.
"Hörru du, det är mycket det..." svarade han. Å det var också roligt... tyckte alla.
Sanningen var väl att han inte riktigt visste vad han tittade på... bara att det var någonting som fick honom att skratta. Å det var ju huvudsaken det...!

Sen gick vi in på hans rum... där jag fick stå och krama om honom en lång stund. (Det är då man kan blunda och låtsas lite.... att allting är som förut... han och jag.)
Vi satt och pratade... eller som vanligt var det mest jag som pratade, och han höll med. Han låtsades (vet jag ju) förstå och veta precis vad, och vem jag pratade om.

Vi tittade på en del foton som jag satt upp på hans vägg...
På ett kort sitter jag och SE tillsammans med en liten bebis Carolina...
"Ja, det är jag.... å "dotra" (Carolina) det" sa han, när jag frågade. Att jag satt med där, det såg han inte alls.
Då låtsades jag bli lite förnärmad... nöp honom lätt i kinden... och sa:
"Men du är väl en skruttgubbe.... hon som sitter bredvid dig där då... frun... alltså jag... är jag så himla osynlig så jag syns inte alls, eller?"
Det tyckte han var jätteroligt.... !

Så satt vi så en bra stund och tittade på fotona på väggen.... "ja, det är jag och syrrorna" sa han om fotot där han står med sina systrar. "Ja, det är ju gubben... och mamma" sa han om fotot på sina föräldrar.
Det blev en varm, rolig, och lite egen stund för oss.... och det kändes bra att veta att han fortfarande har lite koll på de som finns på fotona. Minus frun då förstås....!

Sen blev det vårdplanering... (SE var ju inte med)

Nu orkar jag inte skriva så mycket om det. Men det var, liksom förra gången, ett bra möte. Att få vara med på dessa möten är viktigt som anhörig... för man känner att man fortfarande får vara en del, får vara med och bestämma, får vara med och vårda... i det nya liv som SE lever nu!
(Kanske skriver jag mer om den sen....!)

Det var svårt att gå hem sen.... han satt återigen nersjunken i fåtöljen och tittade på tv. Reagerade knappt när jag pussade honom på pannan, och sa att jag skulle komma tillbaka lite senare.
Rent logiskt så vet jag att det ska ju kännas bra att han inte bryr sig om att jag går.... men känslomässigt.... vill jag inte veta att han är borta. Att jag inte längre finns hos honom... jag vill inte veta det. Inte känna det.

Idag är det tungt att komma ihåg det.

When you wish upon a star...

Bråk med Gud...

... hade jag i förmiddags. Ett riktigt ett.
Då fanns inte en endaste liten tanke på tacksamhet och glädje... då fanns bara en liten ynklig Elisabeth som kände sig övergiven och... ja, jag vet inte vad. Rädd för framtiden... rädd för nya eländen... trött på de eländen jag har... och så förtvivlat ensam, gissar jag.
Det var inte vackert alls.... men jag hade ingen annan att skälla till!
"Men Gud.... RÄCKER DET INTE NU?" började jag.
Fortsatte med... "är du blind.... ser du inte.... är det så här jag ska ha det... och så det värsta av allt.... du kanske inte hör nåt alls.... du kanske inte ens finns...?" Å så grät jag...

Mina frågor.... jo, jag har frågat Gud om många saker under mitt liv... men aldrig aldrig har jag ifrågasatt Hans existens!!
Men idag blev det så ändå... bara för ett nytt elände som kom i brevlådan. Jag bara tappade orken för alltihopa...

Det VAR svårt. Jag tror aldrig, under hela den här tiden, att jag har fått leta så djupt inom mig för att hitta det där fröet.... fröet för att hitta styrkan till att fråga mig själv, så där som jag brukar: Hur löser jag det här då?

Men någonstans där så måste det ju ha funnits... för nu har jag löst det. Från ett elände... till ett mindre, och mer överlevnadsbart, elände.

..........

Det blev en bra eftermiddag iallafalll... så där som vanligt. Å när vi tog kvällspinken med herr Pontus P så gick vi och drog dåliga skämt, typ " till Steve - här får du en tv"... eller " till sören - ett paket utan snören" för varandra. Och skrattade hejdlöst åt smaklöst! Men roligt var det!! Vi behöver skratta.

Nu är det kväll... och jag måste försöka sova lite inatt.
Imorgon ska jag på vårdplanering för Sven-Erik igen. På Tomtebo. Det känns lite tufft...

Snart slut...

... på den här dagen. Å det gick ju.... för att vi bestämt det.
Som en tyst överenskommelse att allt prat om pappor idag var förbjudet.
Inte ens ett litet knyst åt det hållet.

Vi fikade länge i min säng... hon längst ner, jag längst upp... och en sovande Pontus P mitt i. Pratade om hur fint vi skulle göra idag... vad hon skulle göra, och vad jag skulle göra.
Vi hade tänt ljus... mackor med kaffe och the... och tusen smulor i sängen.
Julen... den som vi peppar varandra inför hela tiden nu... den som ska bli den bästa någonsin, säger vi... den pratade vi länge om. Hon gick och hämtade sin önskelista.... på 7 kilometer! (Nej, nu skojar jag... men den blir nästan så lång när varje liten sminkgrej ska, och måste detaljbeskrivas för en icke sminkkunnig mamma/tomte!)
Det var viktigt för henne... att få läsa upp den för mig. Då var det viktigt för mig också.
Det var en viktig och mysig stund...

Men det blev lite tufft när jag tog morgonpromenaden med Pontus P.
Först ringde jag min pappa och gratulerade honom på fars dag... sa att vi inte skulle komma dit idag... att vi hoppade över den här dagen... men att vi skulle uppvakta honom lite sen istället. Han förstod ju...
Sen ringde jag till Tomtebo... där SE bor nu. Pratade med personalen. Sa att vi inte skulle komma dit och fira honom idag. Det var svårt att säga. Sa att vi skulle komma en annan dag istället.
De förstod också...
Men sen var det svårt att gå ett tag...

Nu har vi städat och fint. Å skämmigt nog så måste jag erkänna.... Carolina är mycket mycket bättre än mig på att städa! Jo, så är det. För hon har flyt i städet.... det går fort, och blir bra... när jag ska göra något i städväg så ska jag vara så noga och petig så jag blir aldrig färdig!
Så när hon hade gjort det hon skulle... ja, då hade jag bara hunnit halvvägs.
"Mamma, vill du att jag ska hjälpa dig.... annars blir vi nog inte färdiga på det här året?" sa hon. Skrattande.
"Nehej, du... jag får väl stå här inatt i värsta fall... lugn du, jag hinner" svarade jag. Jag hann.

Hon brås på sin pappa... han var också mycket duktigare än mig på att städa!

..........

Tack Gud för hjälpen... den behövdes. Det känns bra nu...

Fars dag...

... idag. Fars dag.
Förra året var han här... hemma hos oss. Hemma hos oss... jag vill inte ens skriva det.
Då fick du tårta, gubben... då var det en bra dag... då var du här... du dammsugade lite... och skämtade och skrattade med Carolina... och vi kunde ännu låtsas lite att... (nej, jag ska inte tänka på det nu... inte minnas....inte inte inte känna... inte idag.... INTE!)
Då var det så... nu är det så här.

Vi har bestämt att inte åka ut till Sven-Erik idag. Eller rättare sagt... hon fick bestämma. Ingen av oss fixar det idag... vi åker dit en annan dag istället. Idag kommer hon, precis som jag, att ta ett av sina djupaste andetag. Idag måste vi låtsas för allt vad vi är värda.... att det är en bra dag ändå. Att det går. Det går....

Vi ska städa istället. Hon och jag. "Göra riktigt höstfint..." som Carolina sa.

Det blir tufft idag. Mest för Carolina. Allra allra mest för henne...

..........

I går var det lördag. Dagen före det var det fredag. Svåra dagar.
För hur mycket jag än försöker att vara den starkaste och bästa mamman i världen, så är svårt bara förnamnet när ekonomin inte riktigt tillåter... när man ska vara det alldeles ensam... och när frun saknar sin gubbe.... så är det.
Jag hittar på att göra... igår så fixade jag "önskefika". Dukade i köket.... med ljus och servetter... trots att det var mitt i dan... o tre kataloger där vi med varsin penna fick sätta kryss på det vi önskade oss i julklapp.
Det blev en mysig och rolig stund.... å Carolina kryssade hejvilt!


Nu kommer hon... vi ska fika tillsammans nu... och sen städa. Å jag ska göra det till en rolig städa-dag! Det går...

Ohana...

... betyder familj. Familj betyder att ingen lämnas utanför, eller glöms bort. Det lärde jag mig ikväll... från Disneys film "Lilo och Stitch".

Det är allt jag skriver ikväll.

Verkligen ensamt...

... är det. Bara så.

Diska ensam. Duscha. Gå ut.

Gud, jag försöker... ser du det? Jag försöker verkligen att känna all tacksamhet som finns i världen.... hur bra jag ändå har det.... jag har Carolina.... kläder på kroppen... mat för dagen... jag har det. Men ändå.... det är ensamt Gud. Ensamt att vara ledsen.

Gud.... det vill bara guppa i halsen hela tiden. Å jag sväljer å sväljer...

Just nu skulle jag bara kunna ta bussen och åka iväg och hämta hem Sven-Erik. Jamen, nu ÄR det sorgligt värre.... Gud snälla. Jag blir så skitarg på mig själv.... men du vet Gud, det är inte lätt det här. Kan du komma med någe lite bra? Någon lite bra? För det är svårt att fixa sånt här ensam...

Men jag SKA dra ihop mig nu. NU ska jag göra det. För sen ska jag gå på ner på försäkringskassan... och ikväll har jag bestämt att jag och Carolina ska ha fredagsmys... med någe gott att äta.

Det ska bli en bra kväll. Tack ändå Gud.

Rulla in sig i en tidning...

... kan man också göra. Det kan man när man kanske vill skämta till det, eller när man inte riktigt kan uttrycka sig som man tänkt.
SE sa det imorse... när jag frågade vad han gjorde. Jo, han hade "rullat in sig i en tidning"... och jag kunde inte mer än le för mig själv, och svara... "ja, det kanske man också kan göra". Balanserade mellan att förstå att han kanske skämtade... men att jag också förstod att det var allvarligt menat.

Det är så... ibland så vet jag inte riktigt vad han menar... eller vad han får allting ifrån.
Som det han sa sedan:
"Ja, inatt har jag spelat bort 600 000 tusen!" Å då var han helt allvarlig...
"Men... hurdå... vad har du spelat på då?" frågade jag. Som att frågan var berättigad att ställa, fast jag tänkte inom mig.... vart fick han det därifrån nu då?
"Ja, det skulle du gärna vilja veta va... men det var bara att plocka upp storbörsen..." svarade han. Fullständigt allvarlig.
"Jaha... så nu är du alldeles black då?" frågade jag.
"Jajamen... men här finns det resurser.." svarade han.
Då tappade jag alldeles tråden i hans tänk.... insåg att jag skulle byta ämne... men undrade fortfarande vart hans 600 000-kronors tänk kommit ifrån.

Förklaringen kom senare. Då jag fick veta att det idag stått i våran lokaltidning att någon hade spelat bort 600 000 kronor på internet. Å han hade ju "rullat in sig i en tidning" precis när jag ringde...
Så antagligen satt han och läste tidningen precis då... hade denna artikel framför sig... och så blev det hans egen historia istället!

Att rulla in sig i en tidning... kan ju faktiskt betyda att man sitter och läser i en tidning. Det är bara en fråga om ord...

Men visst var det lite gulligt också... på någe sätt!
..........

Igår kom Carolinas kusin Sofie hit på middag och film. Hon läser ju på universitetet nu... har stortenta på måndag... och det var nog bra för henne att komma bort från plugg... och bra att vi fick besök.
(Men det stör mig att jag blir så trött sen... som om luften går ur mig alldeles! Kuratorn har sagt att det är så.... man har inte så mycket energi över... oftast så går den åt till att bara vara, och försöka hantera tillvaron nu, att "leva mitt i sorgen", och skapa en ny vardag... och ja, det kan jag väl känna också... men ändå? Det stör mig! Roligt ska ju vara bara roligt!! )

Idag har jag varit på en promenad upp till mamma och pappa. De bjöd på fika och surr. Min lillebror K var också där... och rätt vad det var hade han plockat fram gitarren och sjöng både "Fattig bonddräng" och "What a wonderful world" för den lilla publiken oss. Himlens trevligt och roligt var det också... men liksom igår så var jag totalt slut på när jag kom hem... så jag dippade en stund på soffan... i flera mardrömsfria minuter! Jag behövde det.

Nu är kvällen här... Carolina håller på att träna på något dansschema... jag sitter i soffan och skriver. Trött.
Jag har varit upp på vindan och hämtat våra jul- och adventssaker.... och det första vi såg när vi öppnade den ena kartongen, det var "stora och lilla tomten"... Carolina och SE:s tomtar. Två små tjocka (fula) tomtar gjorda på flörtkulor, med röda ylletröjor, luva och halsduk.
"Mamma... min och pappas... vi skiter i det här ikväll"... sa hon bara. Vi stängde igen kartongen.
Det kommer att bli tufft det här...

Nämen...

... då gör man så. Bestämmer sig. Tar det största djupaste andetag man kan... och så hittar man på någe.
Jag tog med mig själv ner på stan... med målet att försöka hitta en liten vit julgran.

Köpte en varmkorv... tjuvprovade parfym... tittade på vita julsaker.

Hem kom jag med Carolinaglass (Ben o Jerrys), tvål... men ingen julgran.

Nu har vi fikat lite... pratat om hennes dag... och just nu känns det... ja, men ändå ganska överlevnadsbart. Det känns bra.

Igår var igår. En dag i taget. Myrsteg.

Det är inte svårt...

... sådana här dagar. Det är avgrund. Då känslan finns där redan när man vaknar... känslan av ett tomt ingenting. Men ändå helt fylld med det ofattbara. Ett avgrundspoff...

Jag visste inte att ont kunde göra så ont. Jag visste inte det....!!
Jag visste inte att saknad kunde gräva så djupt.
Jag visste inte att sorg kunde göra mig så blind för dagen ljus.
Nu vet jag...

Grät i soffan... grät i duschen... bet ihop... ut med Pontus P... svalde i parken... inte ens solljuset trängde igenom. Å jag säger bara... inte en endaste människa skulle behöva ta sig igenom en sådan här dag ensam.... inte nån!

Dum blev jag också.... gud, förlåt mig, förlåt mig, förlåt mig... men det blev Carolina som fick "ta" alltihopa. Mitt i eftermiddagsdisken.... då kom det. Då rasade all självbehärskning mitt i en gurkskiva som inte landade rätt i soporna. Jag skrek åt gurkskivan... åt helvetessopkorgen... åt att inte Sven-Erik fanns här... att hela min skitvärld hade rasat.

Sen grät jag... hon kramade och tröstade. Avgrundsdag. Å sen alla förlåt till henne... med förklaringar till varför jag egentligen blivit arg, och varför jag gråtit.
"Men mamma... vi har ju sagt det... man måste få ha dåliga dagar också" sa hon.
Då hade både det arga och avgrundsdjupa lagt sig.... då hade usel-mamma-tänket tagit plats istället.

Varför skriver jag om det här.... inge kul alls att minnas. Men någonstans måste jag tala om för mig själv att det finns dagar då jag inte alls är någon världens starkaste ... att jag inte är någon supermamma... utan bara en liten lort som ändå försöker att vara just det... världens starkaste, och supermamma!!! Och för att jag ska kanske... en dag... ska kunna se... kunna läsa...att jag trots avgrundsdjupa dagar ändå tog mig igenom.

Så... nu "rycker jag mig i hampa" allt vad jag kan... igen. Imorgon ska jag försöka hitta på någe lite kul för mig.

Jag vill inte ha söndag. Inte Carolina heller...

En tomtenisse...

... har sprungit här i några dagar, och släppt ner DN i brevlådan. "Nissen har sprungit fel" tänkte jag först... men jag låtsades som ingenting. För hur glad blev inte jag över att få favorittidningen i brevlådan!! Vi som inte ens har en dagstidning längre...

Himlaglad. Så kan man skriva... för trots att det kändes som om jag satt och tjuvläste i en tidning som förmodligen någon annan skulle ha... så kändes det bara så världslyxigt och roligt att få läsa om allt därute i stora världen. Kaffekoppen, DN och jag.... så där som i tiden förut... kanske inte så märkvärdigt för många... men jag har njutit varje sekund!

Men idag, när tidningen kom, så tänkte jag...."han kan ju inte springa fel hur många gånger som helst den här nissen... jag måste nog ringa och kolla."

Åh.. vad stum jag blev.... någon hade lämnat in en förmånskupong, skrivit dit mitt namn.. och beställt tidningen för mig en tid framöver!
"Men... vem då?" frågade jag killen på prenumerationsavdelningen.
"Nej, det får nog bli en liten hemlighet.... för det står faktisk inte" svarade han, och lät road.
"Ehh... ja, tack då!" var allt jag kom mig för att säga.

Nu sitter jag här.... glad över att få läsa denna favvotidningen en tid framöver... men framför allt ödmjuk... så himla förvånande glad och ödmjuk... att det finns så snälla människor!

Tack!
Nu vet jag ju att det inte var någon tomtenisse iallafall.... det var en ängel!

Förändringens vindar...

... blåser. De blåser inte bara nu. De blåser alltid. Både för dig och för mig...
Varje dag så blåser de in med ett nytt väder... en ny förutsättning... en ny måndag... en ny tid. Livet i sig är en ständigt pågående blåsande vind...

I livet förut, så tyckte jag om dessa förändringens vindar. Både när de kom med buller och bång, och när de bara fladdrade förbi mitt fönster som en ljummen bris. Ibland blåste det in nya människor, nya idéer, nya världar att bosätta sig i .... ibland var det bara en ny kaffebryggare som markerade att vinden dragit förbi. Men varje vind kom med nytt... livet pågick.

I livet nu, så har jag blivit lite rädd. Därför att det har blåst lite för hårt här ett tag... det har varit orkanstyrka på dessa förändringens vindar under en ganska lång tid nu. Dessutom har de hela tiden blåst åt fel håll... och i stormens öga försvann det mesta som jag ägde.

Jag vet inte om stomen har bedarrat ännu. Jag vet inte om det blåser upp till ny orkan imorgon? Kanske befinner jag mig fortfarande mitt i stormens öga? Kanske har det inte blåst färdigt... kanske har det inte förlorats färdigt?

Men hur jag än känner... de kommer vare sig jag vill eller inte. Förändringens vindar. Sen kan jag bara hoppas till Gud att den värsta orkanen är över nu!

..........

Så... efter jul börjar ett nytt liv. Med myrsteg. Då ska jag med f-kassans hjälp och stöd "hitta på någonting." Det var så vi sa... på avstämningsmötet vi hade nu senast... då när (den fortfarande dumme) läkaren var med... handläggaren från f-kassan, och jag.
"Inte något jobb i egentlig mening... men något så att du får komma ut lite... kanske 2-3 timmar i veckan till att börja med" sa handläggaren. "Sen får vi se vart det leder... kanske kan det bli fler timmar, kanske passar det inte alls, och du vill prova på något annat... kanske kan det bli frågan om att du så småningom kan komma tillbaka på... t ex 25 procent... men vi får se i januari... vi får se hur du mår då... det är det viktigaste" sa hon också. (Kontentan av det hon sa iallafall...!)

Hon var lika professionell och bra som läkaren var oprofessionell och dålig!
För... ja, vad kan man annat säga om en läkare som hela tiden klagade över att jag inte ville äta en massa piller hittan och dittan, sprang iväg för privata samtal, pratade om sin egen onda fot.... osv osv. Allvarligt talat... jag tror att han var påverkad av något!!

Men handläggaren var mycket mycket bra! Jag fick berätta om hur vårt liv sett ut de senaste 3 åren... berätta precis om alla sömnlösa nätter... magkatarren... oron... deppet... pressen... vården av honom...varje förändring som måst sväljas ner... ja, allt! Och det var jobbigt att berätta!!! Svårt att gå tillbaka... svårt att berätta om sig själv... men jag lyckades hålla tårarna borta. Jag ville inte gråta.

Hon frågade hur jag såg på framtiden.... jag sa som det var. Hur jag i livet förut inte alls varit någon hemma-människa, att arbeta alltid varit socialt viktigt för mig, men att jag nu... ja, nu kändes varje förändring... varje nytt steg.... nu kändes det svårt och tufft. Men att jag hoppas att någonstans där framme så ska livet börja om igen.... fast att jag måste få ta det lite i min takt nu.

Då sa faktiskt läkaren någe vettigt (f ö det enda vettiga han sa): " Hon har ju levt under konstant press de senaste tre åren... och kanske längre ändå. Det är bara de sista månaderna hon har kunnat tänka på sin egen rehabilitering... då hon inte längre har det totala vårdansvaret för maken. Men han finns ju fortfarande kvar... hon är fortfarande hans maka... ansvaret kommer hon att ha så länge han lever... och det är också en press att balansera det". (Kontentan av det han sa.)

Så efter jul.... ska vi ha en ny träff. Då får vi se hur det blir. Jag ser ändå ändå fram emot den... med lite tillförsikt....kanske, kanske kan det bli lite bra det här.

Ett oskrivet blad... förändringens vindar.... kommer att blåsa igen. Jag önskar av hela mitt djupaste djupa hjärta att de börjar blåsa lite åt rätt håll nu!

Jag sitter i sängen...

... och det är söndagsmorgon. Kaffe med macka, ett tänt ljus, och en Pontus P gör mig sällskap.

Lite djuptänk nu...

Livet... både mitt eget och andras, är något som upptar mitt tänk rätt ofta nu. Livet... vad är det? Finns jag bara här...för att? Finns det något bakomliggande tänk till att människor finns? Har jag en uppgift att fylla? Har du en uppgift att fylla? Å den allra största frågan... den dagen som livet tas ifrån mig... är det bara slut då.... poff! Då är allt det vi var... allt det vi strävade efter att vara... all kärlek jag bar inom mig... all längtan du bar inom dig... varje uns av det som gjorde dig unik... då kommer det sista poffet... och så finns ingenting av allt detta kvar??? Av dig!

Nej, jag köper inte det!! Inte jag!
För mig är livet alldeles för intelligent för det! Inte så att det förutsätter att man måste tro på Gud, än om nu jag gör det... men att ändå tro att det liv jag lever här har en betydelse av något slag. För att inte tro på att det ändå finns en mening... det skulle vara detsamma som att dumförklara mitt eget lilla liv här på jorden!
Då skulle ju liksom ingenting spela någon roll... då vore ju livet i sig bara en transportsträcka från liv till död... då skulle det viktigaste av allt... kärlek... bara göra ont, och vara alldeles bortkastat! För vem vill älska något som man vet att man bara får en kort kort stund tillsammans med? Du och jag älskar varandra i 23 år... sen när du dör, och jag dör... då finns inte den kärleken kvar längre... då finns inte ens minnena av vår kärlek kvar.
Nej, jag köper INTE det! Livet måste ha bara vara intelligentare än så.... punkt slut!

Men kanske följer det med en liten form av ansvar i ett sådant tänk... att mitt liv, och mina handlingar får betydelse... för mig, för andra... men framför allt för kärleken!
"Störst av allt är kärleken..."

(Har legat vaken länge och snurrat på med det här tänket.. viktigt kände jag.)

Tappa trygghet...

... kan man göra det? Inte visste jag att den känsla som jag levt med i så många år.... den känsla som jag inte ens visste hur den såg ut, och hur starkt den omslutit mig.... inte visste jag att den kunde tappas!
För hur kan man tappa något man inte ens visste om att man ägde?

Men nu vet jag... i varje andetag så vet jag. Tryggheten är borta. Han.

Idag vaknade jag gråtande mitt i mardrömmen. Jag drömde att min mamma och pappa dog. Å så vaknade jag gråtande mitt i den sorgen.... men fortsatte att gråta för att jag inte hade någon här som kunde krama om mig, och berätta att det bara varit en eländesmardröm.

Så var det... gud, tänker jag... varför?

Så är det... man tar ett djupt andetag, och kliver upp. Ny dag.

..........

Nu tänker jag också på någon som gör precis samma resa som jag.... någon som inte ens kan trösta sig med att allt varit en mardröm.... och jag kan bara säga, som den klenaste tröst, att hon finns med mig i tanken nu, och att jag kramar om henne.