.jpg)
... som innehöll orden " snart är hon barnet vars pappa inte längre vet vem hon är!" I samma stund som jag hade skrivit färdigt meningen såg jag... vars pappa inte längre vet vem hon är! Som en snabb helveteskniv gick dessa ord, som jag nyss hade skrivit, rakt in i det låsta rummet i mitt hjärta! Den låsta dörren till mitt hemliga rum, där alla sorger förvaras, flög upp på vid gavel!
Gud, hur ska jag kunna skona min dotter från detta? Redan nu... glömmer han ibland bort hennes namn... men den dagen han frågar vem hon är? Hur ska hennes hjärta kunna bära det? Hur ska jag kunna bära henne igenom det? Kära, kära gode Gud, det gör ont... förtvivlat ont nu! Älskade min dotter... du försöker vara så stark och modig! Men den dagen...?
Ser och förstår att du ibland misströstar, och sträcker ut din hand för att inte falla - och jag tar emot dig. Fångar upp all din rädsla, din ilska och slutligen dina tårar...
Nu skriver jag igne mer - för nu är det jag som bara gråter.. så så jävla tungt!! Måste få igen den här dörren igen..
18 kommentarer:
Lilla vännen!!!
Jag kan inte veta men jag kan försöka förstå... jag tror jag kan känna igen en del av det du beskriver för jag tror att jag gick igenom något liknande när man talade om för mig om min hjärntumör...Barnen!!!
Ska jag vara praktisk så skulle jag säga information!!! Dotra måste veta ordentligt vad som kommer att ske och hur mycket jag än vill säga något helt annat så vet vi ju, att det kommer att ske... Får även hon anhörigstöd?
Det känns som jag inte har orden som jag så normalt brukar ha, det sitter i kroppen på mig nu istället, jag vill få krama, bära, ge lite av min energi, kraft och även kunskap till er... Jag tror ändå att du vet det.
Någonstans tror jag oxå att den där dörren öppnas då och då för att du vet att framtiden kommer att bli än svårare, kanske du förbereder dig på det på ett omedvetet plan...
Jag känner att jag går balansgång med mina ord nu. Vill inte göra illa, göra ont vill egentligen bara hela och trösta men det går ju inte, det går ju inte bort som ett sår...
Stora stora kramar min vän, med näsdukar för dina tårar och en hand att hålla i din och massor av lugna ord för att hjälpa dig att hålla dig uppe!!!
Fy vad jobbigt du har det idag!
Men du......ibland måste "skiten" ut,du kan inte orka vara stark JÄMT!
Låt det välla ut en stund och stäng sedan.
Dörren kan inte vara tillbommad jämt för då exploderar det tillslut.
Jag kan bara tänka mig din sits.......och dotterns.
Men jag tror hon innerst inne förstår(hon verkar så klok).
Han är ju sjuk och "giltig" orsak att glömma!
Det hade varit värre med en frisk pappa som "glömt" henne.
Det finns ju såna oxå!
Hoppas du förstår hur jag menar......så du inte tar det fel.
Många kramar till er!
Ps.tänk inte på mailet,jag begriper att du har fullt upp med annat!
Jag förstår hur du känner det, men jag hoppas att att du inte lägger locket på dina känslor det som ska ut måste få komma ut!
Vicke
Låt de som finns bakom dörren komma ut, att gå o hålla känslorna stängda inombords kan få stora följder som man får ta itu med en psykolog kanske resten av sitt liv o det är inget som är kul. Jag vet vad jag pratar om.
STOR ängla kram till dig fr mig.
Dörren behöver nog öppnas då och då, precis som de andra skrivit. Om den inte gläntas på kommer den till slut att explodera. Jag tror det är bättre att öppna ibland för att få små portioner av sorgen. Sänder er massor av stärkande tankar, önskar att det gick att göra mer. *KRAM*
Åh, fy fan vad hemskt......Förstår att det måste vara oerhört jobbigt att öppna den dörren...Så mycket lättare att behålla den stängd. Jag tror dock att det kan vara bra att ibland lufta ut rummet. Ja, lätt för mig att säga:/ Men tror ändå det....Jobbigt jobbigt för dottern....Att hela tiden vara så stark och modig men säkert bara den lilla flickan inuti. Vad du/ni får gå genom jävelskap.....Önskar så att jag kunde trolla bort det. Kram/ Annika
Men vännen min...så jobbigt du har det idag..vad skall jag säga,känner att mina ord inte räcker till, de är så futtiga.
Men du måste glänta på dörren, även om det gör ont, annars som de andra skriver, sprängs det itu.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du känner det lite lättare i morgon.
Här kommer en stor och varm kram, kanske kan den vara till tröst för dig.
Tänker på hela familjen, varför skall det vara så orättvist, livet?
*Kramar om*
Finner inte de rätta orden för tröst i din fruktansvärt svåra situation. Hur du och din dotter har det nu, kan ingen som inte gått igenom det själv sätta sig in i, därför ska jag inte säga att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte. Men jag förstår att det måste vara oerhört sorgligt och svårt så jag skickar massor av varma kramar och lika många varma och stöttande tankar till dig och din dotter. Du är en oerhört stark och varm människa, Elisabeth, men ibland måste man också få sörja, vara liten, rädd och svag, ingen människa kan orka med att vara stark hela tiden!
Stor kram!
Kära du... *sträcker ut en hand och torkar några tårar*
Förstår att det är urjobbigt. Man vill ju så gärna skydda barnen. Din dotter är bara ett år äldre än min, men hon verkar så vuxen och klok. Har hon någon kompis eller någon annan vuxen än dig hon kan prata med? Det behöver inte vara någon som har svar, bara hon får vädra sin oro eller gnälla över att det är jobbigt.
Och du, låt tårarna komma, stäng inte dörren för fort. Tårar är jobbiga men dom helar.
Ta hand om DIG. DU är lika viktig som alla andra. Stor, stor kram.
maria: Å vem är jag att klaga! När jag läser om din hjärntumör!! Det är precis som du skriver.. barnen! Det är ju dem man tänker på! Men trots att vi pratar ganska mycket, och ofta så kommer det ju depp och dipp, som du vet! Nja, hon har inte velat ha någon form av anhörigstöd hittills - men vi ska framöver träffa anhörigkonsulenten för samtal.. så vi får se vad det ger! Tack snälla snälla för att du finns därborta... och kanske är det precis som du säger - en förberedelse för det som ska komma.. så dina ord av värme och omtanke känns ända hit..TACK och stor Kram..
sickan: Tack vännen, även för din omtanke och varma ord. Precis som du också säger - det kunde varit en pappa som inte kommit ihåg henne av helt andra orsaker! Så är det ju! Jo, jag försöker att öppna lite på dörren ibland - men medvetenheten om att det gör ont att öppna den, än om bara lite, gör att jag oftast kämpar för att hålla den stängd! Du min vän, jag tänker verkligen inte glömma bort ditt mail - ska svara, om än inte just nu! STOR kram..
vicke: Hej, och tack för att du bryr dig om! Du har helt rätt.. men det är svårt att öppna... jag måste ju överleva och fungera också... Kram..
angel: Ja, det har du rätt i! Men jag träffar en kurator ibland.. inte så ofta som jag kanske skulle behöva dock.. Tack för din fina änglakram.. värmer alltid...stor Kram..
magalös: Som jag försökt skriva till de andra: jag försöker, men vill inte... det finns mycket som gör ont där..! Men någon explosion vill vi ju inte heller ha... Tack snälla för din omtanke.. en makalös kram till dig.. Kram..
annika: Ja, visst vore det underbart om allt elände bara gick att trolla bort! Men men... som du skriver: lättare att hålla den stängd! Det är som du säger om den lilla flickan inuti.. det är ju henne jag vill skona från allt det onda.. men insikten om att jag den här gången inte kan skydda henne - det gör ont! Och kräver styrka... Ha det gott min vän.. skickar ett leende till dig med en stor kram..
christina: Alla ord är så välkomna, och idag känns det lättare - för idag är en ny dag.. och dörren stängd! Livet är inte rättvist har någon klok människa sagt.. och så är det ju! Men det kan komma något gott ur det svåra också - det kanske då jämnar ut sig..man vet inte! Min vän.. stor kram..
Din dotter har en underbar mamma som tur är. Du kan inte ersätta hennes pappa eller helt ta bort hennes sorg heller. Men du gör mycket som finns där för henne. Men du måste finnas där för dig själv också. Jag hoppas att du har fler som finns för dig. Du kan inte orka twentyfour-seven. Då brakar det förr eller senare. Styrkekramar till dig och även till din dotter!!!
NU BLEV DET SÅ DÄR GALET IGEN! HÄROMDAGEN HÄNDE SAMMA SAK.. ÄR DET JAG SOM INTE SER ALLA KOMMENTARER.. ELLER ÄR DET MIN DATOR SOM SPELAR MIG ETT SPRATT..! IALLAFALL BER JAG VERKLIGEN OM URSÄKT OM JAG MISSAR IBLAND... KRAM TILL ER ALLA...
chaos: TACK snälla snälla för den kommentaren! SÅ så roligt att höra ifrån dig... Du är väl om något en stark person.. och vi kanske får ta lite tröst av varandra.. Dina ord värmer mycket ska du veta.. KRAM..
isabelle: Tack.. för att du torkade mina tårar! (jag får nästan tårar i ögonen av den fina gesten..!) Nja, hon har några få riktigt bra kompisar.. men hon vill gärna inte prata om pappa.. då vill hon låtsas att allt är som vanligt! (Säger hon.. och jag har förstått på kuratorn att de är vanligt att unga barn till dementa gör så..)Tack snälla du bara för att du finns.. en evigheters livlina.. KRAM
gisan: TACK snälla du! Än om man emellanåt känner sig som den sämsta mamman när man inte kan skydda henne från det allra värsta i hennes liv just nu..! Nja, förutom min familj och kuratorn ibland så är det nog rätt tunnsått med stöd och support.. men i cyberrymden har jag ju alla er - mina livlinor..TACK snälla du för dina kloka ord..tar till mig det KRAM..
God morgon och god middag min vän.
Hoppas att du mår lite bättre idag?
Önskar dig en fin dag med din kära familj.
Kramkram
Godmorgon på dig Elisabeth!
Hoppas att du får en bra/bättre dag idag!
jag ger dig en kram. Mina ord har tagit slut. Livet är hemskt många gånger! Tänker på dig och Carolina!
Sköt om dig!
Ewacarin
Tittar inom och önskar er en bra dag!!
Kram!
Ewacarin: Tänker på dig också - och hur det har gått med lilla Emma? Ha det gott.. kram..
Det gör så ont i mig. Del för din dotters skull, men också för all smärta du får ta för andra omkring. Dina inlägg gör mig tårögd, men får mig också att inse att jag kanske inte skulle vara lika stark som du ifall jag vore i samma situation. Alla varma kramar till dig!
Skicka en kommentar