söndag 1 augusti 2010

Jag skulle inte ha sett programmet...


(SE och jag på Sjöjungfrun...)

... men jag gjorde det ändå. Jag vet inte varför.

Det var svårt. Nej, det är bortom det just nu... djup sorg, kanske... och likt förtvivlat kunde jag inte förmå mig till att byta kanal. Jag satt bara här, som en annan "nagelkatta", och det var som om allt igenkännande hissades upp och ner i bröstet på mig. Plågsamt upp och ner...

Å nu sitter jag här i gropen av alltihopa! Som om allt det svåra börjar om... varje litet minne som vill riva i det ännu så ohjälpligt oläkta såret. Testerna, orden som föll bort, hur han inte fick ihop det, plockbeteendet, agressiviteten, barnens namn... och värst av allt... av någon märklig anledning... var när jag hörde... "inga om, men eller varför"! Hur många gånger hörde jag inte den ramsan... och hur många gånger hörde jag inte SE misslyckas med att säga den???

Men hur dum får man vara??? Egentligen???
Jag vet ju hur det blir när herr Alzheimer en dag flyttar in.... och hur det slutar i en korridor av tomhet.

Det värsta... det absolut värsta ikväll... värsta värsta... det är att jag ingenting vet nu. Hur mår han... vad gör han... hur långt har det gått nu? På en sommar kan det hända mycket...från min Sven-Erik, ännu mindre min... till... ja, jag kan inte förmå mig till att kalla Sven-Erik för ett "skal"... och nu skulle jag vilja svära över den här helvetessjukdomen... men från min Sven-Erik till att inte finnas mer.
Jag är fortfarande hans fru.... och jag kommer aldrig att få veta exakt vilken dag han for. För det får man inte med den här sjukdomen. Jag vet bara att han for en bit i taget... och att han gör det fortfarande. Sakta men säkert... och jag har inte ens varit där i sommar.

Jag har aldrig aldrig älskat någon som jag älskar dig, Sven-Erik Ingelsson! Så är det bara. Livet ut. Å så måste jag le lite... genom tårar som kommer från värmen när jag minns, och hör... inom mig... "Ja, men jag älskar ju dig också, gumman".
Å jag skulle så ge livet bara för en enda liten pyttigaste kort minut med dig, Sven-Erik... du och jag igen, gubben. Sådär som förut... för länge sen... då du var frisk... och innan herr Alzheimer flyttade in hos oss.
Nu har du fått klara dig utan mig en hel sommar... men jag kommer snart! Lovar jag, gubben!

.........

Viktigt skriv för mig ikväll!! Om än lite osammanhängande och så... men det är sådant som måste ut... och jag bär mycket än. Å jag tror det blir en lång natt...

15 kommentarer:

Unknown sa...

" I en korridor av tomhet..." skriver Du.

De orden, tycker jag speglar den smärtsamma känslan Du tvingas bära, såå tydligt.

Din ensamhet ekar i den där korridoren...eko, på eko, av dina tankar, och känslor, och minnesfragment...

Du kanske...ändå...också kan se den som en...tunnel...och genom den starka bearbetningen Du ständigt gör av detta, så oerhört smärtsamma...och då, ändå...ana ett ljus i denna mörka tunnel...en plats att i lugn och ro slå dej ner vid, och därifrån betrakta, bakåt, det som varit...med någon slags ny distans, och insikt...och utifrån där...skapa en återstod av liv, i samma kärlek, men i en ny skepnad...

Eller...det är väl kanske just det du gör nu ~~~ ?

Min allra varmaste kram
Eva

caja sa...

Tårarna rinner.....för dig och S-E ska du veta...inget någon säger kan hjälpa dig i din/er kamp, förhoppningsvis kan du känna av det stöd som vi läsare vill skänka dig på detta simpla vis, det enda vis vi kan.....
Styrka, mod och värme//c

Nonna sa...

När jag läser dina ord, jag brukar läsa din blogg för du skriver så fint, så kommer jag att tänka på något jag vill berätta för dig.
Min mamma fick Alzheimers omkring år 2000 - svårt att säga när för det kommer ju inte som en blixt direkt. Hon var då 82 år och hade alltid varit en mycket bestämd och självständig kvinna. Hon hade bott ensam i fem år sen pappa flyttat till ljusfolket. Så småningom kunde hon inte bo hemma utan flyttade till ett boende på samma ort där vi bor. Till hennes boende kom det efter en tid en kvinna (jag kände igen henne från långt tillbaka i tiden) dryga 60 år och mkt förvirrad. Pigg i kroppen, social, sällskapssjuk men Alzheimer hade stulit hennes tankar. Hennes man hade skött henne hemma i flera år tills knappt benen bar honom längre. Hennes syskon stöttade honom den sista tiden därhemma,men han måste ju till slut ta det svåra beslutet att låta någon annan ta hand om henne. Man orkar inte vakta en annan dag och natt. Den mannen orkade inte besöka henne på flera månader, han var så totalt tom i kropp och själ, han hade ju mist sin fru för länge sen, livskamraten sen ungdomen. Personalen såg ju det här och lät det vara bara, han måste vila och läka. Efter en tid började han komma dit, en stund då och då och hur "borta" hon än var så hann han bara in och prata lite så ropade hon Anders!!!Hon strålade då han var där, han fick tillbaka styrkan, kom ifatt i acceptansen av sjukdomen och han blev en helt underbar besökare, personalen avgudade honom, han hade ideér och förslag på aktiviteter, enkla saker att förgylla dagarna för de boende. Han skämtade och skrattade och folk levde upp i hans närvaro. Han behövde bara tiden att få vila och låta tankarna hinna ifatt...att inse att det blir inte som förr utan det blir att spela med nya instrument och det blev det bästa som gick att göra, för alla! Nu har hon också flyttat till andra sidan, men han känner sig lycklig att hon hämtades dit då det inte längre fanns något "liv" kvar. Tror att man behöver orka över den där tröskeln, våga göra besöket och våga se att det här är verkligheten och den kommer inte att förändras. Inte för S-E:s skull mest, utan för din egen..när tid kommer så går du också dit och jag tror att sen du gjort det kommer du att känna lättnad.
Vilken fin bild på er, hans ögon strålar ju och som det ju är med den här sjukdomen så glimtar det till då och då genom Alzheimers dimridåer. Låt det ta den tid du behöver, så småningom ser man inte bara bakåt och jämför, man ser framåt och förstår att på något sätt är dom lyckliga ändå i sin värld..de som har det svårast är de som lämnas kvar!
Sköt om dig!
Kram Nonna

Elisabeth sa...

mORMORSHEM: Du varma, vackra, och kloka människa.. tänk att du kan läsa så fantastiskt mellan rader? Det är precis som du skriver, men samtidigt som jag sitter där i tunneln, och anar detta ljus, så vet jag att jag måste gå någe mycket svårt och mörkt till mötes innan jag når detta ljus. För vår sista tid tillsammans, så ska jag finnas där vid hans sida...
Tack Eva, för dina ord, som betyder så oerhört mycket för mig, och jag tror att det finns många andra som gör samma resa som jag, som läser här, och som finner samma stöd i dina ord nu! Tack för det också, Eva... Kram..

cAJA: Aldrig aldrig får du tro att dina ord av omtanke och bärande stöd skulle vara simpla! Lova det! Att mötas av... ja, den så stora medmänsklighet som jag har fått förmånen att möta här... det bär mer än vad jag någonsin kan förklara! Livlinor brukar jag kalla er! Å en annan sak... det var inte bara mig du stöttade genom dina ord nu... du blev också en livlina för alla andra som kämpar samma kamp som jag, och som läser här.Det är jag säker på! Så jag hoppas du förstår hur viktig du är... på många sätt! Tack snälla snälla Caja! Kram..

nONNA: Tack snälla snälla! Vet du hur mycket din berättelse om mannen betydde för mig nu? När det dåliga samvetet ligger där som en sårig tagg inom en... och man skäms för att man inte orkar. Det betydde oerhört mycket... tack från mitt hjärta!
Dessutom, och som jag skrev till Caja och mormorshem... jag är övertygad om att din fina berättelse, ditt stöd, gett fler lite stöd i sin kamp i detta svåra. Ditt mod och din styrka, att du ville berätta... tack snälla snälla! Kram..

Till alla: Jag ber om ursäkt att jag inte är någon bra bloggbesökare just nu... men det är mycket som är viktigt med mamma just nu. Vi var där både igår och idag.. kanske skriver jag om det sen. Än en gång... tack till er alla! Kram..

Bloggblad sa...

Jag såg bara halva, och det var svårt nog... tänkte en hel del på dig och det du och familjen går igenom.

Bilden på dig och SE är talande: han är strålande glad och ditt ansikte speglar sorg och smärta.

Men att våga gå ner i det svåraste och svartaste är inte helt fel, man måste gräva djupt för att bygga högt. Och ju mer man försöker fly från det svåra, desto mer jagar det en.

Det positiva är i alla fall att SE verkar trivas så bra och får fin vård. Det är nog inte alla i hans situation som har det så bra.

Lite senare: OJ, när jag skulle stänga av datorn såg jag att den här kommentaren inte gick iväg... då gör jag ett nytt försök.

Kajsa sa...

Jag har sett den dokumentären åxå och tänkte så¨på er! Så fina ni är på bilden! Verkligen ett jättefint kort! Tråkit att din mamma är sjuk! Hoppas verkligen att hon mår bättre i morgon! STOR kram skickar jag till dej!

Eleonora sa...

Jag såg programmet. Tänkte på er där i Umeå. Filmen var mycket speciell och den var välgjord och ömsint. Kanske fick jag en liten inblick i sjukdomens art men kan ändå inte föreställa mig den plåga, den saknad och den längtan som du måste uppleva varje dag. Du finns i mina tankar var dag min vän. Kramar om!

Ruta Ett sa...

Skickar lite varma kramar...

Pia sa...

Kära Elisabeth, länge sedan jag kommenterade. Har varit inne och läst men inte kommenterat. Har själv haft en jättejobbig period i mitt liv och all kraft har gått åt till att klara dagarna. Men nu är jag här igen :)

Bilden på dig och S-E är precis som de andra skrivit: mycket kärlek och lycka i S-E´s ögon och sorg i dina.

Vilken underbar "berättelse" från Nonna :)
Jag såg inte programmet ,men ska söka på nätet och se om jag kan se den där.
Styrkekramar från ett regnigt Eskilstuna//Kram

Elzie sa...

Jag har ju jobbat med många som har Alzheimers men det har varit äldre i samtliga fall. Inte för att det blir lättare för anhöriga då, men när man får sjukdomen i så unga år som S-E så känns det nog värre. Jag har lite svårt för att uttrycka mina tankar ikväll, är inte så duktig på det som övriga här, men jag hoppas du förstår vad jag menar i alla fall.
Har tänkt en hel del på er i sommar faktiskt, men inte blivit färdig att hälsa på hos dig.
Önskar bara att allt ska gå din väg snart.
Kram Elzie

Christine sa...

Tårarna mina trillar när jag läser. Jag kan nog inte föreställa mig hur svårt det måste vara att "mista" någon så älskad, som ännu finns kvar. Jag har jobbat med demenssjuka och sett hur sjukdomen tär, men jag kan nästan svära på att den tär mer på de anhöriga än på den sjuke. Det är en vidrig sjukdom-fruktansvärd. Och jag vet egentligen inte vad jag kan säga till dig för att få dig att må bättre men jag hamnade bara på din blogg av en slump och ville lämna ett avtryck och visa mitt stöd till dig. Nu vet ju inte jag hur nära du bor S-E och hur ofta du har möjlighet/vill hälsa på(inte heller min sak att lägga mig i för den delen) men jag tror att det efter en tid kommer att kännas bättre och bättre. All min styrka till dig. Ta hand om dig. Kramar C

Elisabeth sa...

cHRISTINE: Tack snälla, för dina omtänksamma rader! Inte för att jag vill att någon ska gråta när de läser här... men det är ju bara lite som livet är för oss just nu. Jag förstår att du förstår... då du på nära håll har sett den förtvivlade och långa långa resan som både den som är sjuk, och den som är anhörig måste ta. Å du har sett hela resan... från början till slutet. Då måste du också äga en fantastisk styrka... och jag kan bara i tanken ge dig en varm och tacksam kram för all den vård och omsorg du har gett till dem du har vårdat - både sjuka och anhöriga. Tack! Kram..

Elisabeth sa...

bLOGGBLAD: Tack snälla för insiktsfulla och fina ord! Jag håller så med dig om att fly inte är någon lösning från det svåra och svartaste, men just nu är det en fråga om överlevnad. Nu gäller det både att försöka leva det nya livet som ska levas utan honom, och att överleva det svåra och svartaste som har varit och som kommer med honom. Därför får mycket av det svåra och svarta tryckas ner nu. Ibland går det bra... ibland mindre bra.
Å det är i det nya livet som vi lite nu och då vågar minnas de ljusa stunderna... de som vi ägde i det gamla livet.
Ja, en strålande glad SE vittnar precis om det jag vet, och som är den yttersta förutsättningen att jag överhuvudtaget fixar det... han har det så bra som det bara går!
Jag är till Gud tacksam för att SE får bo på Sjöjungfrun... där man med omtanke, engagemang, och stor medmänsklighet värnar både om de boende och deras anhöriga. Sorgligt nog så vet jag också hur många det är i vårt land som INTE får den omvårdnaden... där personalen alldeles säkert vill göra sitt yttersta, men där kommuner och landsting inte ger demensvården de budgetförutsättningar de behöver för att kunna bedriva en medmänsklig demensvård. Å det... det är riktigt riktigt skamligt, anser jag.
Nu blev det ett långt svar det här... men det var också viktiga tänk som du kom med. Å jag hoppas att du har det "sommar-bra" hos dig... ute med båten, kanske? Kram..

Elisabeth sa...

kAJSA: Tack snälla! Men för att vara ärlig så tycker jag nog att hon som står där verkar ha tagit på sig "katta-släpar-in-looken" bredvid den där snygga och underbart glada killen! Nej, jag skojar lite... egentligen så är det ju "den lyckliga sorgens längtan", att jag ännu bär den omfamningen i mitt minne. Kram..

eLEONORA: Tack snälla Eleonora! Ja, det var en ömsint och fint gjord film, med respekt för både Bosse och hans familj. Man valde att belysa det fina och ljusa... och mindre av det svåra och plågsamma. Lite vinklat blev det kanske på så sätt, men det var nog lika bra.. det var nog svårt ändå!
Att förstå vad en annan människa bär inom sig, det är svårt för alla, tror jag. Men har man ett stort hjärta, en empatisk förmåga, och en önskan om att kunna hjälpa till att bära... så där som du gör... då är det det enda som betyder något. Att vi förstår att någon behöver bärhjälp i sitt svåra... ! Tack E, du är en mycket god bärhjälp för mig! Kram..

Elisabeth sa...

rUTA ETT: Å mycket varma kramar tillbaka till dig, min vän. Hur går det med ny-kappan din? Trivs du lika bra i den nu också...? Kram..

pIA: Roligt att "se" dig här igen! Men mindre roligt att du har haft det jobbigt... jag hoppas, och säg bara till, om jag kan hjälpa på någe sätt! Att klara varje dag när det är som jobbigast.. ja, då behöver man all all bärhjälp man kan få. Så säg bara till... än om det nu kanske inte är så mycket jag kan bidra med.
Kunde du se programmet? Om inte så går det säkert i repris. En kram går i tanken till dig... fylld med bärstyrka! Kram..

eSSEMIA: Tack för dina varma tankar om oss... sådant bär! Sen har jag ofta tänkt att åldern har ingen betydelse när man drabbas av demens... mycket är samma svårt, men mycket är också olika. Att mista sin kära till denna sjukdom är svårt, oavsett ålder. Å ibland kan jag bli lite obstinat när jag hör "ja, men han/hon är ju ändå så gammal" som om det vid hög ålder skulle vara mer förståeligt att drabbas av en demenssjukdom. För mig är det inte det... och jag vet ju att många anhöriga till de som drabbats av en åldersdemens drabbas ännu hårdare än vad jag har gjort. För oftast är de anhöriga inte så unga själva... hur ska de orka? Jag är ju iallafall "bara" snart 50...
Ja, nu blev jag kanske lite rörig i skrivet, men jag hoppas att du förstår hur jag menar...
Tack snälla, för dina tänkvärda och viktiga ord! Kram..