... så här: Gud hör verkligen bön.
Vare sig man tror på Gud, eller inte... så nog finns det tillfällen i ens liv då man måste tillstå att något, eller någon såg och hörde ens förtvivlade rop! Jag väljer att tro på Gud....
För igår förmiddag var det förtvivlade ropet... ja, jag vet inte hur jag ska berätta om skriket som kom där i tvättstugan! Gråten vid mageln... den riktigt förtvivlade onda ensamma... knövlade ihop mangelduken... "Gud, nu orkar jag verkligen inge mer... nu får du faktiskt hjälpa mig... jag fixar verkligen inte mer nu... inte mer". Jag pratade högt... förtvivlat hulkigt högt... o nu så här efteråt kan jag ju tycka.... men herrejösses, vem står och låter om sig så där i en tvättstuga? Men det var verkligen bara den mest förtvivlade stund...! (Å det känns jobbigt att tänka på det nu...!)
Först ett bråk med Carolina.... uselmammatänket låg fortfarande över mig.
Sen pratade jag med SE... vilket ju egentligen var underbart, men också så grymt att längta.
Sen ringde f-kassan och bråkade... inte över att jag gick sjukskriven... utan över min ersättning.
Å det var det där sista... f-kassans samtal som blev bara för mycket....
Men så... bara som om någon hört, fast jag varit alldeles ensam där i tvättstugan, så hände det ena efter det andra... livlineaktiga. Precis som om någon bestämt sig för att "här kommer det livlinor nu, Elisabet... så att du kommer upp igen!" Besök av en Eva, besök av kusin Sofie igår, och idag besök av bloggvännen Ewa (trollmor) som tog mig med ut på äventyr och fika. Sen paket från när och fjärran, bl a från Carolinas faster Britt och ett par bloggvänner....
Ja, men.... håll med mig! Så här mycket underbara gåvor på bara en och en halv dag....!! Någon måste bara ha hört....!
Nu är det en mycket mycket trött Elisabeth som sitter här.... med sorg i livet över mycket... men också med en liten grön gran som jag kunde köpa på Rusta idag... lyssnar på vacker julmusik med Frank Sinatra... och som känner att:
Tack alla vackra människor i världen.... tack för att jag fick hjälp att lämna tvättstugeförtvivlan... tack Gud. Tack snälla snälla....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
När man minst anar - så händer det...
livets väg är ändå märklig
kramar, vännen...
sov gott
Ska ni spreja granen? Eller bara dekorera i vitt?
Här blir det gran i år, då jag fått bestämma. En riktig gran. Frågan är bara var vi skall ha den...
Och vad glad jag blir över att dessa små saker sker när det är som jobbigast!
Härligt att fågeln hittade fram ;).
Trodde du nog behövde lite stämningsmusik... Vacker bakgrund behövs bland allt det mörka...
För livet går vidare, trots avgrundsskrik, djup ångest o vild förtvivlan. Livet går vidare... med små myrsteg o ibland t o m ett helt hönssteg ;).
Känns bra att ha kunnat ge dig o er lite mer julkänsla ;).
Varma morgonkramar
Det är skönt att ha någon att be till när allt kärvar ihop sig. Ibland undrar man faktiskt om inte Gud trots allt hör bön... Det verkar ju så för dig i alla fall. Hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa så småningom. Kramar till er båda
*Kramar om* dig länge och varmt!
Bönesvar kan komma på sätt som man minst anar... och änglar kan se ut precis som vanliga människor...
Det låter som ett riktigt bönesvar :-) Vad kul att höra,,,att Gud hör,,, Så´na här saker gör att man tror ännu mer på Gud,,,
Ja, Tack Gud,,, för att du finns och hjälper :-)
Kramar i massor...
Någon måste ha hört... helt klart! :o)
KRAAAM!
Förtvivlan och sedan hopp och glädje.. ja du Elisabeth livet är för underligt, men ändå trots allt ganska så fint mellan de där stunderna som säkert kommer för alla, men i olika skepnader.
Kul med en gran.. vi ska inte ha någon gran alls detta året.. väntar tills ungarna, de små blir lite större.
Va rädd om dig gumman..
Kram.. alltid
TACK för en otroligt kul dag med dig.Så här ska vi göra många gånger
till och även andra äventyr.
kramis ewa
Han finns!!!/kram
Du vet när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Det kanske gäller i alla fall ibland. Kram
Skicka en kommentar