Vårdplanering för

... SE igen. ( Det går lättare att skriva orden..."vårdplanering för SE..." än att sen läsa dem!)

Pappa skjutsade dit mig. Jag kom lite tidigare.... och jag hörde i korridoren hur det skrattades från dagrummet. När jag kom in så satt SE tillsammans med de andra och tittade på TV. Nedsjunken i en fåtölj så satt han och skrattade åt någonting roligt som visades. Alla skrattade.

Han varken såg eller hörde att jag kom... så jag stod en bra stund bakom fåtöljen och lyssnade på hur han skrattade
Det kändes skönt att höra hans skratt...

När jag sedan gick fram, så såg han inte speciellt förvånad ut över att se mig.
"Hej, å vad gör du för roligt då?"sa jag. Glatt.
"Ja, det skulle du gärna vilja veta... här är det fart.." svarade han. Skrattande... å de andra skrattade också.
"Jo, jag hör det.... vad ser ni för någonting då?" frågade jag. Lika glatt.
"Hörru du, det är mycket det..." svarade han. Å det var också roligt... tyckte alla.
Sanningen var väl att han inte riktigt visste vad han tittade på... bara att det var någonting som fick honom att skratta. Å det var ju huvudsaken det...!

Sen gick vi in på hans rum... där jag fick stå och krama om honom en lång stund. (Det är då man kan blunda och låtsas lite.... att allting är som förut... han och jag.)
Vi satt och pratade... eller som vanligt var det mest jag som pratade, och han höll med. Han låtsades (vet jag ju) förstå och veta precis vad, och vem jag pratade om.

Vi tittade på en del foton som jag satt upp på hans vägg...
På ett kort sitter jag och SE tillsammans med en liten bebis Carolina...
"Ja, det är jag.... å "dotra" (Carolina) det" sa han, när jag frågade. Att jag satt med där, det såg han inte alls.
Då låtsades jag bli lite förnärmad... nöp honom lätt i kinden... och sa:
"Men du är väl en skruttgubbe.... hon som sitter bredvid dig där då... frun... alltså jag... är jag så himla osynlig så jag syns inte alls, eller?"
Det tyckte han var jätteroligt.... !

Så satt vi så en bra stund och tittade på fotona på väggen.... "ja, det är jag och syrrorna" sa han om fotot där han står med sina systrar. "Ja, det är ju gubben... och mamma" sa han om fotot på sina föräldrar.
Det blev en varm, rolig, och lite egen stund för oss.... och det kändes bra att veta att han fortfarande har lite koll på de som finns på fotona. Minus frun då förstås....!

Sen blev det vårdplanering... (SE var ju inte med)

Nu orkar jag inte skriva så mycket om det. Men det var, liksom förra gången, ett bra möte. Att få vara med på dessa möten är viktigt som anhörig... för man känner att man fortfarande får vara en del, får vara med och bestämma, får vara med och vårda... i det nya liv som SE lever nu!
(Kanske skriver jag mer om den sen....!)

Det var svårt att gå hem sen.... han satt återigen nersjunken i fåtöljen och tittade på tv. Reagerade knappt när jag pussade honom på pannan, och sa att jag skulle komma tillbaka lite senare.
Rent logiskt så vet jag att det ska ju kännas bra att han inte bryr sig om att jag går.... men känslomässigt.... vill jag inte veta att han är borta. Att jag inte längre finns hos honom... jag vill inte veta det. Inte känna det.

Idag är det tungt att komma ihåg det.