söndag 8 augusti 2010

"Vad gör du här då?"...


(Det är svårt att se "här bor..."!)

... önskar jag att han hade sagt när jag kom. En dubbelbottnad känsla... tacksam för att han inte kände igen mig längre, och samtidigt så skulle jag ha gett hela min sin själ för detsamma... att han hade gjort det... just då, och just där på balkongen där han satt när jag kom. En önskan så djupaste djupa inom mig... att han skulle ha sett MIG. Höjt lite på ögonbrynen, och sagt: "Vad gör du här då?" Men han gjorde ju inte det... vilket jag ju också visste att han inte skulle göra... han sa bara... "Tjenare!"



Vi tog en promenad bort till kyrkans café, och följde vägen längs med den vackra Nydalasjön. Flera flera gånger så tittade han ut över sjön... pekade med hela handen, och sa: "titta, alldeles blankt!" Jag hörde hans beundran över det stilla vattnet... och kanske minns han känslan... av en annan sjö... i en annan tid... en kort sekund... där hemma på Holmträsksjön. För jag vet ju... än om våra minnen sviker så följer oss känslan mycket längre.

Å visst reagerar han på somligt... som när jag berättar att mamma har ramlat igen, då ser jag hans bekymmersamma min, och han säger "oj oj oj!" Eller då jag berättar att min syster har vunnit en massa pengar... då spärrar han upp ögonen, förvånat... och säger: "Men herregud..."
Eller då jag berättar att jag sett en gubbe på styltor.. då säger han: "Ja, farfar´n han gick på styltor.
"Jaha, var han gammal då?" frågar jag. Som för att kolla lite... för jag vet ju att det är sant.
"Ja, han var 77 år.." svarar han. Å jag vet... jag har ju sett bilder... att hans farfar kunde gå på styltor vid mycket hög ålder.

Vi fikade både kaffe och smörgås. Vi satt där på de blåmålade utemöblerna... och som vanligt så var det mest jag som pratade. Om allt jag bara kunde komma på... om här och nu. Minnen? Nej, vi pratar inte om det... det skulle ju vara bara plågsamt för honom. Vi skrattar istället lite åt den lilla flickan som skäller på sin mamma för att hon inte får bada mer, vi skrattar åt den lilla hunden som leker med kopplet, vi njuter av vattnet, koncentrerar oss på fikat, och jag stryker honom flera flera gånger över ryggen och armen. Säger att han är min "snygg-svempa"... och då skrattar han gott.

Vi köper oss varsin glass när vi går där ifrån... tillbaka. Å jag vet att jag är dum och fånig... men jag kan inte hjälpa det... jag säger... "tänk vad tur att jag har dig, gubben... vet du hur mycket jag älskar dig egentligen... hörru, hur skulle jag klara mig utan dig... å du vet att jag älskar ju dig mest i hela världen... och så. Ni vet, att få känna sig så... ja, omsluten av honom... så nära... och det här är svårt att skriva... men att få vara i hans närhet... känna hans hand i min, så som jag har känt den så många många gånger... få gömma min hand i hans. Omsluten i den kärleken låtsas jag bara att allt är som förut.
Han skrattar bara gott... han säger ingenting då..men ser stolt ut när jag säger hur viktig han är.




Vi stannade till vid en liten rastplats vid vägen. Satte oss vid det lilla bordet, och njöt av utsikten... och jag frågade SE om han trodde att det fanns någon fisk i den här sjön. Jo, men det visste han... att här "finns det mycket fisk!"



Så frågade jag SE om vi inte kunde gå ner och doppa fötterna lite. Lite roligt tänkte jag... och han skrattade åt förslaget, och var med på noterna.

Men det var en dum idé... något hände... han blev rädd... och jag blev rädd.
Jag gick först ner i vattnet... ner för den lilla stenfria slänten... och vände mig om för att hålla honom i handen och hjälpa honom ner.
Men när han kom emot mig... och satte fötterna i vattnet... så var det som om allting bara snurrade till för honom.. och han släppte min hand.. och rusade ut i vattnet... och skrek. Men Gud... jag kände paniken... såg hur han for allt längre ut... vatten upp till vaderna. Jag fick tag i honom... i byxlinningen... han snurrade runt... och jag såg den rädsla och panik som inte kunde förstå vad det var som hände. Han var rädd... paniskt rädd... och det var som om han inte förstod att han stod i vatten. Han var så rädd så att han inte ens vågade ta min hand...
"Hörru, nu tror jag det gick på tok för oss... kom lite närmare... hade du tänkt bada hela du... kom här så ska jag hjälpa dig... " sa jag. Med den lugnaste trygga rösten som jag hittade inom mig någonstans . För jag förstod ju att det enda som gällde nu var att få Sven-Erik lugn igen...


Till slut hade jag lyckats få in honom till strandkanten igen, och efter en stund så tycktes han ha glömt alltihopa, och han funderade "jag tror nog det finns småspiggen här"!
Då kunde jag andas ut lite... och jag tänkte: "Hur kunde jag vara så dum?" Men jag förstod ju inte att han skulle reagera så starkt....
"Tack Gode Gud"... tänkte jag också. Det kunde ha slutat betydligt värre... tack Gode Gud!!


Vi satt kvar där vid det lilla bordet, och vilade en stund. Å nu var SE glad som en lärka, och skrattade gott åt att vi hade "varit så tuffa och tokiga och badat nästan hela vi" som jag skämtade med honom om.
Å när jag sträckte ut mina armar över bordet, så la han sina armar över mina. Jag sa, igen då: "Vet du hur mycket jag älskar dig egentligen?"
Då log han... tittade på mig, och sa... "Å jag också".
Så gick vi "hem" i blöta byxor. Å skrattade och skämtade om hur "busiga" vi varit...

..........

När jag sen lämnade honom, där vid bordet ute i dagrummet, så reagerade han inte alls. Han satt och bläddrade i en tidning... vände sida efter sida. Jag pussade honom på kinden, och sa: "Ja, men då åker jag iväg då... å så kommer jag tillbaka sen!"
Han tittade inte upp.. han bara fortsatte att bläddra.. och sa: "Mmm..."
Han var trött efter det stora äventyret...

Resan hem orkar jag inte skriva om. Det var bara tungt.
Men på hemvägen gick jag också upp till mamma, för att se hur hon mådde. Hon låg och läste en tidning... så det kändes hoppfullt.

Idag måste man börja om igen... känns det som. Tufft.
Å det blev ett långt och tufft skriv det här... men mina minnen är viktiga. Hur dom än ser ut...





12 kommentarer:

bollebygdsbo sa...

Vill bara tala om att jag läser och tänker på dig, samt funderar lite över det som finns mellan raderna.

Kramar till er.

Nonna sa...

Det är svårt för oss att inse att dom inte finns där vi tycker att dom ska finnas, att dom inte minns det vi tycker att alla borde minnas, inte längre kan dela våra minnen och glädjestunder. DET är den stora sorgen, de är inte den som de var. Men, ibland glimtar det till och inte vet vi hur mycket de uppfattar inne i sig heller fast de inte kan förmedla sig.
Så småningom lär vi oss att glädjas åt det lilla, den fina promenaden, glassätandet och att han faktiskt sa att han älskar dig på sitt sätt! Bevara det i ditt hjärta det kommer en dag Elisabeth då du önskar att han skulle säga just det men inte längre kan.
Min mamma och jag vi pratade om gammalt, människor dom känt, en del döda för länge sen, för det fanns kvar i ganska hyggligt skick. Närminnet var uruselt men vi kunde glädjas en stund i det förflutna och hon fick känna att hon hörde till, att hon var min mamma. Låt sorgen få sin plats men låt den inte ta all plats!
Jag beundrar dig för steget du tog - steget mot verkligheten!
Kram Nonna

Pia sa...

Njut av stunder då S-E har ljusa stunder <3 Har du sett filmen "Dagboken"? Handlar om demenshandikapp. En varm och gripande film. Tycker mycket om den; men kan kanske bli för nära för dig som lever mitt i det. Men den handlar om djup och stark kärlek; precis som din och S-E:s kärlek//Kram

Renée sa...

Du är en beundransvärd kvinna som skriver om dina innersta känslor. Jag blir rörd djupt inne i mitt hjärta av det du skriver... Tänk om de kunde hitta ett botemedel för denna sjukdom...
Många kramar från Renée

Eleonora sa...

Ojojoj vilken lång och fin berättelse om hur du tillbringade dagen. Med mycket närhet, kärlek, skoj och småprat. Men rena skräcken för dig att SE blev så rädd för vattnet. Tur att det slutade så gott som det gjorde och att all oron snabbt kom bort för honom.

Det känns tufft att du nu måste börja om igen, som du säger.
Något bra var det väl i alla fall att din mamma verkade vara bättre.

Hoppas du orkar resa dig och gå vidare efter denna krävande dag. Många kramar

Dubbelörn sa...

Lägger armarna om dig, låter ditt huvud vila mot min axel...

Kramar om dig länge, länge, länge...

Dubbelörnen

Nina sa...

Säger inte så mycket... men finns med dig...

och fyller på i påsen så ofta jag kan :)

Kram!

Di sa...

Så mycket kärlek bara just det...och tänker på SE att han har en sån fin fru i dig! Fortfarande..det är så stor kärlek det. Tur att ni fick lite äventyr också, och du kunde inte veta eller inse innan att det skulle bli lite panik där..tack för dina värmande ord hos mig, och du, jag vet att det ordnar sig, för oss båda..så småningom..varmaste kramar och styrka till dig!

caja sa...

Man blir både glad och ledsen för din skull, jag tror du vet vad jag menar. Att du kan ta vara på småstunderna är glädjen och sorgsamheten kommer när verkligheten hinner ikapp. Du ska veta att jag öppnar din blogg dagligen och hoppas att det kan ge dig styrka på vägen att veta att den är mycket omtyckt.//c

Eleonora sa...

När jag läser dina rara rader till mig, blir jag så rörd och nästan litet förlägen. Tycker inte att jag kan bidra med just ingenting men det är underbart att du uppfattar mina tafatta försök.

Glömde säga att bilderna på SE är såå bra. Han ser så go och rar ut - en riktig snygging och på vissa bilder är han liksom spjuveraktig! Litet gråare har kanske håret blivit, men det är ju bara "de grå tinningarnas charm". Ni har det gott och bra när ni ses och det låter som något att spara i hans speciella rum hos dig (där minnena redan finns).

När ni inte ses har du andra rum att fylla med omtanke; Carolinas, mammas, pappas, Jonas, Williams osv. Goda vardagsupplevelser och skratt och glädje måste fyllas på i kroppen, så att du orkar öppna SE-dörren när det är dags för besök. Minnen - goda sådana - kan du ju lagre hur många som helst.

Minnen ihop - har ju vi också. Jag minns första träffen då vi möttes på hotellet och gick och fikade på Klara Bergsgatan. Jag minns dig och Carro (ett år senare) på Drottninggatan, där i hörnet vid PUB, och när vi sedan åt lunch och bara pratade, pratade. Jag minns hur jag vinkade adjö vid bussen. Vi får fortsätta att skaffa fler minnen ihop!

Hoppas den här veckan ger dig bara gott och roligt att tänka på. Kramisar till dig och Carro!!!ovespo

KreativPeriodare sa...

Hej på dig, jag tänker på dig och vill bara säga att jag följer din blogg och jag lider verkligen med dig, din dotter och din man.

Min mamma har fått besök av fru alzheimers och hon är bara 60 år nu. Hon har tappat motoriken, kropps & rumsuppfattningen och förmågan att formulera sig, däremot minns hon och någonstans har hon känslan av att hon är till besvär och att hon kunnat mer än vad hon kan idag. Lilla mor fortfarande hemma och ibland (hur hemskt det än är) funderar jag på om det hade varit lättare för henne om denna sjukdom hade satt sig på minnet istället...

Tack för att du delar med dig, jag gör det lite på min blogg.

chaos sa...

Läser och imponeras ständigt av ditt oändliga tålamod, din stora kärlek till SE och till Carolina. Önskar att jag vore lite mer som du!

Stor varm kram, vännen!