Bråk med Gud...

... hade jag i förmiddags. Ett riktigt ett.
Då fanns inte en endaste liten tanke på tacksamhet och glädje... då fanns bara en liten ynklig Elisabeth som kände sig övergiven och... ja, jag vet inte vad. Rädd för framtiden... rädd för nya eländen... trött på de eländen jag har... och så förtvivlat ensam, gissar jag.
Det var inte vackert alls.... men jag hade ingen annan att skälla till!
"Men Gud.... RÄCKER DET INTE NU?" började jag.
Fortsatte med... "är du blind.... ser du inte.... är det så här jag ska ha det... och så det värsta av allt.... du kanske inte hör nåt alls.... du kanske inte ens finns...?" Å så grät jag...

Mina frågor.... jo, jag har frågat Gud om många saker under mitt liv... men aldrig aldrig har jag ifrågasatt Hans existens!!
Men idag blev det så ändå... bara för ett nytt elände som kom i brevlådan. Jag bara tappade orken för alltihopa...

Det VAR svårt. Jag tror aldrig, under hela den här tiden, att jag har fått leta så djupt inom mig för att hitta det där fröet.... fröet för att hitta styrkan till att fråga mig själv, så där som jag brukar: Hur löser jag det här då?

Men någonstans där så måste det ju ha funnits... för nu har jag löst det. Från ett elände... till ett mindre, och mer överlevnadsbart, elände.

..........

Det blev en bra eftermiddag iallafalll... så där som vanligt. Å när vi tog kvällspinken med herr Pontus P så gick vi och drog dåliga skämt, typ " till Steve - här får du en tv"... eller " till sören - ett paket utan snören" för varandra. Och skrattade hejdlöst åt smaklöst! Men roligt var det!! Vi behöver skratta.

Nu är det kväll... och jag måste försöka sova lite inatt.
Imorgon ska jag på vårdplanering för Sven-Erik igen. På Tomtebo. Det känns lite tufft...