... speciellt hans. Ett telefonsamtal med mitt allt... så långt borta, men ändå så nära.
"Hör du vem det är..." frågar jag. (Jag vet ju aldrig från gång till gång... jag vet inte ens från minut till minut.Ibland brukar jag inte ens fråga honom...)
"Nä, det gör jag inte", svarar han.
"Ja, det är din lilla fru... jag måste ju höra lite hur du mår", säger jag. (Å det är lika svårt varje gång... när jag hör, eller förstår att han inte vet.)
"Jaha,...ja, jag mår bra... men det ska väl bli mat snart" , svarar han. (Då vet jag att han är hungrig... och inte alltför uppåt! Det där med mat, och mattider är viktigt... och det är konstigt... han har alltid väldigt bra koll på när maten serveras!)
Ja, jag förstår att du är hungrig... vad får ni för mat då?" frågar jag. (Mest bara för att fråga... för jag vet ju att han inte vet...)
"Ja, man håller på att vara som Biafra..." , svarar han. (Något han alltid sagt när han har varit hungrig... som syftar till att han är utsvulten...)
Jag byter samtalsämne... det gör jag ofta.
"Ja, jag är ute och går med Pontus P... och han är bara helt omöjlig idag... drar åt alla håll... och hör ingenting... ", berättar jag för honom.
Då skrattar han lite gott, och säger tvärsäkert...
"Ja, men du vet... det är ju pappa och Pontus som bestämmer... jag ska bara äta nu... så är jag på väg hem sen..." .
Det är då man liksom måste hoppa över hans ord... på väg hem sen. Eller rättare sagt... snabbt hoppa över känslan... den som inte vill höra det som gör ont.
"Vad bra... då vet jag det.." är allt jag kan svara. Hurtigt och hur sant som helst.... för honom är det ju så... just då.
Sen byer jag prat igen... för jag vill berätta något som jag vet att han kommer att tycka är roligt.
"Men du, jag måste berätta nåt roligt för dig", säger jag.
"Vet du att B, din lillasyster, var ute på stan för några dagar sen... och en mås kom flygande och släppte världens skitlort rakt ner på hennes nya vita blus... tror du hon blev glad, eller?"
Då skrattar han... han skrattar och skrattar så...ja, det är verkligen bara en minut av ren glädje och lycka i hans värld! Det är då man glömmer bort det där som gjorde så ont alldeles nyss... åh, vad han skrattar! Så skrattar vi tillsammans en lång stund...
Det är då man känner... när man lägger på luren... att trots den där känslan som snabbt bara vill hoppa över det svåra... så är man lycklig över att fått höra hans glädje.. hur viktigt varje ord är... både för honom och för mig!
... och att hans skratt är värd alla alla hoppa över känslor som finns...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Haha! Ja du fåglarna kan ställa till det. När sonen tog studenten förra året och vi hade partytält uppstälda på tomten till skydd för den varma solen. Sonen skulle öppna presenter och stod precis utanför tälttaket där det fanns bäst plats. Tror du inte att en fågel plashade en skit rakt på hans huvud! Han försvann in snabbt som tusan för att hoppa in i duschen. Vi satt där och skrattade dels åt fågeln pricksäkerhet sen åt den försvunna sonen som blev borta en bra stund.
krakar i massor
Min mamma brukade säga "Den som kan glädjas åt lite har mycket att vara glad åt" och det ligger mycket i det. Så härligt för dig att samtalet slutade med skratt tillsammans.
kramar,vännen...
Tänk vad ett skratt kan göra! Å vad du är fantastisk som kan hitta de där stunderna som ger både dig och SE glädje. Stora kramar...
Hahaha underbart Elisabeth !
Stunder av lycka och skratt är så viktiga, och SE tycks ha sin humor alldeles intakt. Säger som Gisan att du är fantastisk som kan just i det ögonblicket komma ihåg en sån grej som kan glädja honom på det viset. Kramar Nalle
Det verkar som om du har hittat koden för att komma nära din älskling igen. Så ljuvligt att ni kan skratta tillsamman även om det är sådana enkla små saker.
Skicka en kommentar